Veckosammanfattning: Tomhet
Säsongens andra förlust på två försök. Krisrubriker. Och Champions League utan Milan. Det är inte så lätt att vara rödsvart i själen nu…
Det finns en tjej som står mig väldigt nära som alltid brukar försöka få mig att tänka positivt. När jag beklagar mig över uteblivna framgångar, feldömda straffar och bortslagna passningar är hon snabb med sina försök att pigga upp. ”Det tar ni igen nästa gång”, ”det kommer att gå bättre” och ”men då kan det ju inte gå sämre, så det blir bättre snart” (om det gått riktigt uselt som under den gångna helgen). Kommentarer som dessa hade kunnat få mitt tålamod att sina och mitt redan dåliga humör att bli ännu sämre. Men när de kommer från henne har de ofta en positiv effekt på mig. Ibland är det faktiskt positivt att prata fotboll med någon som är totalt ointresserad av sporten i fråga. Åtminstone kan det ge lite tröst och få en att skratta åt eländet i slutändan.
För elände är precis vad det är. Och i söndags kväll var en promenad med ovan nämnda sällskap det enda som räddade helgen något. Maken till usel fotbollshelg har undertecknad sällan skådat, då såväl favoritlagen som den egna klubben upplevde några riktiga mardrömsdagar. Nu ska jag dock hålla mig till Milan – något som mer än väl räcker för att fylla kvoten av besvikelse och nederlag i vardagen just nu.
Premiärförlusten mot Bologna gick att smälta då spelet i alla fall lovade gott. Dessutom gick klyschor som ”en premiär är alltid en premiär” att urskulda sig med när gliringarna haglade från mindre väl uppfostrade vänner (är man egentligen en vän om man sparkar på en som redan ligger?) som av någon oförklarlig anledning håller på andra lag. En gång är ingen gång och med en övertygande seger borta mot Genoa skulle förra helgens nederlag glömmas.
Men nu fick vi inte glömma. I stället tyckte någon däruppe att vi rödsvarta fans hade gjort oss förtjänta av mer smärta. Så in med dolken i ryggen igen, vrid om och njut av att vi plågas bara. Fortsätt med det. Tortyr är vi alla värda. Vi håller ju på en av världens vackraste, mest meriterade och omtalade klubbar. Då ska vi också sona vårt brott – för att hålla på Milan kan väl klassas som brottsligt? Åtminstone kan det låta så från alla världens hörn fulla av avundsjuka (andra sidan av Milano, de brittiska öarna, Rom för att ta några exempel). Hursomhelst får vi nu återigen uppleva hur det är att plågas på ett fotbollsmässigt sätt.
Vi som trodde att smärtan var på väg att avta. Hela sommaren har känts inspirerande då spelare som Ronaldinho, Zambrotta och Borriello har anslutit. Men kanske var mercaton bara som en värktablett? Något som lindrade och fick en att må bättre för en kort stund, men vars verkan ganska snabbt försvann. Jag hoppas verkligen inte att det är så, en säsong till åt helvete har vi inte råd med.
Nu ska vi som jag tidigare har påpekat inte måla fan på väggen än – inte förrän han sitter där. Frågan är dock om det inte var hans skugga som strök förbi utanför fönstret nyss? Känslan av att han snart är här är oroväckande stark.
. . . . .
Lazio väntar på söndag. Tredje gången gillt och kanske Ancelottis sista chans att rädda jobbet. Personligen tror jag dock inte att han ryker även om det skulle bli ett nytt fiasko. Att sparka honom nu vore som att säga ”vi var idioter som lät Ancelotti vara kvar efter förra säsongen, det var ett horribelt beslut”. Att Galliani och co skulle erkänna sin egen otillräcklighet så öppet är knappast troligt. Så med andra ord: Ancelotti sitter kvar, om än inte lika säkert som förut.
Att möta ett Lazio fullpumpat med självförtroende efter två raka segrar i ligan är ingen lätt uppgift. Speciellt inte när man själv spelar med kniven på strupen. Dock är det på något sätt kanske vad som behövs. En tuff motståndare i en påfrestande situation kan väcka Milan ur dvalan.
. . . . .
