Caso Cannavaro: Vad gör vi nu?
Att tappa lagkaptenen, ledaren och försvarsgeneralen är naturligtvis inget som välkomnas. Innebär det automatiskt att drömmen om guld försvinner? Inget ont som inte har något gott med sig, även om det är en idiotisk tröst i sammanhanget.
Många italienska spelare antas vara mätta efter VM-guldet. Glöden saknas. Cannavaro borde i så fall ha varit den mättaste av dem alla. Han var kung i VM, han höjde bucklan och insåg att han aldrig skulle nå högre i sin karriär.
Han är fortfarande given i den italienska startelvan, och det är inget man kan ifrågasätta. Däremot kan man tycka att han inte har samma passion för att vinna längre. Han har ju redan fått sitt. Det karaktäristiska smilandet har blivit mer av lättja än av hån.
En annan stor fråga är ju hans betydelse utanför planen. Den känner bara de inblandade till. Jag misstänker att han är så viktig som man tror att han är. Samtidigt är truppen inte full av mesar. Vi snackar kaptener, vi snackar pondus, vi snackar rutin. De ska nog klara sig utan pappa en stund.
Man kan välja att tippa bordet i ilska, gå därifrån och aldrig mer komma tillbaka. Man kan även välja att leta efter nya möjligheter, i sann optimistanda.
Alla känner till den stora anledningen till att det blev VM-guld. Kanske är saknaden av Cannavaro moroten man behöver för att ta sig i kragen en gång till? Italien är plötsligt mindre favorit än för två dygn sedan, om man nu var favorit då. "Vi mot världen, vi för Fabio, vi för oss själva." Var kniven som högg i går kväll så slö att den bara retade upp sitt offer?
Hur försvaret ska organiseras utan Cannavaro är också en fråga. Det är alltid han som styrt. Vem blir ny chef? Varken Materazzi, Chiellini eller Barzagli är några försynta killar, behöver de visa vägen kommer de inte tveka en hundradel. Taktiskt kommer det bli skillnad, men jag ska inte påstå att jag är orolig.
Hur Donadoni ska lösa luckan framför sin nye kapten har jag ingen aning om. Allt hänger på hur han resonerar. Satsar han på form eller erfarenhet? Finns det två spelare som kanske inte är skarpast individuellt men som klaffar tillsammans?
Om formen avgör kommer Chiellini och Gamberini att starta. Lika säkert som att de är formstarkast är det att de inte kommer starta. Gamberini flyttas inte från nummer fem till nummer två över en espresso. Chiellini har stora möjligheter att få kliva in i laget då han enligt många varit serie A:s bästa mittback under säsongen. Donadoni har klart visat att han inte ser till meritlistan när han tar ut sitt lag.
Prioriteras istället erfarenhet blir det Materazzi och Barzagli. De har gott och väl fullgjort sina uppgifter under kvalet. Problemet är bara att det aldrig varit Cannavaro som saknats. De har aldrig behövt lösa det själva. Båda kommer dessutom till EM med en hel flock frågetecken efter sig. Var står Materazzi, och hur skräpig kan Barzagli vara i ligan utan att det ska märkas i landslaget?
Vilka som passar bäst ihop har jag ingen som helst aning om. Jag vet bara att jag hoppas det blir Materazzi och Chiellini som får förtroendet. Om Italien ska vinna EM är det det bästa alternativet. Det är också det sämsta då båda har en tendens att tappa fattningen då och då. Bättre att satsa mot guld och riskera att åka ut i gruppspelet än att bromsa och ramla ut i kvarten.
Samtidigt känns Materazzi-Chiellini som något av det mest fantastiska vi kan få se sedan Nesta stängde av mobilen. Att skicka luftvärn mot sin version av Toni är lönlöst. Materazzi och Chiellini förlorar inte en nickduell på en hel säsong. Det kommer garanterat inte låta någon dribbla sig igenom för att uppvakta Buffon. Den som försöker kommer bli kompis med människan med kylspray, frågan är bara om människan med pipan godkänner försvarsarbetet.
Beskedet om Cannavaros skada är väldigt tråkigt. Samtidigt får man räkna med att tappa stora spelare ibland. Först Nesta, sen Cannavaro. Plötsligt tvingades Italien göra en generationsväxling över en natt. Man kan välja att se möjligheterna och spänningen. Gli Azzurri är lite intressantare, och lite sämre.