Varför jag älskar italiensk fotboll

Varför jag älskar italiensk fotboll

Det finns inget så obeskrivligt underbart som villkorslös kärlek. Min största kärlek är till Serie A och italiensk fotboll.

Genom åren har man varit med om både himmel och helvete, man har varit på botten och sedan kravlat sig upp igen. Italiensk fotboll berör i alla fall mig på ett bevis som gör att jag oavsett vad som händer alltid kommer att hålla den närmast mitt hjärta.

Det är nog svårt för vissa personer att förstå hur man kan vara intresserad av en liga som har bespottats och smutskastats så som den italienska har blivit. Korrupta män, skitiga öststatsarenor och filmningar är bara några av de schablonmässiga bilder som omger detta land och dess ligor. Dessa människor har aldrig försökt eller har inte förmågan att förstå den passion och odödliga atmosfär som omger världens vackraste fotboll.

I Italien får man så mycket mer än bara fotboll. I detta land vävs matcherna samman med politik, kärlek, osämja, livskriser, blommor och bin, ja allt som finns i ett samhälle. Man har ingen distinktion mellan fotboll och samhälle, då denna sport är allt för många människor.

Det finns små detaljer som gör att ligan är så pass fascinerande. Minns mötet mellan Palermo-Juventus förra säsongen då Amauri hade en egen uppvisning och ledde sitt dåvarande lag (Palermo) till en viktig vinst. Under matchen kramades, skojades och lektes det med Amauri från Juventusspelarnas håll. Detta händer bara i Italien och det var uppenbart att spelarna försökte ”connecta” med brasilianaren under kampen. Helt underbart att se…

Vill man se enkel underhållning utan förbehåll skall man inte se Serie A. För denna liga krävs det att man är påläst och insatt i fotbollskunskap. Ligan är komplicerad och för blotta ögat kan den verka tråkig. Inget kunde vara mer fel. Den är annorlunda mot vad Svenne-banan är van vid. Människorna och samhället i landet är annorlunda. Inte sämre.

Jag är väl antagligen den enda som faktiskt kan ha nöja av att läsa alla de italienska lagens laguppställningar innan varje omgång och se vilka förändringar lagen har gjort. Att sitta och hoppas på att Jeremy Menez i Roma skall få ett genombrott som hans lag så desperat behöver.
Att se Alessandro Nesta majestätiskt glida fram längs bak i banan och knappt anstränga sig för att vara fullständigt dominant. Försvarsspel kan vara sexigt, i alla fall i Serie A.

Det är också kul att följa alla galna presidenter och sportchefer som finns i fotbollen. Inga tråkmånsar här inte som svarar diplomatiskt på alla frågor som ställs. Fråga Rino Foschi vad han gjorde förra säsongen när hans Palermo förlorade borta mot Genoa?

Att se Antonio Cassano brottas med sin identitet och sitt temperament under match är helt underbart, skulle nog betala entré pengen bara för att få studera honom live.

Italiensk fotboll är något jag alltid kommer att älska. Vi behöver inte utländska investerare i form av korrupta gubbar med blodspengar, vi har det bra och vi håller på att vända en dålig trend. Unga talanger får chansen i vår liga. Lag (som till exempel Juventus) drivs som professionella företag som aldrig glömmer varken sina fans, sin historia eller sina finanser. Den vägen går också att gå utan genvägar och utan samvetskval över vart pengarna från ägaren kommer ifrån.

Kärleken till ligan är inget jag har valt, den bara finns där. Och alla som någonsin har älskat villkorslöst vet att man finns där för varandra i våt och torrt. Precis sådan är min relation till Serie A. Okomplicerad och fullständigt vansinnig. 

Philip Littorin@jonas5oderstrom2008-10-17 06:35:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 16)
Goals of the week (omgång 15)
Goals of the week (omgång 14)