Höll på att glömma att vi möter Zürich på torsdag. Vet inte om man ens ska våga tänka på den matchen nu. Ett negativt resultat där och…nej, usch, jag ryser.
. . . . .
Champions League sparkade igång ikväll med bland andra Panathinaikos-Inter. Strax före matchen ringde bästa polaren här uppe i Gävle och tjatade lite. Bland annat nämnde han att han eventuellt ska fixa Viasat. ”Härligt”, tänkte jag, ”då kan vi kolla mer Champions League, då kan jag se Milan”. Först några sekunder senare insåg jag att Milan inte har fått tillträde till de allra finaste fotbollssalongerna den här säsongen. Klädkoden hade nämligen inte efterföljts (Champions League-kavajerna hade glömts hemma) och en stram, läskigt biffig vakt stod i dörren och satte stopp för de rödsvarta när de tänkte promenera in genom entrén.
Det är mörkt ute. Klockan är i skrivande stund 23.45 och det närmar sig läggdags. Hösten har anlänt och med den kylan. Normalt sett skulle Champions League ha värmt frusna Milankroppar nu, men det är inte som det brukar. Just den här hösten sveper CL in som en kall, otrevlig vind. Inte som annars då turneringen brukar komma till en som en sista strimma av solsken som gör sitt bästa för att hålla undan kylan i ytterligare några dagar.
Champions League utan Milan innebär bara tomhet.
En tomhet som gör sig än mer påmind av två raka Serie A-förluster.
Nu kan det faktiskt bara bli bättre…
. . . . .
Man får försöka att glädjas åt lite fin fotboll i alla fall, även om det är svårare när det inte är Milan som står för den. Finns en del godbitar att minnas från helgen som gick.
Veckans mål: Mauro Zarate, Lazio (mot Sampdoria)
Fantastiskt mål av argentinaren som har imponerat så här långt i Laziotröjan. Placerade med makalös kyla och precision in ett av Lazios två mål i 2-0-vinsten hemma mot Sampdoria. Bollen satt via ribban uppe i bortre krysset och mer otagbart än så blir det inte.
http://www.youtube.com/watch?v=hE8vCyjdE_8 - Zarates mål
Veckans spelare: Fabrizio Miccoli, Palermo
Fanns några att välja på här och mitt val föll till slut på Miccoli. Två mål och huvudrollen i den imponerande 3-1-segern hemma mot Roma gör att den snabbfotade anfallaren förtjänar ett omnämnande. Kul att han visar en del av den potential han besitter.
Veckans geni: Diego Milito, Genoa
Kunde likaväl ha stått veckans spelare här med. Milito är fansens stora hjälte i Genua och man förstår deras lycka över hans comeback i den rödblå tröjan. Åtminstone gör man det efter att ha bevittnat söndagens match. Milito gjorde allt rätt mot Rossoneri. Hans nedbröstning till Sculli som föranledde 1-0-målet var magnifik. I spelet i övrigt var han ständigt inblandad, han imponerade med starkt targetspel och såväl fixade som slog in straffen fram till 2-0. Outstanding.
Veckans skådespelare: Giacomo Tedesco, Catania
Filmade så det stod härliga till när Muntari stötte till honom lite lätt i ansiktet. Bestraffades med ett gult kort men kunde ändå skratta lite hånfullt åt Interspelaren som fick syna det röda kortet för sitt inte allt för våldsamma tilltag.
Veckans olydigaste: Sulley Muntari, Inter
Visst, Tedesco filmade som sagt. Men varför överhuvudtaget ens tendera att slå till honom, Muntari? Den här killen har tydligen inte lärt sig av tidigare misstag och ska han fortsätta att ha problem med humöret får nog Mourinho ta honom rejält i örat.
. . . . .
Kollade Serie A-tabellen nyss på text-tv. Måste ha varit något fel, för Milan låg näst sist. Utan poäng. Det kan väl inte stämma? Eller? Märkligt. Kanske ska kolla en gång till? Nej, jag vågar inte. I stället går jag och lägger mig och hoppas på att någon väcker mig när jag skräckslagen skrikandes i sömnen ropar ”markera Milito, markera honom” och berättar för mig att allt bara är en mardröm. Snälla, kan någon göra det? Väck mig och berätta hur det verkligen ligger till. För så här ska det i alla fall inte vara.
