Milanredaktionen sammanfattar säsongen
Säsongen är sedan några veckor över och Milanredaktionen sammanfattar nu densamma i två delar. Först ut är fem frågor och svar om förväntningarna inför och reaktionerna efter säsongen.
1. Vad hade du för förväntningar på Milan inför säsongen? Vad var realistiskt att ha som mål?
Fredrik Alfredsson:
Mina förväntningar på de rödsvarta var stora när hösten närmade sig förra året. Calciopoli hade lagt sig och förutsättningarna för en lyckad säsong fanns återigen på plats. Champions League-segern under våren hade dessutom ökat förhoppningarna inför den nya säsongen ytterligare. Mina största förväntningar låg faktiskt på ligaspelet. Att vinna CL två år i rad hade varit en enorm bedrift. Även om det målet från början kändes realistiskt så var det i Serie A jag såg störst chans till glam och glamour. Revansch för de senaste säsongernas mindre lyckade ligakampanjer stod på schemat och jag trodde verkligen att vi fans skulle få uppleva en framgångsrik Serie A-säsong. Efter att ha lagt allt krut på Eurospelet i några år kändes det som att ligan borde prioriteras högre nu när allas förutsättningar var desamma. Att vinna ligan var ett helt klart realistiskt mål när premiären blåstes igång förra hösten. Förvisso såg Inters trupp ruggigt stark ut på pappret, starkare än Milans, men efter kusinerna ansåg jag att Milan var det bästa laget i Italien. Så ligaseger samt en acceptabel insats (kvartsfinal eller bättre) i Champions League kändes realistiskt.
Saud Hassan:
Förväntningarna på Milan är som alltid väldigt höga. Inför denna säsong var inget undantag. Champions League segern året innan hade vidare stärkt de förhoppningar man hade. Jag trodde att ännu en seger i CL var att ta i, men en semifinal eller liknande var något man hoppades och trodde på. Så ligan då... Hmm, skulle nog tro att jag trodde på en andra eller tredje plats, och att Juve skulle vinna med Milan/Roma bakom och Inter på fjärde eller femteplats (önsketänkande).
Marcus Lager:
Förväntningarna är som alltid naturligtvis skyhöga för ett lag med Milans framgångar och all historik bakom sig.Mina förväntningar denna säsong var att vi skulle hamna bland de tre första i ligan samt att vi skulle försvara vår Champions leaguetitel. Att ligan skulle bli svårare att vinna detta år fanns ingen tvekan om nu när ”Den gamla damen” åter var inblandad i finrummet. Men att vi skulle tappa så mycket poäng hemma på anrika San Siro mot flera lag i den nedre regionen hade jag aldrig kunnat drömma om skall villigt erkännas.
Angående europaäventyret så var nog inte kvicka, unga, och hungriga Arsenal vår drömmotståndare med facit i hand. Vi bör nog snart erkänna att tiden har hunnit ikapp vårt något ålderstigna lag. Nog för att rutinen skall göra sitt i sådana här matcher men när spelare som Theo Walcott satte fart mot vår offensiva sida så hade vi inte mycket till botemedel mot denna enorma snabbhet. Förväntningarna föll inte in på långa vägar denna säsong enligt min åsikt.
2. Vad har gått snett under säsongen? Peka på de viktigaste faktorerna. Vad skulle du göra om och göra rätt om du fick vrida tillbaka tiden?
Fredrik Alfredsson:
En komplex fråga som saknar enkla svar märker jag att jag själv har knåpat ihop. Många är de faktorerna som har påverkat och orsakat de negativa resultaten, men det är svårt att sätta fingret på de allra viktigaste aspekterna. Den till synes bristfälliga motivationen har jag gång på gång påpekat under säsongens gång. Så det är väl något som i allra högsta grad har bidragit till de mindre lyckade prestationerna.
För att minska risken för mätta spelare borde klubbledningen före säsongen ha förstärkt truppen på ett bättre sätt. Nu togs inga egentliga startspelare in och det fick till följd att allt för många var allt för säkra på sina platser i förstaelvan. Under säsongens gång har förstås andra faktorer påverkat, bland annat skador. Men hade klubben varit bättre förberedd genom att ha rekryterat starkare nyförvärv och spetsat konkurrensen hade laget varit rustat för att klara säsongen på ett bättre sätt.
Kanske var man som supporter lite väl optimistisk och hemmablind när ligan och CL skulle dra igång. Kanske var inte det material som Ancelotti hade till förfogande bättre än så här. Med några större namn på inkontot under sommaren hade konkurrensen höjts, bredden stärkts och hela laget på så sätt blivit vassare såväl under kortare som på längre sikt. Så det är vad jag skulle ha gjort, om jag kunde vrida tillbaka tiden: Försökt signa ett par riktigt namnkunniga spelare och hoppats att det i sin tur, förutom att stärka truppen, skulle få fart på gamlingarna (Seedorf och co).
