<i>Kr&ouml;nika:</i> Vad f*n &auml;r problemet?
Har anledning att se bekymrad ut.

Krönika: Vad f*n är problemet?

Det var ett tag sedan jag delade ut en känga till någon över huvudtaget (sist var när Milan kastades ut med huvudet före i CL av fjortis-Arsenal) och nu känner jag att det börjar klia i fingrarna igen. Dags för mig att börja kasta stolar i skrivandets värld. Obs. Varning för inslag av hat.

Låt mig sparka igång med att först och främst hylla "Fjortis-Arsenal" för deras tränare, ledning och spelarstab som jag personligen anser utgör en organisation med alla förutsättningar att lyckas. Något vi bittra Milanisti endast kan drömma... Om ens det.

Få Milanisti var så tända och hypade som undertecknad när Serie A äntligen skulle sparkas igång. I normala fall brukar man självklart vänta på ligastarten men med handen på hjärtat, det var Champions League-kickoffen som fick det att pirra i magen på mig. Nåja, denna sommar har jag arbetat med att mentalt ställa in mig på att den känslan kommer att få läggas på is i ett år. Eller?

Milan inledde på ett fullsmockat San Siro, den som inte upplevt det bör ta ledigt från jobbet och omgående införskaffa en biljett till Milano för det är tamejfan inget fjuttigt Råsunda eller Eyra-vallen vi talar om. 85443 psykopater som skriker och hejar på ETT lag (så känns det i alla fall). Undertecknad befann sig på Milan - Man United i CL-semin när ett magiskt (legendariskt??) Milan körde över Manchester United i en match som senare myntade uttrycket Manchester Divided. Dock väcktes något i det brittiska laget efter den matchen. Något som average-svensson skulle kalla för jävlar anamma. Britterna blev utspelade och hungern växte. Milan blev utspelade hela förra säsongen. Än har vi att se efter något som kan liknas vid ett jävlar anamma. Kanske attans anamma? Patetiskt är det i alla fall.

Nåja, tillbaka till the hate.

Som sagt, fullsmockat San Siro, nya "hungriga" spelare som skulle sänka ett Bologna likt Muhammad Ali eller Amir Khan gjort med 90% av sina motståndare under sina boxningskarriärer. Gigantiska Milan mot korvlaget Bologna. 1-2 vart det. Galliani & hans So Solid Crew satt uppe på hedersläktaren och såg bekymrade ut. No worries, premiärnerver kallar man det här, sa hans blick. Jag svalde det. Många manade till lugn och jag tågade bland de. Fan första matchen betyder ju ingenting! Eller?
Med tanke på den press laget haft på sig, samt de förväntningar som byggts upp under mercaton med alla nyförvärv bärgade hejvilt var det en "perfect season" man hoppades på. (När ett lag vinner samtliga matcher under hela ligasäsongen, endast ett lag har lyckats med den bedriften och det var Glasgow Rangers säsongen 1898/1899).
Den bubblan sprack innan den hann fyllas.

Ok, andra ligaomgången mot Genoa. Ett storlag under construction på bortaplan var knappast laget man vill möta när man är i desperat behov av en vinst för att kunna börja bygga på ett sarg... nej nej, MISSHANDLAT självförtroende. Nu var det tur att jag har oändligt mycket att göra i plugget så jag missade matchen för word on the street är att Milan spelade som ett gäng mätta kärringar efter en sunday-brunch at Alma's house. 2- patetiskt 0! Pånyttfödde R80 verkade ha lagt sig i graven igen och återuppvärmde Shevchenko (nej inte Sheva, utan Shevchenko) sprang omkring i ingenmansland och fick inte mycket gjort. Positivt var i alla fall Pretty-boy Borriello och Pato-the-kid enligt rapporterna. Tur det.

Cause i've had enough.
Jag är trött på alla telefonsamtal och facebook-inlägg från Milan/mig-hatare som får nöjet att hugga på mig och mitt kära Milan. Förra säsongen kunde jag använda försvarets sköld och förklara mig och lagets undermåliga prestation med;

1. Vi vann CL med ett b-lag jämfört med konkurrenterna året innan.
2. Vi vann Europeiska Supercupen.
3. Vi vann World Club Cup.
4. Vi VAR SÅ JÄVLA MÄTTA så att en cheeseburger såg ut som en kebabrulle från Hässelby (den är gigantisk).

Vad kan jag använda i skrivande stund? Oooh vi är regerande mästare på punkt 3. Bryyyysch (förkortning på vem bryr sig med hög ton av sarkasm).

Champions League har alltid varit det uttalade målet för Milan. Nu var det ligan som skulle erövras. En stor portion av panik har hunnit infinna sig hos mig och 0p av 6 och sämsta ligastarten på 22 år förtäljer mycket. Att spelarna fortfarande verkar omotiverade är skäl nog för att få panik. Förra säsongen skulle vara en mellan säsong men som det ser ut nu har vi stora problem inom klubben. Den som en gång var den absolut, utan tvekan, hands down den största världen skådat. Att våra kusiner Inter vinner sina matcher med tur/hjälp spelar ingen roll. Vi ska inte jämföra oss med de. Av uppenbara skäl.

Vem skall man då skylla på? Som inom alla jobb är det en syndabock som kastas fram i ljuset likt en reindeer caught in the headlights. Enda sättet att tysta kritikerna är att göra sig av med tränaren. Ancelotti har varit oss trogen i många, måånga år. Han har aldrig tänkt tanken på att sluta på topp. Han sitter kvar som om han är fastkedjad. Det visar hjärta. Eller idioti. Men han verkar ha tappat den fundamentala förmågan inom fotbollen, att motivera sina spelare.
Att spela i den rödsvarta tröjan torde vara motivation nog men i dagens fotboll är det omöjligt att säga så. Spelarna har sina problem att tänka på, det är trots allt "bara" ett jobb för de. Ancelotti går igenom en depression och behöver hjälp att komma ur den, så att kicka honom är nog inte rätt, i alla fall inte nu. Men uteblir vinsterna kommer jag med ett tungt hjärta tvingas att ställa mig bland de som kräver Misters avgång.
Är det ledningen då? Den kan man skriva hur mycket som helst om, men jag väljer att sammanfatta med orden; bajs.

Jag är inte den som får panik i första taget, hell, inte ens i andra taget. Men nu har klubben gjort det vi bett de att göra. Värvat. Och värvat bra dessutom. Ändå vinner man inte. Visserligen ligger en stor förklaring i att när man som motspelare står mittemot elva män i den legendariska rödsvarta tröjan infinner en motivation som heter duga, men det skall inte vara nog för ett lag som Milan. Vi skall plocka poäng på löpande band, avfärda lag efter lag. Oj, nu började jag beskriva Juventus helt plötsligt. Då lämnar vi det spåret.

Dags för oss att plocka tre poäng och det illa kvickt. Allt detta hat kommer att försvinna med tiden om segrarna och liret kommer. Annars kan detta sluta katastrofalt illa. Med betoning på katastrofal.

Så mina damer och herrar, låt mig avsluta denna hatiska krönika med de inledande orden.

Vad fan är problemet?

Saud Hassan Aldeensaud.h.rana@gmail.com2008-09-16 13:45:00
Author

Fler artiklar om Milan