Da Milano: Söndagen den 28 september var en fantastisk dag
Kaká och Seedorf briljerade, Gattuso, Ambro och Maldini krigade, och Sheva var tillbaka = ännu en derbyseger och Inter skyller allt på annat. Med andra ord: allt är som vanligt igen.
2 oktober 2008 :::: Da Milano: Söndagen den 28 september var en fantastisk dag ::::
MILANO Jag åkte tillbaka till Milano för att skriva min kandidatuppsats, men också för att se derbyt så klart. Mina kontakter fixade biljetter för 13 euro och kompisar från Sverige skulle komma ner senare i veckan. Då blev jag plötsligt erbjuden en biljett i bwins VIP-lounge. Tack SF & bwin, och tack och hej hörs aldrig mer terzo blu.
Veckan gick fort – mycket research och en hel del skrivande, och givetvis en hel del festande med gamla utbyteskompisar. Reggina-Milan gick enligt planerna även om det dröjde innan Pato avgjorde. Nu väntade derbyt.
För två veckor sedan ville många ge Ancelotti sparken. Det hade varit onödigt, otåligt och även lite orättvist. Det pratades mycket om att han inte hade fått chansen att spela ihop laget – och det var ju sant. Frågan var bara hur mycket det påverkade. Två veckor senare kan vi väl alla hålla med om att det påverkade väldigt mycket!
Milan hade kommit igång med tre vinster i rad, och trots att laget saknade två av världens bästa på sina respektive positioner – Nesta och Pirlo – var vi alla optimistiska. Och varför skulle vi inte vara det? Milan vann det förra derbyt helt välförtjänt, och nu finns det dessutom mycket mer kvalitet i Milans trupp.
När Milan väljer att ta kontroll över matcherna och ta tag i spelet så finns det inte ett lag i världen man inte kan slå. Milans framgångar i CL är ett bevis på det. De senaste två säsongerna har kvaliteten funnits där (CL, Supercupen och VM 2007), men inte bredden tyvärr. Förra säsongens femteplats är ett bevis på det.
Borriello skadade sig mot Reggina – vilket var tråkigt – men trots det kändes det lugnt. Som sagt – bredden. Ronaldinho hade ju fått chansen att träna upp sig och frågan var egentligen bara om han var redo. Gazzettan trodde att Ancelotti skulle chansa och jag tror att de flesta hoppades på det.
Jag mötte upp Kviborg och vinnarna från bwins tävling på piazza Duomo. Vi gick runt i Milano – vi snurrade tre varv på tjurens pungkulor i Galleria Vittorio Emanuele II för att få tur, vi gick till La Scala och via Monte Napoleone, vi njöt av solen. Kviborg frågade om jag var nervös inför matchen. Jag sa att sånt skulle komma senare. Vi pratade om hur man ofta under slutet av derbyn – eller classicon i hans fall – nästan sitter och hoppas på att matchen ska ta slut. Och det är ju så, men det är inte bara under derbyn man gör det – även under CL-, Supercup- och VM-finaler gör man det, för dom som inte upplevt det.
Men den här kvällen skulle bli extra speciell för att vi skulle sitta, eller stå, på de bästa platserna i hela stadion. Vi skulle dricka champagne och espresso, käka förrätt, varmrätt, plockmat, efterrätt och sedan njuta av att se Milan vinna mot Inter. Vi hoppades på att få se Seedorf briljera, Gattuso och Ambro kriga, Maldini plocka bort Zlatan och vi hoppades på att få se Ronaldinho i startelvan. Vi visste att vi skulle få se Kaká vända upp och sedan – som vanligt – bli nedsparkad av en alldeles för seg Interspelare som sedan skulle få ett gult kort.
På vägen mot San Siro från piazza Lotto filmade Kviborg graffitin på murarna. Det var nästan uteslutande tags av Curva Nord, med en del ganska underhållande tags mot Milan, Ambro och Juventus, men också en del sorgliga tags som hakkors. Väldigt tråkigt, men det positiva ska övervinna det negativa.
Jag tänkte istället på det förra derbyt – hur det hade varit en av de bästa dagarna på hela utbytet. Jag tänkte på det roliga som skulle ske. Vi gick in i loungen och en annan värld öppnade sig. Loungen är stor men trots det blev det snabbt kö vid de långa matborden. Tur att vi hade tillgång till ett ännu mer privilegierat område i form av bwins lounge. Där fanns samma mat fast ingen kö och lediga sittplatser dessutom. Utsikten var briljant – bättre än på restaurangen i Eiffeltornet!
Tiden gick hur fort som helst, vi käkade, vi gick runt i loungen – Borriello, Pippo, Nesta, Senderos, Favalli, Fiore och de övriga spelarnas familjer chillade i den täta lokalen. Stämningen var skön och förväntansfull. Vi stod ute på terrassen bakom Milans avbytarbänk. Interspelarna sprang ut och busvisslingarna var öronbedövande.
När Milans uppvärmningsmusik sattes på sa jag till Kviborg att ”kolla nu när Gattuso sprintar ut först av alla”. Och det gjorde han. I full fart. När jag sedan såg att Ronaldinho var en av spelarna i startelvan och märkte beslutsamheten i sättet han och de andra Milanspelarna värmde upp på, fick jag gåshud. Jag tittade på Milanspelarna och sedan på Interspelarna och så tänkte jag att vi vinner det här. Spelar vi bara som vi kan så är vi bättre än Inter. Zlatan är kung, men tyvärr – och det säger jag som Zlatansupporter – så är han ännu inte Kaká eller Ronaldinho.
