Säsongens avtryck, del 4: Konstnärens comeback
Alessandro Del Pieros storhet går utanpå det mesta.

Säsongens avtryck, del 4: Konstnärens comeback

Den gamle och damen? Ingen val, inget hav och ingen Hemingway här inte. Utan ”bara” Del Piero, kufen från Conegliano. Likt en gammal sjökapten känner till sitt hav och dess mystik så kan Del Piero sin fotboll. Han har sett det mesta, vunnit julklappssäckar med pokaler och blivit en respekterad symbol för Juventus. I klubben är han inskriven med fjäderpenna i tidlöst bläck.

Det är alltid något speciellt med spelare som är trogna klubben. De blir lite som ens husdjur – fast frivilligt fängslade. Det är inte direkt så att dessa kärleksfåglar går att byta ut mot vilken färgglad undulat som helst. Lojalitet berör. Inte ens vetskapen om att Serie B:s helvetiska brand nalkades kunde tämja Del Pieros band till sitt hjärtas hem – Juventus. Buren stod vidöppen. Del Piero bara gungade fram och tillbaka på sin pinne, orubblig i sin beslutsamhet, precis som Fantomen.

Låt oss gå tillbaka till begynnelsen. På moderns önskan fick Del Piero spela som målvakt i det lokala laget AC San Vendemiano. Hon menade på att han löpte mindre risk för att bli skadad på så sätt. Del Pieros bror Stefano övertalade den överbeskyddande modern att släppa Del Piero lös i anfallet. Ett gigantiskt skutt togs i utvecklingen och talangscouterna från Padova Calcio knyckte snabbt åt sig Del Piero. Därefter bar det iväg till Juventus 1993 där han knappast kom att bli synonym med viftande målvaktshandskar.

I sin första match från start för Juventus gjorde han tre mål mot Parma och vann scudetton under sitt första år i klubben. Därefter firade Del Piero triumfer likt ett bi i en sockerskål. Såväl ligatitlar som cupsegrar vanns och även den åtråvärda Champions League-pokalen. Meriterande glimrande stjärnor vinns. Stjärnor ges inte bort.

Men ingen är ung för evigt. För en tid sedan kändes det som om Del Piero försökte spela med var sitt ben i en cementhink – han kändes orytmisk, oengagerad och ofarlig – tre otrevliga o:n. In kom Capello och in kom Zlatan. Plötsligt var storspelaren, benämnd ”Pinturricchio”, från Conegliano “il passato”. Den unge svensken med det breda leendet var framtiden. Nu var konstnären bänkad i en biroll och oprioriterad. Juventus framgångståg fortsatte dock.

Gräddtårta, gräddtårta, gräddtårta och mockatårta. Vad hände? Den harmoniska balansen rubbades. Inte nog med att Del Piero hade förlorat sin gräddiga tillvaro i startelvan utan nu serverades det mockatårta (läs: calciopoli).

Jag brukade gå på födelsedagskalas hos en gammal vän till familjen. Farsan brukade skämtsamt muttra: ”Ja, då var det dags för mockatårtan igen!”. Alltid samma sak år efter år – samma hemska bajsbruna mockatårta. Går man från gräddtårta till mockatårta så kan man bara bli besviken (åtminstone jag) och Del Piero blev det säkerligen.

Kärlek är ofta kantad av förlåtelse och kamp. Gröna ängar blev till träskmark. Han hade blivit bedragen och virats in i falskhetens bekväma filt. Stjärnor hade snotts och inte förtjänats. Men han stannade som sagt. Jag förvånades inte av den nobla gärningen, inte ett dugg. Varför? Därför att det kändes hela tiden som att kärleksförklaringen var inristad i trä. Del Piero+Juventus=sant. Inget fegt flörtande där inte.

Del Piero är en gentleman av viktorianska mått. Han beter sig inte på ett förargelseväckande sätt och kastar inte agg i pressen. På planen gör han sitt bästa för laget och lagets främsta är ledstjärnan. Likväl kommer man inte ifrån att han stundtals faller lättare än unga kvinnor på Sunny Beach.

När många kanske trodde att Del Piero skulle stå kvar med benen i cementhinken så visade han allmänheten annorlunda. Han greppade ett fast tag och rykte åt sig skytteligatiteln i Serie B. Få innehar en liknande karaktärsstyrka och murbräckande envishet. Trots alla vinster vill han ha mer. Det påstås att fiskar kan äta ihjäl sig om man matar dem för mycket. Del Piero blir aldrig mätt på framgångar.

Den här säsongen visade han prov på sin klass – sina aviga dribblingar, sina Robin Hood-precisa frisparkar, sitt ledarskap och målfarlighet. 21 mål senare stod han som Capocannoniere. Skyttekung i Serie A. Ingen är ung för evigt men Del Piero måste ha något slags ungdomselixir i bakfickan – eller så är han bara en envis kärleksfågel. Stjärnor ges inte bort som sagt, stjärnor vinns.

Magnus Sundberg@jonas5oderstrom2008-06-05 07:00:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)