En försäljning av Roma är det bästa för Italien
Den här krönikan handlar inte så mycket om fotboll. Fast egentligen gör den det. För i ett längre perspektiv kan ämnet den här krönikan handlar om vara helt avgörande för iden italienska fotbollen.
Låt mig förklara: Jag håller på Lazio.
Jag har gjort det sedan början av 90-talet. Således gillar jag inte Roma.
Men i Italien finns ett motsatsförhållande till allt. Om Roma hamnar i utländsk ägo, applåderar jag det. För det är det bästa som kan hända. För fotbollen. Och för landet Italien.
De flesta företag i Italien idag styrs nämligen av familjer. Aktierna i deras företag finns inte på börsen utan i andra företag som i sin turs ägs av familjer och den första familjen äger aktier i den andra familjens företag och sådär håller det på. Det kallas Salotto Buono. I praktiken innebär det att Italien styrs ekonomiskt av ett antal väldigt rika familjer.
Av Italiens 6 miljoner företag, finns bara 300 representerade på Milanobörsen. Det ska jämföras med Englands 2,4 miljoner företag och 3300 börsregistreringar.
Financial Times menar att Italien är fast i 1700-talet och ”deras ledare verkar fixerade vid makt och intriger precis som Niccolò Machiavelli”, landet anses av utländska företag vara svårt att investera i, inte på grund av faciliteter, eller arbetskraft, utan på grund av det motstånd mot ”utländsk inblandning som finns” (Financial Times igen).
Det är i Italien som Opus Dei anklagas vara delaktiga i näringslivet, det är maffian som aldrig försvinner och det är familjer som Geronzi som verkar finnas överallt. Det är för att tala klarspråk ett uråldrigt ekonomiskt system byggt på tradition och makt som för Italien sakta men säkert tillbaka till stenåldern. Det främjar inte jämlikhet, det främjar inte tillväxt, det främjar inte konkurrens.
Det är i det skenet Romas försäljning skall ses.
Fotboll är mycket pengar i Italien. Siffror har nämnts att Il Calcio är Italiens fjärde största industri. Det är en bra investering och ett bra skyltfönster. Äger man ett fotbollslags i Italien har man både makt och pengar. Men nu kan det ändras. Såväl FIGC: S Abete och Lazios Lotito säger att ”klubbarna ska vara italienska och ägas av italienska familjer”. Det är röster av rädsla. Rädsla för förändring.
För en utländsk ägare kommer in i ett land med en helt annan transparens än vad som finns idag. Det ställer krav på myndigheter, aktörer och företag att inte hemfalla i Salotto Buono.
En utländsk ägare öppnar också för fler. Sedan en tid tillbaka försöker företaget Algebris köpa upp ett av Italiens äldsta försäkringsföretag Generalis, vilket familjeföretaget och dess allierade på alla sätt försökt stoppa.
Italien måste in i verkligheten.
Fotbollen kan göra det.
Fotbollen kan faktiskt vara första början på en utvädring av det inofficiella dammet som legat som en slöja över landets ekonomi och politik i flera år.
Fotboll är så mycket mer.
I synnerhet i Italien