De andra ville gå upp och sätta sig – vi hade ju också platser på primo anello rosso. Själv ville jag vara kvar. Nästan direkt efter att de andra hade gått hörde jag: ”Permesso, backa en meter” aha, jag tänkte på det min uppsatspartner Anna (som var på samma lounge på Milan-Zürich) hade sagt – att man skulle bli tvungen att stå en meter från räcket. Men nej den här gången kom 6 suits och mellan dem stod Berlusconi. Fram med handen och ”Salve Presidente, i kväll vinner vi!”.
Jag gick ut från Bwin-loungen över till andra sidan där Milanspelarna värmde upp framför Curva Sud. Spelarna såg väldigt taggade ut och de peppade varandra. Curva Sud sjöng spelarna sånger och även om jag älskar Ronaldinhos, Pirlos och Gattusos sånger så är det Kakás som är störst. Den är helt enkelt fantastisk och varje gång jag hör den tänker jag på CL 2007. Tack Ricky!
Spelarna gick in och bytte om och jag tog plats vid mittlinjen vid räcket några meter från planen. Spelarna kom ut och curvorna vecklade ut sina tifon och stämningen var elektrisk. Milan tog kommandot direkt. Tempot var inte så högt och Ambrosini och Seedorf hade mycket tid på mitten. Vilket verkligen gynnade Seedorf som sakta kunde växa in i sin nya roll som Pirlos ersättare. Hans helikopter mellan två Interspelare på mittplan var strålande.
Mourinho brukar ju ofta skryta om hur hans lag skrämmer andra lag till att byta taktik mot hans lag. Trots snacket om hur offensivt han spelar så är det roligt att han efter derbyt sen sa att han i första valde att backa hem med sitt lag för att Milans offensiv inte skulle få ytor att löpa på, samt att han satte in Cruz för att pressa Seedorf. Det kallar jag rädsla! Ancelotti-Mourinho 3-0
Milan var aktiva, Inter var passiva. Spelarna kämpade för varandra. Pato sprang fri i djupet – offside! Jag vände mig och tittade på LCD-skärmarna bakom mig inne i loungen. Folk bredvid mig frågade mig om det var det offside – non era fuorigioco!
Milan fortsatte att anfalla och Zambrotta, Pato och Dinho testade skott. När Dinho och Kaká kombinerade fram till Cesars räddning, tänkte jag på det jag sagt i tre år – om de där två får vara friska och i form – som de var under Confederations Cup 2005 – kommer det att bli Gröna Lund. Med den sammanlagda kvaliteten som finns, vore det sorgligt om det misslyckas.
När Dinho sedan höll undan för Vieira, vände upp, spelade ut den till Kaká och sprang in mot straffområdet och nickade in det perfekta inlägget i krysset, var det massiv glädje även på VIP-läktaren. Vi hoppade runt och kramade varandra. Det kunde inte bli bättre än att Dinho fick göra sitt första mål i Milan, i ett derby, på nick – precis som Kaká 2003/2004.
Dinho är här därför att Milanfansen krävt det i tre år, och Silvio menar att fansen nu ska vara nöjda då enbart Dinho är värd entrébiljetten. Dinho själv sa också efter matchen att han är här för att sprida glädje och det är precis det han gjort – grazie Silivio och grazie Dinho!!!
Vid ett tillfälle körde Gattuso över Quaresma bakifrån i ett läge då portugisen var felvänd vid mittplan. Jag vet inte hur det uppfattades i TV men från bara några meter såg jag hur Ancelotti toklackade och hur Gattuso toklackade tillbaka. Båda tvås reaktioner var förstårliga. Det var onödigt att riskera kort så där, men samtidigt – liksom Cristiano Ronaldo 2007 – blev Quaresma ett lam efter det där. Gattuso satte sig i respekt. Det var ingen farlig tacklig men den var för hård. Det var Gattusos krigarhjärta som agerade.
Milan spelade som ett lag och ledde välförtjänt. I den andra halvleken spelade man rutinerat. Själv gick jag upp på läktaren inför andra halvlek och såg den därifrån med Kviborg. Milan levde farligt, precis som senast mot Reggina och i det förra derbyt. Att slå av på takten brukar straffa sig. Som tur var blev Burdisso något tveksamt utvisad.
Men Stankovic fick bara ett gult kort för något som han borde ha fått tre gula kort för – taktisk fällning, tackling bakifrån och tackling med dubbarna både före och för högt uppe. Jag minns att jag tittade på Kaká när han fick bollen och tänkte nu är han pressad och hans lagkamrater är inte i närheten, men han får inte tappa bollen, hur ska han lösa det här? Helt ärligt vet jag inte hur han gjorde, för jag har inte sett någon repris, men det där var fantastiskt – helt plötsligt var två Interspelare borta och Milan hade ett farligt kontringsläge. Bara en Guldbollenvinnare kan lösa det där så där.
Flamini kunde ha avgjort matchen, Sheva likaså. Men Adriano kunde också ha kvitterat. De sista minuterna var, liksom förra derbyt, onödigt jobbiga. Men Milan höll ut och vann välförtjänt – man tog tag i spelet, kontrollerade matchen, skapade flest och bäst målchanser och gjorde det enda målet.
