2^ Raka spåret för Inter
Inter har hittat tillbaka till vinnarspåret och jag tvivlar på att man spårar ur igen. Truppen har förstärkts under sommaren och med Mourinho har man fått in den rutin och plan B som Mancini saknade i framförallt Europa.
Härligt att det är igång. Europamästerskapen är en tillflyktsort från sommarens fotbollsfria dagar och visst kan ett och annat internationellt toppmöte vara värt att kika på. Men serie A är något speciellt. Underhållning som saknar motstycke. Jag har verkligen saknat allt det där. De makalöst inkonsekventa domarna, de humoristiska filmningarna, de uppgivna gesterna till lagkamraten för utebliven passning (även om du står i passningsskugga), konspirationsteorierna och passionen. Men också den nästan naiva fotbollen.
Serie A har de senaste säsongerna genomgått en mentalitetsväxling modell större. Den traditionellt välsmorda catenaccion börjar fallera och offensiven är på väg in. Att serie A har det högsta målsnittet av alla stora ligor är ingen tillfällighet. Italien har börjat anfalla – på riktigt.
Det tydligaste exemplet bevittnade vi i omgångens första batalj, då Palermo tog emot Roma hemma på Renzo Barbera. Matchen måste ha varit julafton för den som är svag för svängdörrar och många målchanser. Offensivt fanns inte mycket att klaga på, varken hos hemma- eller bortalaget, men vad som överraskade var de enorma ytor som släpptes bakom lagens mittfält och backlinje. Romas ledningsmål är lika mycket ett kollektivt Palermo-hjärnsläpp som en gulröd upprullning.
Miccoli gör det väldigt bra två gånger om, samtidigt som han konsekvent tillåts operera i de ytor där han är som farligast. Utan att förta lagens offensivlusta finns det med facit i mycket att slipa på för Zamparini (det är väl han som tränar Palermo…?) och Spalletti. I andra halvlek ser det mer organiserat ut från hemmalaget, även om matchen i ärlighetens namn kunde ha slutat hur som helst. Viktig seger för Palermo dock, som stundtals visade prov på det fina spel som man är kapabla till men sällan får ut.
Inter har hittat tillbaka till vinnarspåret och jag tvivlar på att man spårar ur igen. Truppen har förstärkts under sommaren och med Mourinho har man fått in den rutin och plan B som Mancini saknade i framförallt Europa. Lördagens seger mot Catania var imponerande på sitt eget sätt. Två ”skitmål” och stundtals mediokert spel tyder på att laget lärt sig från tidigare missöden i Champions League. Spelarna gör precis vad som krävs, även om Catania tvingade fram några extra procent. Förlusten av Vargas svider, men för pengarna har sicilianarna värvat smart och produktivt. Ledesma är en viktig förstärkning på mittfältet och Dica kommer att göra sina mål när han får chansen. Får dessutom Mascara vara hel tror jag det kan räcka till den övre tabellhalvan i år.
Två andra lag som borde återfinnas på den övre tabellhalvan när vi summerar i maj är Genoa och Milan. Att Carlo Ancelotti är tränare i Milan då har jag däremot svårt att tro. Maken till idéfattigt och uddlöst Milan har jag sällan skådat. Att förlora på Marassi mot ett hungrigt Genoa är ingen skam. Men sättet Milan gjorde det på är närmast en skymf mot sina egna supportrar. Hatten av för Genoa, som har ett spännande projekt på gång. Det kan ge frukt redan i år, men då måste Milito kliva fram och fullt ut axla det ansvar som Borriello tog. Men som sagt, jag blir förvånad om Ancelotti rider ut den här stormen vad beträffar de rödsvarta.
Olof Mellberg kan tacka Floro Flores skådespelarläggning för att han slapp bli objekt för granskning i media igen. En Udinese-kvittering där och jag tror man hade vunnit matchen av bara farten. Juventus hade typ 10-0 i klara målchanser och borde naturligtvis ha avgjort mycket tidigare. Kan inte låta bli att fundera över hur många mål Trezeguet hade gjort i Iaquintas ställe. Att Ranieri kan hålla två klasspelare som fransmannen och Del Piero utanför laget är en enorm styrka.
