Birro Svarar Landström
England vs Italien fortsätter...
Jag tycker nog jag har tonat ner mitt "dissande" av England. Nu är det andra människor som tidigare varit stenhårda anglofiler, benknäckarhårda Englandsvänner som spikar upp varningens flaggor lite här och där. Jag tycker man bör lyssna på dem.
Jag är uppväxt med engelsk fotboll. Det finns mycket bra där. De har pengarna och de har för närvarande, enligt Champions League, Europas två bästa klubbar. Att PL skulle vara den bästa ligan för att de flesta i Sverige föredrar den är dock ingen särskilt märkvärdig anledning.
Mycket är bra i England. Man har lyckats få bukt med huliganerna på läktarna. Man har byggt nytt.
Men till vilket pris? Jag talade i veckan med en man som grät i luren för att han:
1. Inte kan ta med sig sin son på Arsenals matcher och 2. Inte hade haft råd ens om han fått möjligheten. Han sitter på puben med sin son och ser matcherna på teve istället.
Att stänga ute huliganerna är okej ett tag. De syns inte. Men de finns. Kolla när de engelska lagen (eller landslaget) spelar utomlands…
Det är som när kommunen stängde varuhuset Nordstan i Göteborg på nätterna och slog sig för bröstet och tyckte att knarkarna försvunnit. Det hade de inte.
De frös ihjäl på de offentliga toaletterna istället.
Det är mycket i Italien som är dåligt; läktarna, ultrasgrupperna, rasismen. Men i en undersökning som jag läste senast så vänder allt fler av italienarna tillbaka till fotbollen! Det är ett ljus i mörkret.
Jag skrev i Expressen att jag gärna tittar på engelsk fotboll. Det är sant. Den är inte som kåthet på huden längre, som den var förr. Den är inte en tunga i ljumsken. Den är, som jag skrev i Expressen, som ett tevespel.
Engelsk fotboll är som all underhållning; den är trivsam när man ser den men den lämnar inga spår. Italiensk fotboll känns fortfarande mer på riktigt.
Jag tycker det är viktigt att belysa hur det är i England eftersom England av alla tycks vara det landet som gäller just nu. Man går i täten helt enkelt. Då är det inte heller orimligt att vi i Italien kommer få det som det är i England. Då måste vi fråga oss; vill vi det? Är det verkligen allting så illa, så genomruttet, så korrumperat och så överjävligt i Italien?
Ett land där en biljett kostar några hundra, där man fortfarande kan gå på fotboll utan att vara en stenrik japan eller svensk, där man kan köpa en halsduk utanför arenan och fortfarande faktiskt känna sig rätt trygg, ett land där inga okunniga, snuskigt rika araber (eller andra) kan dundra in och köpa upp något av de vackraste vi vet, något av det som ligger oss så varmt om hjärtat.
Jag väljer Italien med alla dess fel och brister, med dessa fula, Albanien-grå arenor varje sekund på dygnet, varje dag i veckan.
Min vän i England har nu bokat biljetter till Milano för att se Inter spela. Hela den resan, med flyg, hotell och matchbiljetter, kostade ungefär som en enda biljett till en match med Arsenal. Som sagt; är det så vi vill ha det? Är det den vägen vi ska dansa fram på?