Krönika: Många med mittenlagsmentalitet
Hur många gånger har vi hört Gallianis mantra ”We are fine as we are”? Nog många gånger för att tröttna, men samtidigt så är vi svenska Milanfans vana vid den där inställningen. För i det här landet råder en ständig mittenlagsmentalitet.
Trots att jag fortfarande är ung så har jag levt under och hunnit uppfatta en tid då kommunikationen med andra mestadels bestod av (bortsett från vardagliga pratstunder) brevskrivande och telefonsamtal. Numera är vår kommunikation så mycket bredare och mer komplex än så. Framförallt har förstås internets och mobiltelefonernas intåg i allra högsta grad påverkat våra möjligheter när det gäller daglig kontakt med andra människor.
Själv använder jag sedan några år tillbaka msn till leda och har precis börjat köra med meddelandehistorik och att låta datorn spara konversationerna nu. Varför vet jag egentligen inte, men en dag kanske det känns givande att gå tillbaka och se till vilka man skrev och vad samtalen handlade om. Om ett sådant infall drabbar mig en sysslolös dag kan jag alltid roa mig med att räkna hur många gånger jag har svarat ”jodå, jag ska inte klaga” eller liknande på frågan ”hur är det?”.
En sådan genomgång skulle dock dölja ganska mycket intressant fakta och en del viktiga variabler skulle aldrig gå att ta reda på. Till exempel hur många av de där ”jodå, jag ska inte klaga” som mellan raderna egentligen innehöll något i stil med ”det mesta är skit just nu”, ”kärleken går åt helvete”, ”vi torskade i fotbollen igen i helgen så humöret är kasst”, ”jag har åkt på en jobbig höstförkylning och snorar så fort jag andas”, ”utbytesstudenterna festar för jävligt så jag kan inte sova” eller ”Milan fick ju stryk mot Inter igår, så hur fan tror du det är?”.
Vart vill jag egentligen komma med all den här till synes meningslösa informationen?
Jag kommer till det snart, men vill först bara berätta hur idén till den här krönikan dök upp.
Det var så att undertecknad satt på bussen förra veckan på väg in mot Gävle centrum. I brist på annat att roa mig med tog jag del av två äldre damers konversation. De två, som båda klart måste ha passerat pensionsåldern, möttes på bussen varav den ena kom med standardfrågan:
”Hur är det med dig?”
Svaret var också av standardmodell.
”Jodå, jag ska inte klaga.”
Det var då jag kom på det: vi är många i det här landet, såväl gamla som unga, som lider av en slags mittenlagsmentalitet. Vi klagar helt enkelt inte, oavsett om vi vill det eller inte.
Vi är nöjda, eller åtminstone försöker vi ge sken av att vi är det, om solen går upp varje morgon, om lönen eller studiebidraget ramlar in i slutet av månaden och om kaffet är lagom starkt. Så mycket mer behöver vi tydligen inte för att vi ska ge ett positivt svar på frågan om hur det egentligen står till.
Men är vi egentligen över lag nöjda med vår livssituation? Och varför har vi så fruktansvärt svårt för att erkänna missnöje och besvikelse? Precis som i min förra krönika om lillebrorskomplexet så kan man här tydligt ana en ovilja mot att blotta svaghet och sårbarhet för andra. Även i relationer med människor som vi känner tämligen väl är vi motsträviga inför att erkänna vårt besvikna tillstånd.
Hur många gånger har man inte dolt det faktum att man mer än väl anser sig ha en massa saker att klaga på? Och hur många gånger har man egentligen undanhållit sin klagosång för andra människor genom att ljuga och säga att ”det rullar på här, jag klagar minsann inte”?
Tusen frågor som vävs ihop till ett konstaterande om att mittenlagsmentaliteten tycks råda i allmänhet åtminstone hos många av oss svenskar. Tänk så många av oss som egentligen bör klassa oss som den grå massan och sälla oss till den stora skara människor som är fast i mitten av tabellen. Utan någon realistisk chans att nå toppstriden, åtminstone inte den här säsongen och troligtvis inte nästa heller. Samtidigt som vi heller inte kommer att behöva oroa oss för att åka ur.
Satt och kikade på alltid lika lysande Eurotalk tidigare idag. Birro pratade om att allt handlar om att göra resultat och att det viktiga är att nå slutspelen, inte hur vacker vägen dit är. Med tanke på att det är något vedertaget, i samhället i allmänhet och inom idrotten i synnerhet, att det i slutändan enbart är resultaten som räknas, så är det märkligt att så många nöjer sig med så lite.
Nu är dock det faktum att vi är många mittenlag här i samhället inte speciellt oroväckande. Alla kan inte sträva efter toppjobb, chefsposter, ära och rikedom, dyra bilar, diamanter och cocktailpartyn. Det som däremot oroar är att samma mentalitet verkar ha smugit sig in hos Milanledningens höjdare. Åtminstone om man ska göra en tolkning av Gallianis allt för utslitna mantra ”we are fine as we are”. Visst, har man vunnit i princip allt som går att vinna som klubb är det nog inte helt lätt att undvika en viss självbelåtenhet. Men det gäller att se upp, annars kan man hastigt och mycket olustigt vara nere mittenland. Eller åtminstone för långt ifrån himmelriket för att kunna nå stjärnorna där uppe.
Utåt sett försöker Galliani och hans slipsbröder visa upp en fasad av ett Milan som storsatsar, värvar stjärnor och menar allvar i klubbens ambitioner om att återigen nå toppen. Men kritikerna har en poäng när de menar att flertalet av säsongens värvningar skulle ha gjorts för flera år sedan, att de mer är ett försök att köpa sig tid i brist på andra utvägar. Säsongen får utvisa om Milanledningen har skött sitt jobb eller om kritikerna är rätt ute. Resultaten för de rödsvarta 2008/2009 kommer att lyda som facit och tydligt visa om mittenlagsmentaliteten existerar på Milanello eller inte.
Heter man Genoa, Middlesbrough eller Racing Santander är det helt okej att nöja sig med en mittenplacering och efter en 9:e-placering konstatera att ”jo, läget är fint, det rullar på”. Heter man däremot Milan, Chelsea eller Real Madrid funkar det inte på samma sätt. Då räcker det inte med att vara den där nöjda tanten på bussen. Minsta antydan till mittenlagsmentalitet är då i stället en tendens till ett sjukdomstillstånd som måste botas och stoppas innan det bryter upp för fullt. Så nu hoppas jag för allt i världen inte att Milanledningen nöjer sig med annat än att verkligen föra klubben tillbaka till den absoluta toppen, såväl på inhemsk som europeisk mark.
Förhoppningsvis är det här säsongen då ”we are fine as we are” begravs och blicken riktas mot framtiden i stället för bakåt mot svunna tider.