Stressen släppte och glädjen spred sig på läktaren. Vi gick tillbaka till loungen för att ta något att dricka. Vi stod ute på terrassen och njöt när Sheva plötsligt ställde sig vid avbytarbänken och under en lång stund tittade på sin fru med sonen på axlarna. Sonen grät och Sheva började också gråta när han tittade på sin familj. Det var inte läge att fråga efter matchtröjan direkt, och när jag vände mig om för att fråga Kviborg om han hade sett, så mumlade han med glimten i ögat något om att ”det var kanske det sorgligaste jag sett i mitt liv”.
Sheva är tillbaka i Milan, tillbaka med sin familj. Och när han kom in i derbyt och fansen började sjunga den klassiska ”non è brasiliaaanoooo, peeerrroo......Sheeevaaa” så var vi många som blev rörda. Den förlorade sonen är tillbaka, och det är det som kärlek handlar om – ömsesidig respekt och förmågan att kunna förlåta. Välkommen tillbaka Sheva!
Efter ett tag ute på terrassen gick vi tillbaka in för att dricka något och då var Il Presidente tillbaka i lokalen. Jag hälsade återigen och stämningen i lokalen var avslappnad. De tre poängen var det viktiga och alla var nöjda. Vi hängde kvar ett bra tag innan vi tillslut lämnade loungen för den här gången. Tiden hade gått hur fort som helst och det fanns så mycket att berätta för kompisarna när vi möttes utanför.
Vi sa hej då till Kviborg och co, och drog till Taxi Blues för en post-derby kväll. Alla var nöjda förutom Interistan Ubi som tidigare under veckan redan hade gått igenom den ultimata förnedringen när han var den enda, av de tio personerna i gruppen, som var tvungen att skriva på för Milans nya medlemskort – Cuore Rossonero – i samband med köpet av biljetterna.
***
Galliani berättade efter matchen hur han kramat Dinho i omklädningsrummet och hur Dinho nästan varit i tårar. Själv grät jag inte när Dinho gjorde mål, men jag har kompisar som gjorde det. Efter alla dessa år av längtan och hopp så stod han där, på planen på San Siro den 28 september 2008, efter att ha avgjort sitt första derby och berättade hur det här nu är hans hem, hans familj, hans arena och hur mycket han uppskattar fansen glädje.
Ronaldinho: “Vi spelar tillsammans med så mycket glädje och det är det Milan handlar om. Jag är glad över att kunna fortsätta ge glädje till fansen, till mina lagkamrater och alla i klubben”
Mina Milanisti jag hoppas att ni njuter, jag hoppas att ni är lyckliga och glada över känslorna vi fick uppleva den här kvällen. Och det bästa är att laget inte är i toppform än – det finns utrymme för mycket förbättringar när Nesta, Pirlo, Borriello och Inzaghi kommer tillbaka!
Forza Milan!!!!
Fler bilder:
_______________________________________________
5 september 2008 :::: Da Milano: Nostalgi ::::
Vi börjar med den här bilden som är tagen i april på en av Milanos gator.
Här är två till bilder från själva presentationen:
Folk undrar om jag trivs i Milano. Jag svarar att förutom allt annat roligt med Milano så undrar jag hur jag inte skulle trivas när jag ser allt det här under min tio minuters promenad till skolan:
Under vår vandring i Cinque Terre (fem små byar i bergen på Italiens västkust) hittade vi mitt i en slutning i skogen en vinförsäljare. Själv var han/hon inte ens där – men Milanflaggan var på plats!
Marco: "Är det sant att du skadade fingret när du spelade Playstation?
Sandro: "Haha nej!"
Ägaren är brasse!
Så här ser det ut från primo anello arrancio!
Milan Tour kom till Piazza Duomo och det var dags att visa vad Milan har att erbjuda!
Inne i bussen fanns alla Milans troféer och till och med Hassan fick gåshud när skärmarna visade hans fellow Goldmembers prestationer i Milan.
Så här ser Milans senaste nyförvärv ut – han är fett grym på att trixa!
EM följde vi delvis på Piazza Duomo. När Italien spelade var det fest, men roligast var det när Holland spelade. Inne på puben blev det kaos när nationalsången spelades. Och i Basel var det mer än kaos när staden blev orange för en dag.
_______________________________________________
23 augusti 2008 :::: Da Milano: Del 3: ”O mamma mamma mamma, sai, perché…” ::::
PRESENTATIONEN På kvällen den 16 juli meddelade Milan på sin hemsida att klubben skulle arrangera en presentation av Ronaldinho på San Siro den 17 juli. Presentationen var gratis och alla var välkomna. Festen fortsatte med andra ord. Den började ju i och med att Milan dagen innan meddelade att man hade nått ett principiellt avtal med Barcelona.
Men förfesten började redan den 14 juli då Milan Channel plötsligt började ändra om i sin programtablå. Först visade de Albertinis avskedsmatch från mars 2006. Senare under samma dag ändrade de om igen. Den här gången visade de den första semifinalen mot Barca från april 2006. Det var långt ifrån en slump. Det var som att klubben hade ett budskap att framföra: ”Ni har väl inte glömt bort den här spelaren? Snart spelar han för oss.”
