Man kan inte älska halvhjärtat!

Man kan inte älska halvhjärtat!

”Här nere kryllar det av italienska flaggor. Jag är inte van vid det. Jag är van vid tunga suckar, skitsnack om filmningar, spottloskor, resultatfotboll och idioti. Jag är van vid Wennman-land. Men hans makt vittrar. Allt av medelmåttig svenskhet, all anglofil härdsmälta har runnit ut i ishavet, når mig inte här.”

Nu kan vi inte göra mer.

Skallen är rakad. Tröjan är på. Italien-kalsongerna är på. Hjärtat är inlindat i starkt kaffe och skräck.

Vi måste ut ur VM-grottan.

Vi måste ut i ljuset och stråla i vår azurblå kärlek. I kväll är det dags. I kväll spelar Italien sin första riktiga mästerskapsmatch sedan den magiska kvällen 9 juli 2006. För evigt tauterad, inte bara på Materazzi, utan i allas våra hjärtan; vi som lidit som hundrar, vi som blivit sparkade på och fördrivna, pissade på och bortkastade som skitpapper.

Vi vann. Vi är värda allting gott som händer oss. Men nu sluter vi den där segern närmare vårt hjärta och öppnar ett annat, ett nytt fönster mot en annan utsikt.

Genom fönstret ser jag de gröna kullarna klättra mot himlen. Tiden går både fort och långsamt. Varje första match i ett mästerskap är som sexdebuten.

Det kan bli grymt. Men det kan också bli fel, panik, fylla och fummel. Särskilt när det är Holland som står på andra sidan.

Livet går ut på att riskera sitt yrke, sin kärlek, sin tillit och sin talang. Kolla hur det gick för alla som ville äga Ringen. Makten och härligheten korrumperar, skadar på djupet. Man måste lämna ifrån sig allt man har kärt. Allt av värde i ens liv måste man bära med sig till markanden varje morgon. Man måste riskera för att vinna. Man måste spela fler matcher. Tiden går. Man är både världsmästare för alltid och aldrig mer. Nu är det dessutom EM som gäller; en ny turnerning med dystert italienskt facit de senaste åren.

Här nere kryllar det av italienska flaggor. Jag är inte van vid det. Jag är van vid tunga suckar, skitsnack om filmningar, spottloskor, resultatfotboll och idioti. Jag är van vid Wennman-land. Men hans makt vittrar. Allt av medelmåttig svenskhet, all anglofil härdsmälta har runnit ut i ishavet, når mig inte här.

Jag vet att många människor kommer må bra av om Italien för fiasko i EM. Jag vet det och jag har gått in i det här med högburet huvud. Men det finns inget annat sätt. Man kan inte älska halvhjärat. Man kommer ingenstans om man inte går hela vägen. Man får bjuda på förlusterna. Man får stå stolt i ösregnet också, sträcka fram en hand till vinnaren ( fast inte om vinnaren heter Domenech,…) och man får lära sig (the hard way) att för att ha chansen att vinna stort måste man också ta risken att förlora.

Man vinner ingenting om man inte riskerar sig själv och sin kärlek. Så det är allt jag har. Det är allt jag sätter mig i bilen och drar till Bern med; en oändlig kärlek, en dåres utsatthet, Mini-Mauro vid ratten, en flagga och en tröja.

Och sedan; det mäktigaste av allt; alla ni som känner som jag.

Vi har inga trösklar. Vi är i det här tillsammans.

Forza Grande Gli Azzurri!

Marcus Birroinfo@svenskafans.com2008-06-09 15:50:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)