Säsongens avtryck, del 1: Världens mest missförstådda liga
Intrycket som den gråa massan har för en av världens bästa fotbollsligor är inte sanningsenligt. Den försvarsinriktade fotbollen, som i en annan tidsera genomsyrade den italienska fotbollen, är på intet sätt lika framstående idag utan har successivt fått lämna plats åt den offensiva, moderna fotbollens frammarsch och utan tvivel står den italienska fotbollen på alla sätt och vis i förgrunden för detta.
Att italiensk fotboll är till synes evigt stämplad är inte rättvist. Catenaccio-fotbollen, som i många år präglade italiensk fotboll, existerar inte längre utan försvann bort långsamt i takt med att de gamla ikonerna lämnade den stora fotbollsscenen. Stjärnor som Baresi, Bergomi och Ferrara kommer för alltid att stråla på den italienska fotbollshimlen men den fotboll de blev lärda att utöva har fått ge plats åt andra idéer och synsätt.
Det defensiva tänkandet är inte något som sitter i de italienska fotbollsspelarnas själ från den dag de föds. Det defensiva tänkandet är något som de lär sig under uppväxten, och lär man de något annat kommer de att ta till sig det med samma entusiasm och framåtanda. Italien har alltid legat i framkant när det gäller taktiskt kunnande - därför är det inte så konstigt att de nu är med och leder utvecklingen av den nya fotbollen.
Det har nog inte undgått någon att framtidens fotboll är mer offensiv än sin historiska kusin. Att vara ytterback idag är på många sätt synonymt med yttermittfältarnas roll för bara 5-10 år sedan och att spela med flera offensiva mittfältare på planen är idag inte längre lika ovanligt som förut. Italien har länge jobbat med dessa idéer om hur fotboll ska spelas och under årets fantastiskt roliga säsong så har det på allvar slagit igenom ordentligt.
Skyll på Lippi. Lippis landslag var det första på länge som tänkte framåt i de allra flesta lägen. Lippi införde, efter sina framgångar som klubbtränare, ett nytt tänk för landslaget och som det fungerade. Lippi vågade satsa framåt, till skillnad från sina tidigare tränarkollegor, och fick ut maximalt av sina spelare. Jag vet inte hur många gånger som jag våndats över den kapacitet som aldrig på riktigt utnyttjades under flertalet VM och EM, det vill säga före 2006. Det fanns så mycket anfallskraft som stängdes inne och ville komma ut.
Om Italien hade spelat som de gör nu så är jag säker på att de skördat fler framgångar under 90-talet och under början av 2000-talet. Därför är det nu så otroligt roligt att se att man äntligen förstått och inte har en tanke på att gå tillbaka till den försvarsinriktade fotbollen som man spelade förut. Tack vare Lippi med flera så har fotbollspedagogiken ändrats i landet vi alla avgudar och det gynnar egentligen alla.
Serie A i år har varit en fröjd att skåda. Tillbaka är de klassiska lagen och med en avsaknad av respekt och rädsla så har de skakat om ligan i dess grundvalar och mycket av detta kan krediteras deras sätt att spela. Nykomlingarna Juve, Napoli och Genoa har alla stått för en offensiv fotboll och därför har de lyckats.
Juventus, som tillsammans gjort flest mål i ligan tillsammans med Roma, har skrotat det gamla och påbörjat en ny spännande era där man lägger all kraft framåt. Två offensiva yttermittfältare tillsammans med två av världens bästa anfallare har varit standard. Lägg därtill två offensiva ytterbackar och ytterligare inhoppande anfallare så får du Juves recept på framgång. Att man kom trea var en underdrift. Nästa år kan de lika gärna gå och vinna.
Tar jag en titt på den slutgiltiga tabellen så förundras jag över hur många lag som spelar med ett offensivt tänk. Roma, Fiorentina och Udinese är ytterligare exempel på detta och sneglar man neråt ser man ytterligare lag. Det är därför inte så konstigt att skytteligan i år blev mer jämn än vanligt. Fler spelare gör mål och fler spelare än någonsin är med och slåss i toppen, en aspekt som man lätt kan skylla på det faktum att det idag är fler spelare på planen som tar ansvar för anfallet. I många fall har det varit till och med varit svårt att urskilja vilka som egentligen har varit anfallare under säsongen.
När Juventus spelade med Palladino och Camoranesi på varsin kant så blev det som två anfallare extra, utöver Pinturicchio och Trezeguet. Hela Fiorentinas lag tycks i mångt och mycket bara bestå av anfallsinriktade spelare. Likaså Roma. Man tänker inte längre på att bygga laget från backlinjen utan snarare på att anfall är bästa försvar.
En ny spelartyp har växt fram på den internationella scenen och varit med och förädlats i Italien. Det sätt som Antonio Di Natale spelar på är spännande och irrationellt. Di Natale är, trots sin ålder, framtiden. Han visar med snabbhet och teknik på vilket sätt som man ska spela fotboll och i år har han varit bättre än någonsin. Därför kommer han att slå ner som en bomb i EM – lita på det.
Det faktum att italiensk fotboll idag är mer anfallsinriktad än någonsin avspeglas också i Gli Azzurris trupp. Sällan har man haft så dålig återväxt på försvarssidan och sällan har jag egentligen varit orolig över just försvaret inför ett stundande mästerskap. Gli Azzurri har idag ett av världens absolut vassaste anfallsspel. Med fyra forwards på planen så erövrar man det mesta men det sätter en massiv press på försvaret.
Att Italien tänker offensivt är bra – men det får inte gå ut över backlinjen. Det är egentligen svårt att säga varför man idag inte har lika kompetenta backar att disponera som förut men jag misstänker starkt att det har något med det nya sättet att tänka fotboll att göra. Försvaret är inte längre prioritet nummer ett när talangerna skolas.
Självklart finns det lag som fortfarande lägger betoningen på försvaret, annat skulle vara konstigt. Det stora utropstecknet är Inter som paradoxalt nog vann med sin kanske lite mer defensiva taktik, vilket är något som definitivt talar emot min tes. Jag tror dock att Inter kommer att utvecklas i samma riktning som ligan, dock i ett kanske lite långsammare tempo. Inter har många gånger haft det svårt under säsongen mot lag som spelat utan respekt och satsat framåt. Efter i år kommer det fortsättningsvis att bli ännu tuffare och då tror jag att vem det än är som kommer att träna Inter (så länge det inte blir Mourinho) kommer att förstå att även de blåsvarta måste börja anpassa sitt spel efter framtidens fotboll.
Jag vet inte om det bara är en känsla eller om det är på riktigt. Jag tror att det är på riktigt. Eftersom processen ofta är successiv så är det svårt att urskilja något riktigt konkret och man får gå på sin berömda magkänsla. Enligt den så anser jag att Serie A utvecklas rent spelmässigt i den riktning som är så viktig för att ligan ska fortsätta att dra storstjärnor i framtiden, och jag ser egentligen inte att det bara är en tillfällighet.
Serie A idag är en missförstådd liga som i dagsläget tar enorma kliv mot fortsatt framgång internationellt. Receptet stavas offensivlusta och denna säsong har ytterligare gjort klart för oss alla att det är åt det håller vi är på väg rent taktiskt.
Det är på riktigt.