Presentationer av den här typen är standard i Spanien, men i Italien förekommer de väldigt sällan. När Barca köpte Ronaldinho från PSG 2003, kom det 30 000 personer till Nou Camp för att se brassens presentation. Nu undrade jag hur många som hade turen att vara kvar i ett ganska semestertomt Milano och därmed chansen att ta sig till San Siro.
Av de få utbytesstudenterna som var kvar i Milano, var vi fem lyckliga som fick uppleva en sista show när vi för första gången på nästan två månader åkte till San Siro igen. Ingen visste riktigt vad som väntade, det enda vi visste var att det var gratis inträde och att det var först till kvarn som gällde för de bästa platserna. Showen skulle börja kl 21:30. Vi satsade på att vara där kl 20.
Vi tog metron och vid Piazza Lotto fanns de sedvanliga supporterbussarna. Det var likadant organiserat som vid matcher – Milan förväntade sig mycket folk och vid San Siro var det mycket folk, samt en massa gratistidningar på marken och en hel del stewards.
Vi fick biljetter till primo arrancio från den första biljettluckan utanför Curva Nord. Men vi ville ha till primo anello rosso. Jag sprang till biljettluckan utanför den röda långsidan – fem biljetter, snabbt mot ingången! Innanför grindarna väntade kaos. Alla ville in, alla ville vara VIP. Vi krigade oss in, tog plats på de bästa platserna – nära mittlinjen ganska högt upp på den första sektionen på primo rosso.
San Siro är en fantastisk arena. Läktarna är så branta att man ser bra från alla sektioner. Under vårsäsongen satt jag t ex ofta på det underskattade terzo anello rosso (tredje ring långsidan). Biljetterna där kostar 10 euro på matchdagarna och sammanfattningsvis kan man säga att även om man sitter långt upp så är överblicken väldigt bra. Dessutom finns chansen att ta sig in på secondo anello, om man är lite furbo.
Under den sista seriematchen mot Udinese satt jag på den första raden av primo anello arrancio. Det var en helt annan upplevelse. Jag minns att jag satt där och fundera på hur det var möjligt att Gattuso funderade på att lämna klubben. I Milan finns allt en fotbollsspelare kan önska sig. På primo anello arrancio ser man exakt hur det är för spelarna när de spelar. Jag har suttit på liknande platser på Råsunda – men San Siro är gigantisk i en jämförelse. Man ser hela feta San Siro, med tre ringar framför sig. Vissa klubbar har högre publiksnitt än Milan, men ingen annan klubb har samma kombination av superarena, storpublik och curva. Hur fan tänkte Rino??
När vi hade satt oss på våra platser märkte jag att de höll på att renovera arenan genom att byta ut de gamla slitna sittplatserna utan ryggstöd, till nya fräscha sittplatser med ryggstöd. På planen fanns en massa kids och i mitten fanns en scen placerad. Spettacolo Rossonero-banderollen låg utplacerad framför rosso-långsidan. På storbildsskärmen visade Milan Channel olika klipp på Ronaldinho och varje gång Ronie gjorde något magiskt jublade publiken. De Assis vandrade ut på planen för en inspektion och ett sus spred sig i publiken.
Efter ett tag satte presskonferensen igång och publiken jublade högt när storbildsskärmen visade en lycklig Ronaldinho i sin nya Milantröja tillsammans med en ännu lyckligare Uncle Fester – dottore Adriano Galliani. Barca hade ju i sista stund försökt att stoppa presentationen då övergången inte var helt klar, men Galliani skyndade och bad Cantamessas son komma in med kontraktet som Dinho sedan skrev på inför ett jublande San Siro.
Läktarna började fyllas och arenan blev halvfull. Det sägs att det var 40 000 Milanisti på plats. Det var en märklig känsla att se 40 000 människor vara där för en enda spelare. Men å andra sidan så var det ju inte vilken spelare som helst, det var ju spelaren vi alla hade drömt om att få se i Milantröjan, och helt plötsligt såg vi honom där på storbildsskärmen sittandes vid Galliani med en Milantröja på sig. Konstigt.
Då och då visade storbildsskärmen en mörk skönhet på VIP-läktaren. Folk trodde först att det var Ronaldinhos flickvän eller något, men sedan visade det sig att det var Ronaldinhos syster.
Under oss på läktaren hände det saker. Folk som hade kommit sent lekte smarta och ställde sig längst ner på läktaren vid räcket mot planen. För oss gjorde det inget då vi satt tillräckligt högt upp, men för de på de första raderna gjorde det något då det skymde deras sikt. Läktaren överbefolkades och det var fullt med människor längst fram. Folk på läktaren började lacka. En gubbe med Ronaldinhotröja och Ronaldinhoperuk började jaga iväg folk, och vi på läktaren jublade. När vissa argumenterade emot ställde sig folk på läktaren och skrek. Cazzo, stick fan!
Men det mest tragiska, eller det mest komiska, beroende på hur man ser det, var när två män började slåss för att de krigade om samma plats längst fram. Det blev knytnävar och några stewards kom och kickade ut båda två. Tack och hej, hörs aldrig mer. Publiken jublade igen. Det här var ingen fotbollsmatch, det var gladiatorspel och Ronaldinho.
