Ronaldinho & Milan – Sagan om konungens återkomst?
Har kungen försvunnit? Det återstår att se. Ronaldinho är en fotbollskung, det vet vi om. Fast numera kanske han är stöpt i White Russians och har en karnevalsklädd Tingeling vid vänstra örat – då är festen aldrig långt borta. Nu är brassestjärnan i Milan. Här ska han återfinna storformen är det tänkt; köra rewind till glansdagarna. Kanske blir det här en Milan-saga om konungens återkomst? Kära damer och herrar, Ronaldinho är i Serie A.
Ronaldinho charmade sönder hela fotbollsvärlden i VM 2002 likt James Dean gjorde då han blixtrade igenom biograferna på 50-talet. En fotbollskung och en filmkung. Kungar på sin sak. Idoler och ikoner.
Fotbollsfans världen över hänfördes av Ronaldinhos teknik, spelförståelse, dribblingsraider och makalösa passningar. Men det var inte allt. Utöver detta så spelade brasilianaren med en sådan passion och ärlig glädje, att du som åskådare lockades in i en hage av genuin beundran. Han log, gjorde en ”Rivelino" och smilade lite till. Flygvärdinnor ler inte lika ofta. Han tog det där leendet, tejpade fast det överallt på folks näthinnor, och gjorde det till sitt adelsmärke. En smilande superstjärna.
Somliga kommer alltid att ha Paris. Barcelonas supportrar får leva med minnet av Ronaldinho. Flytten från PSG till Barcelona 2003 blev inte bara ett uppsving för Ronaldinho personligen; den markerade början på en ny era i klubben. Storklubben hade inte vunnit ligan sedan 1999 och bara vunnit Champions League en enda gång, 1992. Med Laporta som ekonomisk och ordnande regissör och Ronaldinho som spelmässig sådan fick klubben ett uppsving – såväl ekonomiskt, estetiskt, statusmässigt som meritmässigt.
Både 2005 och 2006 vann man ligan och Spanska Supercupen. 2006 lade man även vantarna på den kurviga och åtråvärda… Champions League-bucklan. En stor del av denna framgångsmarsch kan tillskrivas en leendes pannbandsprydd guldgosse från Porto Alegre med galet skeva tänder.
"I am the king of the world!" Ett smörigt citat från filmen Titanic. Nåja, Ronaldinho var onekligen kungen av fotboll hur som helst. Utnämnd till världens bästa fotbollspelare av FIFA 2004 och 2005 – samma år vann han även Guldbollen. Släng in lite bolljonglerande för Nike och lite lek och spex för Pepsi. Svårslaget.
Jag vet vad du gjorde förr, förra sommaren. Eller inte. Jag vet däremot att Ronaldinho inte vann VM och att det media-gullande brasilianska landslaget långt ifrån levde upp till förväntningarna. Inte minst fotbollskungen själv. Sällan hade nog världen skådat en sådan självklar favorit. Brassarna hade inte samma fart och fläkt som tidigare och man undrade nästan om de hade en inbördes pajätartävling på småtimmarna. Därmed fick de utgå utan att tafsa på världsmästeskapsbucklan.
Det sägs att efter regn kommer solsken. Ronaldinho hade levt länge i segerrikt solsken under en längre tid. När regnet kom så lät solen vänta på sig, den tog siesta. Det kom hagelskurar och grådassiga olycksmoln – formen dalade, anklagelser om tjockhet och misstankar om ett fortlöpande festande.
Leendet försvann. Nedrivet och ihoknyklat. Folk tålde inte att se sin favorit omvandlas till någon långsam och felande Frankenstein-figur av sitt forna jag. De ville se hästtänderna. De ville se magi. Det var precis som om han var skyldig fotbollsvärlden någonting; att vara ett geni som konstant log. När Ronaldinho bänkades, var ur form och inte log så skedde det en världslig devalvering av fotbollslycka. Men han är bara en människa. Får människor inte misslyckas? Idoler består också av sjuttiotvå procent vatten precis som alla oss andra.
Barcelona talade om skador och bristande fysik. Precis som för att hålla för locket av kokande allmänna misstankar om andra orsaker. Det är svårt att exakt peka på varför Ronaldinho slog av på takten. Bristande motivation på grund av att ha vunnit för mycket under en så kort tid kan vara en anledning. Pengar en annan. Febrigt festande eller personliga problem kan vara andra anledningar. Det går bara spekulera. Vi har trots allt inget teleskop för att kika in i huvudet på Ronaldinho. Många hade säkert velat. Släng ut John Malkovich och gör en film som heter ”I huvudet på Ronaldinho”. Folk hade sett den, jag lovar.
Efter många turer (Ronaldinhos bror och tillika agent Roberto Assis lär kunna hitta på flygplatserna i Barcelona och Milano i sömnen) har Ronaldinho Gaucho slutligen kommit till AC Milan. Jätten från Milano ska också tillbaks till den absoluta toppen. Ronaldinho-Kaka-Pato kan bli ett triss i brassar som levererar futebol-arte (”konstfotboll”). Nu ska en av världens svåraste ligor tyglas med konstens hjälp. Michelangelo målade tavlor. Ronaldinho spelar fotboll.
I Milan har Ronaldinho en anrik klubb, saliga fans, en hop av landsmän att umgås med, storstaden Milano och Serie A. Måtte han bli lycklig och känna sig hemma. Måtte han inte känna sig som en flamingo i fjällen. Vad än må vara som har gäckat kungen så kan han börja om nu. Det är en ljuvlig möjlighet som många borde ta till vara på i livet. Jag vill se leendet. Jag vill se magin. Inte bara för fotbollsvärldens skull. Utan för Ronaldinho själv. Sagan om Konungens Återkomst? Vi får se om problemen läggs i komposten eller om Tingeling knökas ner i fickan. Jag tror det. Jag tröttnar aldrig på lyckliga slut. Konungen kommer att återvända.
Källa till meritförteckning: http://uk.eurosport.yahoo.com/football/ronaldinho.html
