Krönika: Fegheten och Donadoni
Igår var det verkligen ett lidande, ett drama förvisso men också en känsla av att pjäsen inte skulle få ett lyckligt slut, modet och viljan att vinna dränktes nämligen i rädsla och feghet..
Mycket kan sägas om Italiens insats, vi hade skadan på Cannavaro, avstängningarna mot Spanien, avsaknaden av Nesta och Totti, men som Turkarna har visat så kan sådana bortfall kompenseras av vilja, passion och mod. För mig känns det som Donadoni har saknat alla tre delar och även om debaclet mot Spanien inte enbart kan skyllas på honom, så är det han som bär ansvaret.
I VM för två år sedan så dansade Italien, man spelade inte bara bra, man spelade positiv fotboll, man satsade, man vågade och man vann. Minns semifinalen mot Tyskland, när Lippi på övertid slängde in fler och fler anfallare, när man satsade för att vinna innan det gick till straffar. Det resulterade i en fantastisk italiensk seger i en lika fantastisk match. När nu Donadoni befann sig i ett liknande läge, ja då var det väldigt försiktigt, väldigt fegt, spelet blev därefter och italienarna såg ut att vilja ta det till straffar..
..väl där så anade jag att det inte skulle gå vägen, det rådde nämligen febrila diskussioner om vilka som skulle slå straffarna, precis som när Sverige mötte Holland och ingen ville slå en straff och mindre lämpade skyttar var tvugna att ta straffarna. Med facit i hand så skriker vissa att Del Piero, Toni eller någon annan borde skjutit istället för De Rossi och Di Natale. Men hade dom haft det modet, ja då hade Del Piero klivit fram, sagt "Jag tar första straffen" och på så vi visat vägen. Nu kanske han var tänkt som siste straffskytt, men då vet alla att det är inte ofta som alla straffar behöver slås, nu fick De Rossi och Di Natale bära hundhuvudet och Del Piero kunde behålla sin ikonstatus. Sedan fanns det vissa som inte ville skjuta alls, vilket inte hade hänt under Lippi.
Truppen kanske inte var lika stark som för två år sedan, men det fanns gott om offensiv kraft, kraft som aldrig utnyttjades, när det gick som det gick mot Holland så drabbades Donadoni av panik, när det gick illa mot Rumänien, ja då blev det panik igen. En handfull spelare kastades ut och in i startelvan, något som betydde osäkerhet i spelet och dåligt självförtroende. Att så många spelare underpresterade har förstås sina orsaker, Luca Toni förvandlades från Europas hetaste anfallare till turneringens iskallaste, nog måste Donadoni sett det? Vad fanns det att förlora genom att stoppa in Borriello exempelvis? En hungrig spelare som hade allt att vinna? Medan Toni hade allt att förlora?
Jag tycker det är trist att turningen blev lika likblek som Flachi efter att han ertappats med kokain, men om nu Flachi kan komma tillbaka, ja då borde väl även Gli Azzurris positiva spel kunna återkomma? Dock tror jag inte Donadoni är mannen att förverkliga det. Nu får vi drömma oss tillbaka till VM i Tyskland igen, men allt som tiden kommer att gå, så måste vi tro på något nytt, för italiensk fotboll måste våga blicka framåt, förutsättningarna finns, men då krävs det att man vågar igen, vågar visa passion, optimism och mod. Det finns inne hos dom italienska spelarna, det krävs bara en tränare som tar fram det.