Presskonferensen slutade. Vi såg hur Ronaldinho rörde sig mot planen. Det började bli mörkt, strålkastarna tändes, scenen gjordes redo, kidsen var på plats – San Siro var redo! Speakern gick runt på planen och hetsade publiken. Några av de bästa freestylarna i världen introducerades för publiken. De verkade nervösa när de gjorde sina första trix. Kanske tänkte de att det här inte riktigt var deras kväll.
Speakern höjde rösten, nu var det dags att introducera kvällens stora stjärna, publiken ställde sig upp. Ronaldinho vandrade ut i årets matchdräkt ut ifrån spelaringången under rosso-långsidan följt av fyrverkerier och publikens jubel. Han verkade lite blyg men framför allt väldigt glad och lycklig. Han hälsade på speakern, på kidsen och på freestylarna. Han vandrade runt på planen och tackade publiken. Sedan fick han chansen att prata, men eftersom att han pratade på portugisiska förstod vi inte mycket – men vi förstod när han avslutade med ”Forza Milan!”.
Sedan introducerades en sambaorkester och en Capoeiragrupp som fick köra sitt race. Samtidigt trixade freestylarna i sina ringar av kids som satt på planen. Curva Sud drog igång olika sånger och publiken hängde med. Den jag fastnade mest för var den Napolifansen brukade sjunga för Maradona:
”O mamma mamma mamma, saaaaaii, peeeerché mi batte il corazon? Ho visto Maradona, ho visto Maradona, e inamorato son’!!!”
Nu gjordes den om till:
”O mamma mamma mamma, saaaaaii, peeeerché mi batte il corazon? Ho visto Ronaldinho, ho visto Ronaldinho, e inamorato son’!!!”
”O mamma mamma mamma, veeet du, varför mitt hjärta slår? Jag såg Ronaldinho, jag såg Ronaldinho, och kär är jag!”
Det är en fantastisk låt och den visar också hur stor Dinho är i Milanfansens ögon. Han är där uppe med den store Maradona.
Efter samban fick Ronaldinho stå och trixa med freestylarna på scenen mitt på planen. Freestylarna hade fått självförtroende och ärligt talat stal de showen från Dinho. Den belgiske marockanen Touzani – som för övrigt är helt insane när det gäller trix – dominerade och Dinhos självförtroende sjönk snabbare på fem minuter än på de två sista åren i Barca. Efter ett tag körde Ronaldinho one-touch när Touzani stod på händerna med bollen på nacken…Han insåg att det var dags att sluta och tackade freestylarna.
Då var det dags för fyrverkerierna som jag gissar att Il Presidente stod för. Arenan släcktes ner och fyrverkerierna startade. Ärligt talat, jag är bekant med Sveriges bästa i det området och jag har sett tävlingar i Cannes, men jag har aldrig sett något i klass med det jag såg på San Siro. Det var de bästa fyrverkerierna jag sett. De tog aldrig slut och det blev bara bättre och bättre. Jag undrar hur mycket den där showen kostade, för den var helt otrolig. Silvio vet hur man fixar en show.
Efter fyrverkerierna sprang Dinho runt arenan och sköt upp kanske 40 stycken EM-bollar. Tyvärr kom ingen riktigt nära mig, men det var roligt att se hur han 5-6 gånger försökte skjuta upp den på Curva Sud. En gång kom t o m De Assis in och bad honom försöka en sista gång, men bollen gick bara högt upp, men sen dök den ner till primo anello blu. Det gjorde inget för fansen var mer än nöjda.
Sammanfattningsvis kan jag säga att den där kvällen, och dagarna efteråt, visade att köpet av Dinho gav klubben den entusiasm som jag hade efterlyst. Flamini berättade hur coolt det hade varit att träna med Dinho, och Pirlo och Ambro berättade entusiastiskt att de såg fram emot att träna med brassen efter OS.
Entusiasmen påminner om den som infann sig när Rivaldo och Nesta kom år 2002. Milan kom från en usel säsong 2001/2002, till seger i CL 2002/2003. Den här gången har klubben dock bättre kvalitet, med en mer rutinerad stomme. Kanske är en del spelare i dagens Milan mindre motiverade än de var då, men det finns spelare i dagens Milan som vill ta över – jag tänker på Pato, Borriello, Flamini och Abbiati. Och även spelare som har mycket att bevisa – Ronaldinho, Zambrotta, Kaladze, Seedorf och även delvis Ambrosini som måste kämpa hårt för att få spela nästa VM. Nu har Seedorf, Ambro och Gattuso pressen på sig att leverera. Och av att döma av försäsongen så har Seedorf och Ambro gjort just det.
Och nu har Milan även ett underskattat dödligt vapen – PIPPO och 10R. Det ska bli extremt intressant att se Dinho – med sin fantastiska spelförståelse – spela med en ständigt djupledslöpande Inzaghi. Jag tror att de kan passa lika bra ihop som Rui Costa och Inzaghi gjorde.
Sen är ju också frågan: Har Dinho nått sin topp? Det vet ingen, men kan han bara nå upp till 70% av sin kapacitet så har Milan gjort ett bra köp.
*Fler bilder och videoklipp kommer senare.*
_______________________________________________
15 augusti 2008 :::: Da Milano: Dinhos första dag i Milano ::::
MAJ-15 JULI Förutom tentor och resor var det något annat som stressade mig. I några månader var vi många som hade varit extra stressade. Även om Milan redan hade gjort klart med toppnamn som Zambrotta, Flamini och Borriello, så var det något stort som fattades. Det fanns en dröm som skulle uppfyllas.