Saud Hassan:
Det som gått snett under säsongen är att laget varit för självsäkra, nästan lite kaxiga. Det är huvudorsaken till denna säsongs fiasko. Sedan har ledningen ett stort ansvar och skulle kunna gjort bättre ifrån sig vad gäller agerandet på transferscenen. Det jag skulle göra om vore att införskaffa lite fler spelare som kunde sätta press på de som är "spikade" i startelvan. På detta sätt återfinns motivationen hos spelarna. Sedan skulle jag gärna sett att man som tränare vågat satsa mer på framtidsspelarna (Gourcuff är väl den enda förutom sensationen Pato) och exempelvis inte köpt in Emerson! Alltså tagit ett snack med Mister om att det är okej att våga.
Marcus Lager:
Vad som gått snett denna säsong är väl tyvärr Carlo Ancelottis defensiva tänk. De matcher där vi tar ledningen i andra halvlek så skall alltid ledningen bara försvaras.
Detta innebär att trots att man fört matcherna så bjuds motståndarna in då vi faller för långt ner i banan och vågar inte riktigt kliva framåt för att riskera att öppna ytor i banan.
Det gamla talesättet att ”anfall är bästa försvar” har inte varit i närheten. Vi har även lite för lika forward i Gilardino, Pato och Inzaghi. Vi skulle behöva en riktigt tung targetplayer som kan ta emot bollarna eller skarva dom vidare på huvudet.Någon som kan vinna lite i luftrummet och förpassa bollarna till sin kvicka forwardskollega som kommer med fart. En spelare som Luca Toni eller Zlatan Ibrahimovic skulle ju behövas som med sin storlek och tekning kan ta emot och få till just det spelet som är så framgångsrikt.
3. Milan har i flera säsonger nu varit helt iskalla i ligan. Vad beror det på?
Fredrik Alfredsson:
Tidigare år har vi kunnat skylla på Calciopoli. Paradoxalt nog har Milans skuld (hur stor den nu var kan diskuteras) i den skandalen blivit något som vi fans har kunnat gömma oss bakom och som ledningen nästintill har kunnat ha som skydd mot all kritik för de uteblivna framgångarna. Numera håller inte det som argument. I stället får jag på nytt återknyta till det här med motivation. Ett motiverat och hungrigt Milan är fortfarande ett sjuhelvetes bra lag. Det är det inget snack om. Visserligen börjar en del av herrarna komma till åren men högstanivån är fortfarande otäckt hög. Jag tror helt enkelt inte inställningen är tillräckligt bra i matcher mot lag som Siena, Empoli och Catania. Spelare som har vunnit allt man kan vinna har troligtvis svårare att motivera sig inför en match mot Cagliari jämfört med en match mot Real Madrid. Det är inget försvar, bara ett konstaterande. Men med tanke på att säsong efter säsong numera slutar med ett misslyckande i ligan borde snart ett revanschbehov ha infunnit sig kan man tycka.
Saud Hassan:
Bristande engagemang och en solklar prioritering. Milan skiter i ligan och har alltid satsat på CL. Så är det bara. Personligen håller jag CL betydligt högre än ligan men att man verkligen skiter i den är väl lite att ta i. Så, det är väl på tiden att man satsar på ligan (dock lite tråkigt att det sker under nuvarande omständigheter). Men, bättre sent än aldrig, eller hur?
Marcus Lager:
Vad som har gått snett i ligan kan nog bara summera i ett ord: Champions Legue. Denna tunga skalp till turnering tar oerhört på manskapet och krafter i en fotbollsklubb.
Anser att den totala fokuseringen de senaste åren har varit att vinna just CL, vilket vi även har lyckats med ett par gånger de senaste åren.
Ett lag med fyllt av mycket stora stjärnor vill naturligtvis visa upp sig på de riktigt stora arenorna. Därmed kanske det är lite mindre motiverat att åka och spela borta mot ett lag som Reggina än att stega ut på välfyllt Anfield eller en slutsåld Camp Nou.
Naturligtvis skall det ingå i spelarnas jobb att vinna matcher även i den inhemska lika men med tanke på all uppmärksamhet som CL innebär så kan jag ha en viss förståelse för den eventuella tankegången hos de riktigt stora stjärnorna.
Naturligtvis så är det ju även ekonomiska tänk bakom satsningen av CL, den inbringar ju till de som går riktigt långt mängder av sköna miljoner.
4. Champions League räddade Milans säsong förra året. Nu däremot gick det mindre bra även där. Vad var den främsta anledningen till att Rossoneri inte lyckades bättre än vad man gjorde i Europaspelet den här gången?
