Döden I Rom-Med Klubben Som Ryggrad
Romas största hjärta har slutat slå. Men vi är många som slår i samma takt för världens vackraste klubb. Marcus Birro skriver några rader om Francesco Sensis bortgång.
I Döden i Venedig reser Gustav von Aschenbach till världens andra vackraste stad och lyckas en sista gång bli trollbunden av ungdomen och skönheten.
Han dör i sin jakt på den. Han går vilse med flit bland svettiga, smutsiga gränder. Vattnet ligger stilla. Han är vid gränsen. Han har inte många dagar kvar. Han har sitt liv som en skugga snett bakom sig. Han vet om det. Men han förlikar sig inte med det. Han går vredgad, arg, förtvivlad, ensam och livrädd in i den sista natten och på något sätt skänker Thomas Manns lilla mästerverk en sådan tröst, trots att den handlar om döden. Eller kanske just därför att den gör det.
Döden har hittat till Rom.
Först De Rossis hustrus far som blev mördad och så nu en av de verkliga titanerna i italiensk fotboll, Francesco Sensi som gick bort i går, 82 år gammal.
Sensi blev ett värdigt långfinger mot maktarrogansen i norr.
Sensi visade att det gick att bygga ett stort fotbollslag utan Moggi, utan smutsiga pengar, utan stinkande brist på värdighet.
Det talas ofta om att det är England som regerar fotbollsvärlden. Det är en trött debatt som jag varit med om att blåsa liv under, men som jag nu helt och hållet tycker är fullständigt meningslös. Jag kommer dock fortfarande stå längst fram i ledet när det gäller okunskapen, ignoransen och fördomarna som många av Englands-vännerna har om italiensk fotboll. Ni kan skrika "paranoid" hur mycket ni vill efter mig. Det fastnar inte. Jag översätter inte era dumdryga skrik till ett begripligt språk ens. Alla som anklagar mig för allt möjligt är svarta kråkor som faller tungt från telefonstolpar.
En fantastisk grej med Italien är att fotbollen är full av presidenter och tränare som verkligen älskar, brinner, lever och dör för sin klubb.
Klubben är formad som en ryggrad.
Det finns en klubbkänsla som nästan är svår att förstå om man bara lever i en ljusblå Manchester City himmel där pengar styr allting. Sensi hade världens största Roma-hjärta. Nu har det slutat slå. Det är klart som fan att det blir lite tystare, att vi supportrar blir lite blekare, lite blodfattigare när ett sådant gigantisk hjärta slutar slå.
Italien vet hur man handskas med sina hjältar. Rom är själva urstaden för hjältar. Det är bland annat därför längtan och passionen efter ett segerrikt fotbollslag är så oerhört fundamental, så gränsöverskridande, så noggrann, så starkt och en del av själva ryggraden i världens vackraste stad.
Roma har förlorat sitt största hjärta. Nu är det upp till oss alla att komma samman och få våra hjärtan att slå i samma takt.