När jag väl fick tid att läsa nyheterna på Internet så var det alltid negativa nyheter som väntade mig. Adebayor, Laporta, Ingla och Begiristain var namn som gav mig negativa känslor. Det var människor som kunde krossa drömmen. Till och med Maradona kunde läggas till den där gruppen.
Han gick ut i pressen och sa att om Barca skulle sälja Ronaldinho nu vore det deras största misstag. Även presidentkandidaten Rosell kom med lite smarta kommentarer då han menade att man skulle ha sålt Dinho för två år sedan när han var värd miljarder, inte nu när han är värd en fjärdedel av det. Därför var det lägligt att tänka Heja Laporta när Barca hade omval i början av juli.
Jag visste hela tiden att tystnaden om Ronaldinho, och snacket om Adebayor, var taktik från Milans sida. För hur skulle Milan ha råd med Adebayor om de inte ens kunde betala 25 miljoner för Ronaldinho? Trots det så fanns det en liten oro att affären skulle rinna ut i sanden. Vem minns inte Zlatan-affären 2006?
Adebayor är en bra spelare, men han kan inte ens jämföras med Ronaldinho när det gäller kärlek från publiken. När jag och andra Milanisti intervjuades av SKY utanför Milan Park svarade 9/10 att de ville ha Ronaldinho hellre än Adebayor. Den enda personen som tyckte att Adebayor vore ett bättre alternativ var den mest oväntade – en äldre dam, som gjorde en lång utläggning om hur Adebayor vore ett bättre alternativ rent taktiskt.
Jag förstår de där argumenten – Milan behövde en tung center – men samtidigt förstår jag inte vad klubben skulle göra med Borriello om de ändå skulle lägga mer än 30 miljoner euro på Adebayor? Det skulle bara visa att de egentligen inte alls tror på Borriello. Förutom de rent emotionella skälen som talade för Ronaldinho, fanns det också bättre tekniska och ekonomiska skäl att sammanföra Ronaldinho med Pato och Kaká. Med Dinho i laget ligger pressen på de spelare som behöver pressas – Seedorf, Gattuso och Ambrosini.
När Ronaldinho till slut blev klar för Milan den 15 juli var lyckan givetvis stor. Dagen efter var det il raduno på Milanello. Jag var hemma i Milano igen, tillbaka från Rom. Väl framme i byn Carnago märktes det att något stort var på gång. Bilar stod parkerade överallt. Hela skogsvägen fram till Milanelloskylten var full med bilar och det fanns dessutom ett antal Paninistånd uppradade. Hettan kom inte bara från solen – det var cirka 35 grader – utan också från passionen från alla Milanisti på plats.
Vi var cirka 5 000 personer på plats. Äldre människor, ungdomar, familjer, Curva Sud – olika grupper, alla Milanisti. Och de som normalt inte är Milanisti avslöjades ganska snabbt av antigen deras Barcelona Ronaldinhotröjor, eller av deras kompisar som ropade ut ”Men du är ju Interista, vad cazzo gör du här!?”
Eftersom att vi prioriterade själva träningen tog vi plats längs planen. Men då och då gick vi till grindarna. En hel del välkända ansikten syntes till: Domenico Dolce och Stefano Gabbana, Adriano Gallianis son och den så hårt kritiserade Milan Channel redaktören Mauro Suma etc.
Spelarna började komma, mycket jubel. Seedorf fick mycket applåder och många sånger sjöngs för honom. Själv gick jag tillbaka till planen där Curva Sud hade sina egna tält uppsatta. De tejpade fast sina flaggor på stängslet. Efter ett tag började de sin marsch mot grindarna. De drog igång alla de klassiska sångerna och folket sjöng med. Det roliga var att det redan fanns 3-4 alternativ för Ronaldinho.
Efter ett tag vid planen bestämde jag mig för att gå tillbaka till grindarna. Jag började ringa ett videosamtal till min bror Marcus (tack 3 för att man kan ringa gratis!) hemma i Sverige för att visa stämningen. Helt plötsligt syntes blåljus och en poliskonvoj kom körande. Mellan polisbilarna fanns tre Audibilar.
Folk började jubla, skrika. Stämningen gick från förväntansfull till hysterisk. Bilarna körde förbi mig på den smala vägen in i massan. Ronaldinho och Galliani var i den första bilen som kördes av Leonardo. Den andra bilen kördes av Braida och i den satt De Assis och Bronzetti. I den tredje bilen fanns kameramän från Milan Channel. Vi började springa efter bilarna, själv sprang jag med mobilen i ena handen på handsfree och kameran i den andra.
Bilarna körde in i massan och folk började sjunga och skaka på bilarna. Curva Sud tände eld på ett antal bengaler. Inferno på Milanello. De Assis såg ut som ett barn på julafton och när folk började tacka den så vanligtvis buttre Bronzetti kunde han inte förhindra ett leende. Det var kaos och den kollektiva lyckan var total. Ni har säkert sett och hört jublet på YouTube när Ronaldinho steg ur bilen inne på Milanellos parkering. Fantastiskt.
Strax efter att Ronaldinho hade gått in i huset på Milanello såg jag De Assis och Bronzetti stå och kramas under en lång stund, som om att de hade vunnit VM. Säkert var det en kram för lyckan de kände. Det påminde mig om den gamla klassiska Maradonadokumentären som gick på TV. Den där delen när Maradona presenterades på San Paolo. Glädjen, passionen och känslan av att det var en nystart, en ny framgångperiod var på ingång. Fler liknelser med Maradona kommer senare.