Fredrik Alfredsson:
Här tycker jag inte att vi ska leta allt för mycket efter fel. Champions League innehåller Europas allra bästa lag och det gäller att ha en bra dag, marginalerna med sig och allt det där. Inga motståndare är några enkla nötter att knäcka, speciellt inte när tävlingen har kommit så långt som till åttondelsfinalerna. Milan stötte på att Arsenal som för dagen var Europas kanske absolut starkaste lag och att åka ut mot Wengers mannar var långt ifrån en skam. Vi har blivit bortskämda med framgångar i CL de senaste åren och därför känns förstås en plats i åttondelen inte som någon framgång. Men man ska ha i åtanke att det på så hög nivå krävs att allting klaffar. Nu hade Arsenal bättre form för tillfället och vann rättvist, men någon usel CL-säsong gjorde Milan trots allt inte.
Saud Hassan:
Det är nog många faktorer som strålar samman under denna fråga. Motivationen var inte som den brukar. Spelidén var så pass självklar att blinda människor kunde se igenom den. Sedan måste jag även kasta in den officiella förklaringen; att man var och spelade Klubb-VM med en väldigt tunn trupp förstörde faktiskt rätt mycket. Hade man haft en gedigen och godkänd truppbredd hade detta inte vart ett problem. Men nu var det det.
Marcus Lager:
Man kanske inte gick så lång som vi är vana vid men man skall tänka på att vi fick respass av ett mycket hungrigt och piggt Arsenal. Vi hade ju inte särskilt mycket att sätta emot när Arsenal tempoväxlade. Kan tyckas att Kalac skulle Fabregas mål men vi kom inte upp i normal standard och då får man tacka för sig i ett tidigt skede.
Det kändes långa stunder som om en del spelare var mätta och med tanke på medelåldern i backlinjen och de flesta övriga Milanspelare så är det spelar vi talar om som har varit med och vunnit det mesta både i klubblaget och i landslaget.
5. Slutligen, betygsätt årets säsong samt välj ut årets spelare. Vem har varit bäst i Milan? Motivera!
Fredrik Alfredsson:
Lagets säsong får underkänt, helt klart. Förvisso menar väl klubbledningen att fokus låg på VM för klubblag och att man vann den turneringen. Visst, det stämmer och då är ju det officiella målet med säsongen uppnått. Som supporter kan jag dock inte köpa det. VM för klubblag känns i stället som en turnering Milans ledning använder (nu när Calciopoli inte håller som förklaring längre) som gardering för att kunna slippa undan den värsta kritiken. Två titlar (VM och europeiska supercupen) är inte så tokigt, men lyfter man sedan blicken och ser på resultaten i de stora tävlingarna så sjunker betyget kraftigt. Ej godkänt, eller Fx på högskolespråk numera, blir mitt slutbetyg på Milan 2007/2008.
Säsongens genomgående bästa spelare var i mina ögon Massimo Ambrosini. Kan erkänna, vilket ni kanske förvisso redan vet, att ”Max” är min absoluta favorit i Milan så lite partisk är jag. Men över lag tycker jag utan tvekan att han har varit den jämnaste spelaren med högst lägstanivå. Många av storstjärnorna (Pirlo, Kakà, Seedorf) har blandat höga toppar med väldigt djupa dalar och måste bli jämnare nästa säsong för att Milan ska nå framgångar. Ambrosini i sin tur har inte stuckit ut så mycket men däremot visat upp en jämn form och äntligen fått vara skadefri.
Saud Hassan:
Underkänd. Samtliga aktörer i Milan (ledning, tränare, läkare och inte minst spelare) är som kollektiv underkända). Detta kan inte vara en chock då Milan är en anrik klubb och skall kunna spela ordentlig fotboll. Visst, man tog hem Klubb-VM och Europeiska Supercupen (yeaah!) men glädjen över de segrarna är kortvarig och det är de större turneringarna som räknas! Många godkänner nog laget enbart på grund av dessa bucklor men med handen på det rödsvarta hjärtat är det inte många som kan vara nöjda med denna säsongs utgång.
Vem har då varit bäst i Milan?
Svår men jag tycker att Ambrosini och Pato är där och känner på priset. Jag måste nog välja vice-kapten Ambrosini som spelat en otroligt jämn och högklassig fotboll så priset bör inte diskuteras särskilt djupt. Pato å andra sidan har varit klockren sedan han började spela i januari och anledningen till att han inte får priset är förmodligen för att han inte spelat under hela säsongen. Men, men Grattis Ambro!!!
Marcus Lager:
Icke godkänd säsong, skulle vilja välja ord som en ren katastrof säsong med tanke på det uteblivna spelet i finrummet.
Bäst i Milan:
Filippo Inzaghi. Han har kommit tillbaka enormt senaste halvåret och visare verkligen att han är att räkna med. Har verkligen levererat när vi behövt det som bäst.
Tycker även att Massimo Ambrosini gör en bra säsong. Han gör det där skitiga jobbet bakom kulisserna som ingen ser. Han visar alltid stort hjärta och förtjänar större rubriker än han får.
