Il Tridente - Machiavelli

Il Tridente - Machiavelli

Vi går den filosofiska vägen och söker den rätta fotbollsläran. När Marcus Birro tackat för sig är det Magnus Sundberg, Fiorentina-dedikerade Thomas Wilbacher och Romanistan Mikael Eskeröd som leder vandringen.

Vad handlar supporterskap om?

Wilbacher: Jag kan bara svara som supporter för Fiorentina och vad jag lägger i ordet supporterskap för min egen del. För mig handlar det om att följa Fiorentina i vått och torrt. Fiorentina för mig är vänskap, passion och stolthet. Jag brinner för den lila tröjan. Jag lider med laget, mina vänner, en hel stad när de förlorar och gråter glädjetårar när de vinner. Jag älskar att vara på plats, att sjunga fram mitt lag och sjunga en och annan nidramsa om motståndarna. Jag älskar uppladdningen inför match med en lampredotto, ett glas billigt Chianti och skitsnack med polarna under Curva Fiesole. Jag älskar att möta upp vänner runt om Europa när det vankas cup-match, att ta tåget till en bortamatch med en panino och en tetra Tavernello, och jag kan inte få nog av att sjunga l´inno när spelarna kommer in. För mig är Fiorentina allt och det är vad supporterskap handlar om för mig. Fiorentina, 24/7.

Sundberg: Gemenskap, tro, hopp och kärlek. I många fall handlar det om pendlandet mellan det välbehagliga och det rent miserabla – sorlet från en fontän eller oljudet från en damsugare. Det är nödvändigt att inse att man inte alltid är herren på täppan utan rätt som det är kan knuffas ner av någon tjocksmock till glädjedödare. Men orkar man kravla sig upp igen, ställa sig i ledet och kämpa vidare – ja, då har man tron, hoppet och kärleken för laget i byxfickorna. Gemenskapen är de där fladdriga osynliga banden som aldrig bör tämjas. Jag var med några kompisar på Mc Donalds för en tid sedan och hälsade glatt på en Roma-supporter (han hade en laghalsduk på sig) som stod längre fram i kön. Mina kompisar tyckte det var lite knäppt. Det tyckte inte jag. Vi är rakblad bland smörknivar. Vi håller ihop.

Eskeröd: Supporterskap är något som är svårt att förklara. Ibland finns bara känslan för en klubb där och man vet inte varför, i andra fall handlar det om var man är född och uppväxt eller att klubben lutar åt en viss politisk ideologi. Vissa håller på lag som haft goda sportsliga framgångar eller bara för att klubben spelar vackert och attraktivt, eller just för att det är det där lilla, kanske lite undanskuffade, laget som ofta förlorar som man känner sympati för. Det underliga är att när man verkligen håller på ett lag så kan det i högsta grad kännas rätt trots att det inte finns någon större anledning till just detta.

Vad tycker du om de politiska inslagen i den italienska fotbollen?

Wilbacher: Personligen föredrar jag att lämna politiken utanför kurvorna, men samtidigt tycker jag inte att det är konstigt att politiken finns inom fotbollen, om vi nu pratar om kurvorna. Stadion avspeglar samhället och det har alltid varit en plats för unga att få ut sin frustration för saker som man inte tycker fungerar i samhället, i ens vardagliga liv. Där har man en möjlighet att uttrycka sina känslor. Då blir det politiskt ibland. Det är inte en tillfällighet att till exempel Livornos kurva är röd. Kolla på stadens historia. Man kan inte förbjuda människor att ha åsikter. Fiorentinakurvan har dock hittat en politiskt neutral väg som ofta fungerat. Man har internt i Curva Fiesole förbjudit politiska budskapsbanderoller och sånger och givetvis har det ibland skapat motsättningar internt, men i det stora hela har det fungerat. Till exempel bröts vänskapsbanden med Livorno när i livornesi ställde krav på att vi skulle välja ”sida”, rött eller svart. Svaret blev ”neutralt”, och vänskapen finns inte längre.

