Krönika: En lillebror inom oss
Själv är jag det enda barnet och har således inga syskon. Men det finns nog en lillebror inom mig trots allt. Och för alla andra. Något som särskilt visar sig efter en derbyförlust…
Lugn nu alla ni Intersupportrar som tillhör den skaran av blåsvarta fans som verkligen avskyr allt som sägs från Milanlägret. Det här kommer inte att bli någon krönika som ska håna er för derbyförlusten. Det vore bara onödigt och dessutom har ni ett så pass bra lag att ni inte skulle behöva ta åt er. I stället ska den belysa något som vi alla har, åtminstone i viss utsträckning. Nämligen ett lillebrorskomplex.
Detta komplex som oftast tar sig uttryck i avundsjuka, arrogans och ilska blir särdeles tydligt i samband med en derbyförlust. Oavsett vilken av de två kombattanterna som har förlorat. Senast var det Inter men vid flera tillfällen under de senaste säsongerna har det varit vårt kära Rossoneri som har stått där som förlorare.
Efter senaste derbydrabbningen var det Interfansens tur att visa prov på detta fenomen. Givetvis är besvikelsen efter en derbyförlust extra stor och att vara likgiltig då går inte. Det vore inte ens sunt, efter ett misslyckande ska man visa känslor tycker jag. Ett passionerat supporterskap innefattar känslor som ibland går lite över styr, så ska det vara. Men att älta huruvida Kakà var fem centimeter offside eller inte och hävda att Milan enbart vann på grund av ett felaktigt mål är pinsamt. Ni kan bättre än så, Interfans och Zlatan. Ibland måste man kunna erkänna att motståndarna helt enkelt var bättre och vann rättvist.
Nu är det förstås också läge att erkänna att det är många av oss Milanfans som hade ältat på exakt samma sätt om Inter vunnit på ett omdiskuterat mål. Det är inget Inter-fenomen, även om vi Milanfans gärna kallar oss storebror fortfarande sett till historia och antalet titlar. Alltid finns det de som inte kan acceptera en förlust, som aldrig kan se sig själva eller sitt lag som sämre än de rivaler de ställs emot.
Hur många Milanfans tycker till exempel att Inter fått sina senaste titlar till skänks? Räck upp en hand. Se där, det var ganska många det. Själv kan jag dock absolut erkänna att Inter har varit klart bättre än Rossoneri de senaste säsongerna. Det är inte mycket mer med det. En titt på sluttabellen för 2007/2008 säger en hel del. Tyvärr gäller det att kunna inse fakta och sträcka fram handen för att gratulera.
Därmed inte sagt att undertecknad aldrig är en dålig förlorare eller agerar utifrån ett lillebrorskomplex, tvärtom. Det bor nog en lillebror i oss alla, mer eller mindre åtminstone. I mig bor det också en riktigt usel förlorare och tyvärr inte alla dagar i veckan en god vinnare. Så visst är man även själv ett svart får ibland.
Det faktum att så många verkligen ALDRIG kan erkänna sig besegrad på ett rättvist sätt eller gratulera någon annan till framgång är ändå intressant. Framförallt att se hur detta beteende artar sig. Jag roade mig därför nyss med att skriva ner tre olika faser som kan uppstå.
1. Förnekelse
Ingen erkänner förstås öppet sitt lillebrors- eller mindervärdeskomplex öppet. Det är ju lite av själva grejen, att man antingen inte ens förstår sin egen otillräcklighet eller att man är medveten om den till viss del men vägrar erkänna den. Att blotta sin egen svaghet är något människan mycket ogärna gör. Man kanske inte hävdar att man själv har varit bättre, men skulle heller inte någonsin ens andas om att någon annan visade prov på större skicklighet än en själv. Inte om lillebrorsan inuti för göra sig hörd.
2. Arrogans
När förnekelsen inte räcker kommer nästa steg i form av arrogans. Exempel på detta finns i massor. Ni har ju alla upplevt de dryga eleverna i klassen som sög totalt sönder och samman på provet, men som inte insåg sina egna svagheter utan hånade de som lyckades bra och försökte få alla att se dem som nördiga pluggisar. Eller killen som skryter vitt och brett om hur många tjejer han drar hem från krogen, när de egentligen är avskrapet av vad som går att hitta fem i två en lördagsnatt och endast agerar substitut för den flickvän han egentligen vill ha men aldrig får.
3. Ilska
Man kanske inte är lika snygg som sin rival när det gäller den där tjejen, det kanske är fakta (även om det handlar om något ytterst svårdefinierat när det gäller utseende). Kanske inser man det, men hur ofta erkänner man det för någon annan än sig själv? Visst fan svider det och inte vill man erkänna sitt eget tillkortakommande. Så vad gör man i stället? Jo, man blir arg. Ilskan får ta överhanden och den riktas förstås mot rivalen. Inte nödvändigtvis på det sätt att man låter denne veta om ilskan. Det kan räcka med att få häva ur sig en radda med okvädningsord om personen i fråga eller förklara för tjejen man slåss om hur motbjudande han egentligen är. Precis så är det även efter en prestigefylld fotbollsförlust. Att hitta saker att störa sig på och bli arg över när det gäller motståndarna är ett utmärkt sätt att ta bort fokus på förlusten.
Vi läser en kurs nu som heter specialpedagogik på högskolan. Inom den har vi pratat mycket om hur barn söker uppmärksamhet. Alla vill vi bli sedda och till viss del få uppmärksamhet. Även de som oftast sitter i ett hörn för sig själva i skolan och verkar vilja undvika konfrontationer. De eleverna har bara inte modet eller förmågan att göra sig synliga. Vissa gör sig då medvetet osynliga i stället, andra spårar ur och upplevs som stökiga.
Lyckas vi inte med att få uppmärksamhet genom att prestera på egen hand och synas tack vare någon positiv förmåga så finns det alternativa sätt. Som de jag har nämnt ovan för att ta några exempel. Fram med grottmänniskan inom sig, spy galla och spotta omkring sig. Det är inte utvecklande på något sätt, men samtidigt förståeligt när det gäller vissa situationer. Ibland behöver man helt enkelt få glömma verkligheten för en kort stund när motgångarna radar upp sig.
Genom dagens internetvärld har möjligheterna att göra sin röst hörd och att lyckas få uppmärksamhet ökat drastiskt. Du behöver ju inte direkt vara smartast i landet eller snyggast i stan längre för att dra uppmärksamheten till sig. Det räcker ganska gott med att häva ur sig ett mindre genomtänkt inlägg på ett forum så nappar direkt ett antal som vill tjabba tillbaka. Fortare än kvickt har man gjort sig själv synlig utan att behöva stå för sina åsikter öga mot öga med dem man diskuterar med.
Det är en naturlig utveckling i dagens teknik- och mediesamhälle men för den skull inte något som är enbart positivt. Tvärtom är det många gånger om ledsamt att se hur obotligt dåliga förlorare (oavsett lagtillhörighet bör tilläggas) ohämmat kan härja runt bland andra mer civiliserade medborgare.
Men det är nog bara att vänja sig, för som sagt bor det troligtvis en lillebror inom oss alla.
