Lägessummering inför dagens ödesmatch
Ödesmatch, kniven på strupen, måstematch, vinna eller försvinna. Klyschorna är många inför dagens match mellan Milan och Reggina, men visst är de befogade vid det här laget. Milan har ingenting att skylla på längre, livlinorna är borta och nu gäller enbart segrar.
En vecka har gått sen Juventus sköt Milan i sank via en allroundskicklig bosnier som såg till att de rödsvartas Champions League-planer för nästa säsong blev än mer osäkra. Vid det här laget har det nog framgått för de flesta rödsvarta fans att läget är riktigt prekärt nu. (förhoppningsvis, i annat fall är en kurs i självinsikt eller i att ”sluta vara överoptimistisk/skaffa dig en normal världsbild” att rekommendera). Fiorentina vann igår och är nu, inför Milans match mot Reggina senare idag, sju poäng före i kampen om fjärdeplatsen. Att det inte finns något annat på världskartan än en seger på San Siro för Rossoneri idag behöver knappast påpekas.
Förra lördagen såg ut att kunna bli en riktig klang- och jubelföreställning när gamle räven Inzaghi med två mål sköt upp Milan i en 2-1-ledning i Turin. Dock vändes det tyvärr på poängsteken och de rödsvarta fick vända hem tomhänta. Domarens fel, hävdade många. Till viss del även undertecknad själv direkt efter slutsignalen. Men det är att göra det hela för enkelt för sig, ungefär som att sopa smutsen under mattan bara för att man är för lat för att storstäda. För att citera mig själv från en tidigare krönika:
”Att enbart titta framåt innan de problem som finns i dagsläget är lösta är att ta hjälp av någon slags konstgjord andning som inte fungerar i längden. Det är att hoppa över flera steg på vägen, att försöka ta en genväg bara för att senare stå där vilseledd och inse att man borde ha gjort upp med sitt förflutna innan man gav sig av mot framtiden.”
Det gäller i stället att inse att Milan har satt sig själva i det jobbiga läge som laget nu befinner sig i. Det är ingen mening att skylla på utomstående faktorer. Oavsett omdiskuterade domslut, stolpe ut-studsar och skadeproblem så ligger det yttersta ansvaret i slutändan ändå på spelarnas och ledarnas axlar. Det går inte att komma ifrån och det ansvar de har ska heller inte under några omständigheter få glömmas bort. Milan har gjort en usel säsong – det är fakta. Och det vore så skönt om någon inom Milanleden kunde resa sig upp, harkla sig, höja rösten och på ett ansvarstagande och myndigt sätt förklara att ”jo, det har gått åt helvete i år och vi ber er fans om ursäkt för våra undermåliga prestationer”. Eller något i den stilen. Befriande vore det i alla fall om någon (helst hela truppen och ledarstaben i kör) kunde ta på sig ansvaret och stå för det gigantiska misslyckande som säsongen 2007/2008 faktiskt är.
En av mina lagkamrater var rejält frustrerad efter en misslyckad dag häromveckan samtidigt som vi kom in på Rami Shaabans tabbe mot Sundsvall. Shaaban tog som bekant inte alls på sig ansvaret för det målet (givetvis såg alla att det var Petter Anderssons fel, han tappade ju bollen 60 meter från eget mål…) och det irriterade min kompis rejält. Han påpekade hur jäkla svårt det verkar vara för folk att stå för sina misstag och påpekade hur mycket enklare och bättre allt vore om människor verkligen stod för sina handlingar. Kan inte annat än hålla med, samtidigt som det är svårt att inte tänka på Galliani och hans mantra ”we are fine as we are” (undrar förresten hur många gånger vi har citerat just det uttalandet här på Svenska Fans).
Jag är så förbannat trött på alla bortförklaringar, såväl bland de inom Milan som bland fansen. En sak som skador (som vi var inne på i Sei Punti) hör till och det får man räkna med. Om det nu är så att Milanspelarna går på knäna på grund av hårt matchande är det ingen förklaring, utan tvärtom ett underbetyg åt ledningen. På bänken (och läktaren) sitter till exempel spelare som Simic, Emerson och Gourcuff utan att få speltid. Med andra ord finns det resurser och alternativ som borde kunna avlasta vid skador och trötthetssymptom hos de ordinarie spelarna. Om Ancelotti helt enkelt anser att dessa inte håller och av den anledningen vägrar rotera, för att han inte tycker att alternativen räcker till, då är ledningens problem än mer uppenbara. För nog ska en klubb av Milans dignitet besitta en spelartrupp som är bra nog för att tränaren ska kosta på sig att rotera med jämna mellanrum.
Om någon fortfarande tvekar kring huruvida Milan varit godkända eller ej i ligan är det lägligt med en titt på tabellraden:
33 matcher, 14 vinster, 10 oavgjorda, 9 förluster.
Med andra ord har Milan bara tagit poäng i fem matcher fler än vad man har förlorat. Poäng har tappats i inte mindre än 19 (!) matcher. Bedrövligt är det enda jag kan säga.
Säsongen har gått åt helvete och en eventuell Champions League-plats räddar inte helheten. Däremot skulle den ge lite andrum. Andrum som kan vara nyttigt om det används rätt, bara det inte bidrar till att än mer smuts sopas in under mattan. Antingen så tar de som bör sitt ansvar och styr upp skutan till nästa säsong. I annat fall är risken för en förlisning av skeppet stor.
