Säsongens avtryck, del 3: Tonårsrevolten
Det fanns en tid då jag avundades nationer som plockade fram nya talanger på löpande band. Spelare som innan de tagit körkort var ledande spelare i sina klubbar. I Italien existerade inget sånt. Där satsade man hellre på överbetalda 30-plussare. I dag är banken tömd. Därför har Italien i dag sin Rooney och sin Messi.
Att se vem som motsvarar vem av de två nämnda sjtärnorna i ingressen är inte särskilt svårt. Mario Balotelli slog liksom Wayne Rooney igenom långt innan en normal spelare ens är påtänkt för att få träna med A-laget. I ett Inter som i år liksom alla andra år under Massimo Morattis ledning haft en anfallsbesättning av högsta världsklass har en 17-åring satt erkända kvalitetsanfallare som Crespo och Suazo i periferin.
Balotelli spelar som en hel karl, och har förtroende att göra så också. Hur många tonåringar tillåts ta frisparkar och hörnor i en storklubb som Inter med bara ett par månaders spel i A-laget som säkerhet? Den fantastiska insatsen mot Juventus i cupen köpte honom mycket tid, tid han skulle visa sig inte behöva. Han må inte ens vara 18 år fyllda, ändå gör han allt man kan begära av en spelare i absolut toppklass. Tröjnumret 45 ska halveras under sommaren. Minst.
I samma stad, med annan färg på ränderna bredvid de svarta, finns Alexandre Pato. Milan betalade hutlöst med pengar för en spelare få hade sett. De visste vad de gjorde. De la hela sin vår på hans axlar, som om han vore Ronaldinho. Det lovades succé och målrekord av de som lärt känna honom under hösten. Han var bara tonåring! I januari skedde debuten. Alla skulle nu få se vem han var. Alla skulle få se vem Berlusconi snackade om. Alla fick se. Pato var bäst på plan. Han dominerade i serie A som om det vore den enklaste saken i världen. Pressen och kraven var enorma. Och befogade. Han överträffade dem.
Milans anfallstrubbel förde även med sig att en egen talang för första gången på minst ett decennium gick in på San Siro och visade sig kunna stå emot trycket. Med sin första spark på San Siro gjorde han mål på Catania i cupen. Medan Pato fått all uppmärksamhet har Alberto Paloschi rullat med i bakvattnet. Ancelotti har tvingats ge honom chansen, frågan är om han får fler. Dansar han bara en vår?
Italiens svar på Leo Messi heter Sebastian Giovinco. Kort, snabb, teknisk och matchvinnare till maximum. Vad mer begärs? Giovinco och resterande som kommer omnämnas i den här artikeln är förvisso inte tonåringar längre, men ska man inventera det italienska talangförrådet måste man kunna se förbi siffrorna i passet. Giovinco har långt ifrån varit ordinarie i Empoli. Han har dock tagit alla chanser han fått. Han var bäst på plan på Olimpico mot mästarna och har stått för flertalet magnifika baljor under sitt första år i serie A. Dessutom blev han utsedd till turneringens främsta spelare när Italien vann den prestigefyllda U23-turneringen i Toulon. Giovinco i Champions League kittlar.
Balotelli och Paloschi utgör tillsammans med Lorenzo De Silvestri en alldeles särskild grupp spelare. De är egna produkter och de har aldrig spelat någon annanstans. Det är ju snarare regel än undantag att man som talang måste skolas i en samarbetsklubb innan man kan tänkas vara aktuell för den egna truppen. Se på Giovinco till exempel.
De Silvestri är en fräsch bris i ett Lazio-försvar som på senare år bestått av traktorer som Negro, Favalli och Pancaro. Det är väldigt mycket mer spännande med en 20-åring som kan utvecklas än en gubbe som stått still i åtta år.
Två av säsongens stora stjärnskott placeras i mittfältsfacket. Zdravko Kuzmanovic och Marek Hamsik är 20-åringarna som på en säsong gått från lovande enligt sportcheferna som köpt dem till prima varor av högsta kvalitet. Kuzmanovic är en del av hjärtat i Fiorentina och Hamsik vann Napolis interna skytteliga. Det här är bara början, och redan står folk med feta plånböcker i rad för att förvärva dem.
Andra spelare med ett beteende värdigt en ålder mer än den faktiska är Paolo De Ceglie (Siena) och Pelé (Inter). Man undrar hur de spelar som 30-åringar när de spelar som sådana redan nu.
Rå talang finns i Robert Acquafresca (Cagliari) och Italiens Christian Wilhelmsson - Ignazio Abate (Empoli). Det ser med andra ord ganska ljust ut för italiensk fotboll. Om man har ekonomin och förmågan att behålla de som är värda att behålla.
Det man undrar nu är naturligtvis om trenden kommer hålla i sig. När italiensk fotboll befinner sig där den gör kan det vara enda vägen.