Sundberg: Politiken ramlar in överallt. Så är det är bara. De politiska inslagen i fotbollen är farliga och kan skada sporten då man mejslar in olika politiska uppfattningar, som hela tiden krockar med varandra. Detta leder ofta till osäkerhet, rädsla och hat. Samtidigt måste folk få visa vilka de är och vad de tror på. Man bör alltid ta sig rätten att klottra sin personlighet med en ärlighetens spritpenna överallt. Vi är ju fria. Men om man låter fotbollen handla om just fotboll så kanske det blir gynnsammare både för en själv och för andra?

Eskeröd: Fotboll och politik går ofta hand i hand i Italien, på gott och ont. Det är en del av tjusningen samtidigt som man kan tycka att fotboll ska vara en lek. Politiken påverkar i allra högsta grad lag som exempelvis Livorno, med sin starkt vänstervridna supporterskara och Lazio som går åt andra hålet. På läktaren kan man ibland finna politiska symboler, som hammaren och skäran eller olika former av solkors/hakkors. Vissa politiska ideologier, framförallt fascism och nazism, ger fotbollen ett ganska dåligt rykte och det är ganska förståeligt. Vem vill egentligen hålla på ett lag som är ideologiskt lagd åt en inriktning som krävt miljoner av oskyldiga människors liv? Det gäller att komma ihåg varför, om man har en bra anledning, man håller på ett lag och ta fast vid just det argumentet. Ibland kanske det är den politiska ideologin, men förhoppningsvis är det annat som styr känslorna för ett lag. Vad jag själv tycker är väldigt svårt. För det mesta vill jag hålla mig utanför de politiska diskussionerna eftersom det är ett väldigt känsligt område, därmed är det inte sagt att jag tycker det är helt fel med politiska inslag i fotbollen, men det finns en viss gräns som dessvärre passeras bland vissa supportrar.

Vad skulle du tycka om vi fick ett italienskt Manchester City, med syfte på ägandet?

Wilbacher: Jag har inget emot utländska ägare i sig. Italienska företagsledare har ju vid många tillfällen visat att man är odugliga på att driva ett professionellt fotbollslag. Jag tycker dock att pengarna styr alldeles för mycket i dagens fotboll och de rika klubbarna blir bara rikare vilket skapar enorma sportsliga gap mellan rik och fattig. Jag gillar FIFA:s idéer om att reglera antalet utländska spelare samt egna produkter i trupperna. Jag tycker även att man bör sätta en gräns vad det gäller antal spelare i truppen. Jag gillade som det var förut när de utländska spelarna som köptes var något alldeles extra. Typ Gre-No-Li, Van Basten och Savicevic mfl. Det var tider det. No al calcio moderno.

Sundberg: Precis likadant som jag hade tyckt om att göra en high five med en kaktus – för jävligt med andra ord! Jag vill inte se att affärsmän utan något vidare fotbollsintresse eller klubbkänsla plötsligt kommer och börjar spela RISK med fotbollen, som för att få rulla runt i något personligt världsherravälde. Nej, det vore som en dubbel dos råttgift och en CAMPUS-pizza (till och med pizzasalladen smakar illa). Det hade varit hemskt att få se sin favoritklubb förvandlas till något plastigt Barbie-slott. Kärlek kan aldrig köpas.

Eskeröd: Idag är det mycket pengar inblandat i fotbollen. Klubbarna är ofta företag registrerade på börsen och det handlar mycket om att få ett bra värde på aktierna för att tjäna på ägandet. Personligen skulle jag tycka det var mer viktigt med prestigen som kommer till när man äger ett lag. För vissa klubbar kanske det bara skulle vara bra om de blev ägda av en rik investerare. Sett till de sportsliga framgångarna är pengarna väldigt viktigt, samtidigt som man säger att motivation slår klass. När det gäller vad jag tycker så beror det på hur ägaren av en klubb hanterar sitt ägarskap och vad denne har för ambition för klubben. Handlar det bara om att göra klubben till en kassako skulle jag nog ställa mig emot det hela, men handlar det om att göra en lag starkt och slagkraftigt samtidigt som klubben skulle ”göra goda handlingar” så är jag positiv till rika investerare. 

Redaktioneninfo@svenskafans.com2008-10-02 20:59:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)