Jag är inne på Petter Johanssons linje och är beredd att hålla med om var detta Juventus är på väg. Det vi såg igår kväll var ruskigt imponerande och påminde till stor del om det Juventus som regerade i början av 2000-talet. Skillnaden idag är att huvudstyrkan ligger i det offensiva. Är Mellberg och Legrottaglie försvarare som vinner Lo scudetto? Jag tror inte det.
Röster höjdes om att Fiorentina skulle vara en outsider till ligatiteln redan i år. Jag tror vi kan bortse från dessa redan nu. För Prandellis gubbar väntar ett spännande äventyr i Champions League och för att klara av tvåfrontskriget hade man behövt en bättre start på serie A. Nu är det visserligen ingen katastrof att åka dit mot ett erkänt hemmastarkt Napoli, men skall man skrämma Inter där uppe är kryss ett minimum i matcher som dessa. Fiorentina har stor potential, men att hålla en hög och jämn nivå på två fronter är något helt annat. Nyckeln för Florenslaget är att upprepa bedriften från ifjol och behålla sin Champions League-plats. Då tror jag det kan bli riktigt bra på sikt för de lila.
* * *
Vad har Napoli på gång? Tiden lär utvisa deras planer, men det ser onekligen spännande ut för ett av landets mest talangfulla lag.
* * *
Släkten var värst på Oreste Granillo i Reggio di Calabria. Radarparet Bianchi/Amoruso var tillbaka mot sin gamla klubb och den senare hittade nätet direkt. Att målfirandet uteblev tyder på gott omdöme och ger hopp om att fotbollen – i synnerhet i Italien – fortfarande handlar om mer än bara pengar.
Reggina? Tyvärr, i år spricker bubblan för det lag som på ett sagolikt sätt alltid lyckats klamra sig kvar. Kvalitén och bredden saknas och jag tror de får ge sig på målsnöret.
* * *
Lazio imponerade när Sampdoria besegrades på Olimpico i Rom och toppar efter två omgångar serie A. I ett försök att hålla den här krönikan så sansad som möjligt väljer jag att inte kommentera mitt lag. Alla ni Laziali som läser förstår hur bra det känns ändå, av flera anledningar…
Sampdoria gör trots förlusten en godkänd insats och spelar, framförallt i slutet av första halvlek, till och med bra. Om det räcker till en Europaplats återstår att se, men potentialen finns där, det har man redan bevisat.
* * *
Det är mungiporna uppåt i Bergamo just nu. Två 1-0-segrar gör att laget har fått en optimal start och kanske, kanske kan ta det där extra klivet i år. Atalanta har på senare tid varit ett lag att räkna med, men när det kommer till Europaplatserna har man sällan varit med och bråkat. På Atleti D’Azzurri är man starka och många lag kommer att få känna på det i år. Jag tror starten kan bidra till något stort. Eller åtminstone större.
* * *
När fick Cagliari en bra start senast? Otröstliga höstar har plågat sarderna innan man på våren fullkomligt exploderat och radat upp segrar. Får vi samma utveckling i år? Chansen finns, men på pappret ser Cagliaris i mitt tycke främsta utmanare Chievo aningen starkare ut. På Stadio Comunale i Siena hade Rossoblú inte vunnit sedan säsongen 61/62 och gjorde det inte igår heller. Napoli-ikonen Calaio öppnande målkontot för sitt nya lag framför tränare Giampaolo, som nog trots allt kan vara en saknad kugge i Cellinos rödblåa tränarkarusell.
* * *
Hur många mål gör Castillo för Lecce i år?
* * *
Att Buffon passar bättre i långt hår och pannband än kortklipp, är lika självklart som att Iaquinta häver ur sig åtminstone ett heligt ”v**f***u*o” per match.
* * *
Trots att han spelar i Lazio, tror jag många kan hålla med mig om att omgångens mål gjordes av Mauro Zaraté (http://www.youtube.com/watch?v=hk2wqyOvMdo), som därmed befäster succéstarten i sin nya klubb.
* * *
Muntaris utvisning är härligt italiensk, men samtidigt ett exempel på ligans stora problem. Domarna håller generellt sätt en förbluffande låg standard och får alldeles för många hjärnsläpp per match. Ibland vet man ju inte om man skall skratta eller gråta.
* * *
Ibrahimovic vinner skytteligan i år.