Efter ett tag gick jag tillbaka till planen och väntade in träningen. Efter några timmar åkte Ronaldinho tillsammans med brodern förbi på en bakväg bara någon meter från oss. Han tränade inte men det var kul att se resten av laget igen. Träningen var lugn och av uppvisningskaraktär. Spelarna gjorde några bollövningar innan de spelade en smålagsmatch med de nya borta- och tredjetröjorna. Seedorf var het men Flaminis ettrighet och Patos självförtroende imponerade också.
Efter ett antal timmar kunde vi vända hemåt, med glädje inombords. Ronaldinho är så stor bland Milanfansen. Efter fyra år –Ronaldinho è uno di noi!
Senare under kvällen meddelade Milans hemsida att det skulle hållas en presentation av Ronaldinho på San Siro kvällen efter. I del 3 får ni följa den presentationen.
_______________________________________________
4 augusti 2008 :::: Da Milano: Ronaldinho till Milan – reflektioner från en drömmare. Del 1 ::::
På grund av studier och resande har jag inte haft tid att skriva under den senaste tiden. Men nu är det sommarlov i någon vecka!
RONALDINHO TILL MILAN Efter tre år av hopp och besvikelser – ÄNTLIGEN! Lycka. Den där snubben – som kan glädja en publik som ingen annan – kommer till hösten att spela i Milan, i vårt kära AC Milan. Overkligt nästan.
Ni vet storyn, den går tillbaka mer än tre år, nästan fyra år. Ronaldinho hade gjort en stark första säsong i Barca 2003/3004 (där han bland annat debuterade mot Milan i en försäsongsmatch i USA). Milan och Barca hamnade i samma CL-grupp under hösten 2004, Milan vann hemma genom ett mål av Sheva, men jag glömmer inte hur jag satt där på läktaren och beundrade hur Ronaldinho snurrade med Gattuso och Nesta på kanten – på ett sätt som inte ens Zlatan skulle kunna göra.
Inför returen var Milan redan vidare och Barca behövde vinna. Och det gjorde dom, genom ett drömmål av en viss nr 10. Legenden växte.
De följande två åren dominerade Ronaldinho världsfotbollen, och de som inte redan hade upptäckt hans kvaliteter i PSG eller under VM 2002, insåg nu vilken klasspelare han var. Berlusconi imponerades stort, likaså Galliani. Ronaldinho stod ju för mycket av det som kännetecknar Milans fotbollskultur – en vinnande, offensiv och teknisk fotboll som underhåller sin publik. Silvio gjorde klart ganska tidigt att Ronaldinho var hans drömvärvning.
I mars 2006 var det dags för Albertinis avskedsmatch på San Siro. Milan och Albertini hade bjudit dit Barca som motståndare. Stämningen var avslappnad och glädjefull. Ronaldinho hade väntat sig att bli utvisslad då han trots allt spelade för Barca, men istället sjöng Milanpubliken hans namn innan avspark. Berlusconi föreslog skämtsamt att Milan och Barca skulle byta Kaká och Ronaldinho för en säsong.
Någon månad senare ställdes Milan mot Barca i CL-semifinalen. Ronaldinho var den stora skillnaden i det mötet och Milanpublikens beundran för honom nådde nya höjder. Under sommaren 2006 gjordes Oliveira-affären – som ryktades vara en front till att få köpa Ronaldinho i ett senare skede. Sant eller ej – De Assis sa i alla fall att det var en del i en långsiktig plan att ta Ronaldinho till Milan 2008.
Under den andra hälften av 2006 började det gå sämre för Ronaldinho. Han gjorde visserligen en hel del mål under säsongen 2006/2007, men kritiken mot honom växte. Kanske hade han – liksom tidigare storstjärnor i Barca: Romario, Ronaldo, Rivaldo – blivit för stor för klubben. Kanske ville klubbledningen ta ner honom på jorden.
Laporta tackade dock nej till Milans förfrågningar under sommaren 2007, då han ”ville ge brassen en säsong till”. Det är något han ångrar idag, då han antagligen hade kunnat få 20-30 miljoner mer vid en försäljning sommaren 2007 än vad han nu fick.
Ni som följt Svenska Fans kommer kanske ihåg mina artiklar (1 och 2) från hösten 2007. Och ni har kanske följt artiklarna under våren 2008. Sommaren 2008 skulle det ske – det hade ju De Assis sagt. Redan i april började saker att hända. Barca gjorde klart att de skulle sälja Dinho, och Milan var direkt i pole position. Milan kunde officiellt börja förhandla med Dinho.
De Assis kom till Milano, käkade på Giannino, testade på nattlivet, levde sig in i bortamatchen mot Juve. Blev Milanista. Besökte Berlusconis slott efter valsegern och gav en Ronaldinhotröja med ett personligt meddelande till Il Presidente som present. Allt gick som det skulle. Allt var klart med De Assis. Det sägs att Ronaldinhos bror inte ens svarade när Inters Branca ringde. Dinho ville bara till Milan. Galliani sa att affären var ”till 90 % klar”. Perfekt.
