Minnet av Carlo
Jag träffade aldrig Carlo Notaro. Jag kände honom bara som supporter, inte så mycket som människa. Ändå känns det som att en vän försvunnit.
Vi hade kontakt flera gånger i veckan, inte sällan varje dag. Vi diskuterade undantagslöst italiensk fotboll. Jo, förresten, en gång berättade han för mig om världens minsta tunnelbana - Catanias tunnelbana. Som knappt är en tunnelbana.
Ingen jag kommit i kontakt med via SvenskaFans satt inne med sån information som Carlo. Han kunde lägga ut en historia om hur A var kusin med B som hade ett företag ihop med C, vars bror var gift med A:s syster vars morbror suttit inne för mutbrott när B spelade i hans klubb. Det fanns alltid en logisk förklaring, ett samband som förklarade alla underliga omständigheter i den italienska fotbollen. Carlo kände till dem. Eller hade åtminstone välgrundade hypoteser.
Vi diskuterade löst hur han skulle kunna framställa allt så att alla skulle kunna ta del av det. Det hade varit ett enormt arbete.
Carlo var min översättningshjälp när italienskan inte räckte till. Det var ganska ofta. Carlo löste alltid problemen. Även andra frågor rörande italiensk fotboll kunde han svara på. Han hade förklaringar till allt.
Catania är ett av Italiensidans minst populära lag. Carlo brydde sig aldrig. Han var alltid genomseriös och var alltid lika stolt över sitt lag. Han skulle gjort precis likadant om han så bara hade en enda läsare. Han var Calcio Catanias ambassadör i Sverige. Jag betvivlar att det finns någon annan som honom. Han förtjänade så mycket mer beröm än han någonsin fick.
Jag fick aldrig någon ordentlig information om hur läget var, ändå kändes det som om jag visste. Jag förlorade min far för ett och ett halvt år sedan på, enligt den information jag fått angående Carlo, liknande sätt. Jag lider med honom och hans närstående. Ingen borde behöva gå igenom något sådant.
Jag lovade Carlo att vi skulle ses nästa gång jag kom till Göteborg.
Jag hann aldrig dit.
Tack Yasmin för att du hörde av dig.