Men vänta – varför skulle Barca acceptera 15 miljoner euro för Dinho när Moratti och Manchester City ville vara med och bjuda?
Givetvis var det taktik från Galliani. Taktiken var att få Barca att inse att Dinho endast ville till Milan, och att Milan bara ville betala 25 miljoner euro som mest. Själv la jag in Dinho i Milan på Hassans Pro Evolution redan då. Skiter i. Ronaldinho ville till Milan och Milan ville ha Ronaldinho – det var bara en fråga om när.
Förhandlingarna med Barca inleddes. Det gick dåligt. Väldigt dåligt. Barca ville ha 40 miljoner euro. Milan köpte Zambrotta för 9 miljoner – mycket pengar. Barca visade att de kunde förhandla. Dinho affären sattes på paus.
Tiden gick och folk började bli frustrerade. Det började pratas om Adebayor. Dinho ”glömdes bort” när Galliani och co pratade om tänkbara nyförvärv. Manchester City erbjöd 32 miljoner till Barca och 12 miljoner till Dinho. Skulle drömmen återigen krossas?
Tålamod. Det handlar om taktik.
Barca började stressa. De sålde av Deco för reapris till Chelsea. Men de hade fortfarande två högavlönade ickeönskvärda spelare kvar i truppen – Dinho och Eto’o. Den sistnämnda ville ha 10 miljoner i lön när Galliani pratade med hans agent. Out of reach för Milan. Dinho ville till OS, Barca ville stoppa honom. Ett storbråk var på gång. Den totala brytningen var nära.
Saker började hända. Barca blottade Gallianis taktik när de gick ut och sa att Milan och Dinho fortfarande hade konstant kontakt. De Assis gick till pressen och sa att Dinho till Milan var nästan klart. Galliani pratade med Dinho personligen på telefon. Brassen gjorde klart för Milans vicepresident att han endast ville till Milan.
Tiden var kommen. Nyheten jag hade väntat på i två månader kom den 14 juli. Galliani skulle till Barcelona för att förhandla om Ronaldinho. This was it. Det var nu eller aldrig. Det hela gick så fort så att Galliani i all hast fick lämna semestern på Forte dei Marmi och ta Fininvests privatflyg från Toscana. Han hann inte ens ta med sig den gula slipsen.
Men han fick i alla fall med sig den nu legendariska agenten Ernesto Bronzetti. Mannen som hela tiden sagt att affären kommer att bli av.
Själv var jag i Rom under den här tiden och jag hade inget Internet. Men det här var för stort för att missa. Jag gick in i Colosseum med min Gazzetta och jag gick bort från den guidade turen som vi freeridade på för att få uppdateringar per telefon. När jag kom tillbaka tittade jag i guidens bok om Colosseum medan han läste min Gazzetta.
Dagen efter fick jag info från säkerhetsvakterna i Museo Vaticano vid det Sixtinska kapellet som jag hade hört prata om Dinho och Adebayor. Jag höll med – Adebayor kommer aldrig att bli som Dinho. Det sköna var att de istället för att vakta de dyrbara tavlorna, satt och pratade med varandra – plus en tredje person i rumstelefonen – om transfers. Italien.
Galliani och Bronzetti fick svettas i Barcelona. Laporta var inte lätt att hantera och De Assis blev otålig. Barca hade ju pratat om hur de ville ge Dinho ett värdigt avsked, men ändå så förhandlade de stenhårt. Det gick så långt att Laporta hotade att lämna förhandlingarna. Han tålde inte De Assis. Men Galliani lyckades att få honom att stanna i rummet. Milans nr 2 hade konstant kontakt med advokaten Cantamessa, och Il Presidente – som uppmuntrade honom att ha tålamod och inte ge upp.
Laporta vägrade ge med sig. Det fick Dinho att visa hur mycket han ville till Milan. Brassen gick först med på att ”bara” skriva på för tre år, med ”bara” 6,5 miljoner euro per år. Det gjorde att Milan fick mer pengar att lägga på transfersumman. Men Laporta gav inte upp. Han ville ha mer. Då gick Dinho med på att ge bort sina 15 % på transfersumman som han hade rätt till. Dinho ville verkligen till Milan.
Man ska heller inte glömma bort att det i april sades att Dinho skulle få ett kontrakt på fyra år med 8 miljoner euro per år. Nu gick han alltså med på 6,5 miljoner euro, på tre år plus att han sa nej till 3-4 miljoner euro till (15 %). Glöm heller inte bort att han alltså tackade nej till 12 miljoner euro för fem år (plus 15 % av 32 miljoner) från Manchester City.
Till slut löste sig alla problem. Galliani och Laporta möttes mer eller mindre halvvägs och Milan kunde på kvällen den 15 juli meddela att Ronaldinho i princip var en Milanspelare. Äntligen. Stressen släppte. Vartannat samtal hem till Olga i Milano hade varit positivt och vartannat negativt. Tur att de sista var positivt. Mycket positivt. Ronaldinho kommer att spela för oss!
Laporta, Galliani, Ronaldinho, Bronzetti och De Assis gick ut och åt tillsammans på kvällen och skakade hand framför kamerorna. De hann inte flyga till Milano redan samma kväll, men dagen efter skulle de landa vid lunch. Själv var jag också på väg tillbaka till Milano och det var redan klart att vi skulle till Milanello för il raduno den 16 juli. Mer om den dagen i del 2.
_______________________________________________
