Fredagsspecialen - Om hur ett steg tillbaka blir två framåt
"Ronaldinho, symbolen för dekadens och bakåtsträveri enligt soffexpertisen, är paradoxalt nog katalysatorn för all den glädje som gör gruppen enad."
Milan är inte med i Champions League. När slutsignalen gick hemma mot Udinese förra säsongen försvann drömmen. Drömmen om en ny vårtamp på de största arenorna mot de värsta antagonisterna. Det blev Fiorentina som istället fick representera Italien tillsammans med Inter, Roma och Juventus.
För vår del föll lotten på UEFA Cupen, en turnering som sportsligt, medialt men framförallt ekonomiskt är en droppe i havet jämfört med storebror med den klassiska hymnen.
Med risk för att låta bitter så är detta ingen katastrof. OK, pengar är alltid pengar, men att komma till främmande kokande häxkittlar fyllda av blodtörstiga fans innebär värdefull erfarenhet för gammal som ung. För Pato såväl som Maldini. För Antonini på samma sätt som för Zambrotta.
Mot Heerenveen såg jag ett kompakt Milan som arbetade väl tillsammans. En lightversion av den CL-form vi uppvisade för två säsonger sedan när storheter som Bayern och Liverpool tvingades ned av den rödsvarta maskinen. Med den glimrande föraren Ricky var vi nästintill ostoppbara även om holländarna, i sanningens namn, inte var en riktig värdemätare.
Förlusterna i inledningen framstår nu allt mer som olycksfall i arbetet. Förlusten mot Bologna var frukten av uruselt kollektivt försvarsspel medan Genoa helt enkelt var det bättre laget på Marassi. De luckor som fanns är numera tilltäppta och (håll i er) Milans defensiv (håll i er!) ser allt stabilare ut (ta i trä!!!). Det hårda arbetet genomsyrar den elva, oavsett kombination, som Carletto formerar för att representera Milan i officiella matcher.
Under de senaste fyra matcherna har Milan bara släppt in ett mål - från straffpunkten vid ställningen 3-0. Detta att jämföra med de sorgliga uppvisningar av icke-försvarsspel som tyvärr präglade framförallt hemmaspelet i Serie A 2007/08. Avdelning baby steps.
I somras cirkulerade alla möjliga stories om Carlo Ancelotti. Från hotellbesöket i Paris med Abramovich till omtalade böcker i ledarskap som il Mister lär ha bläddrat igenom under semestern. Värst av allt var snacket (som sedermera bekräftades) om en separation från frun Luisa:
- Idag mår jag bra även som singel. Med fotbollen blir jag aldrig uttråkad. Utöver arbetet på planen spenderar jag massor av tid på att studera och åter studera matcherna genom att se om filmklipp. Mellan mig och min fru kommer det aldrig saknas förmågan att prata med respekt och värme gentemot varandra. Det är som i fotbollen, man får aldrig vika ner sig.
Huruvida böckerna givit idéer kring hur man bäst hanterar alla dessa egon i spelartruppen låter jag vara osagt. Ibland räcker det att ha någonting genuint och varmt inne i bröstkorgen för att låta gruppen sköta sig själv. Carlo var en överlevare på planen och han har inte förändrats i rollen som tränare.
Den här säsongen ska han tillsammans med klubben, som känns mer transparent än någonsin, vinna tillbaka den trovärdighet som försvann ifjol.
Kontentan kvarstår: Milan har på Marsha Linehan-vis radikalt accepterat situationen för att kunna gå vidare. Vi har massor av problem kvar att handskas med, absolut. Ingen ska säga annat.
Viktigast av allt är dock den friska vind av entusiasm och ödmjukhet som numera blåser genom klubben, en förutsättning för att återuppstå som en stormakt att räkna med. Ronaldinho, symbolen för dekadens och bakåtsträveri enligt soffexpertisen, är paradoxalt nog katalysatorn för all den glädje som gör gruppen enad.
Tro inte på allt sanningssägaren Massimo Moratti säger - vi är på väg framåt, inte bakåt.
Veckans tre hetaste:
1. Kakà. Fullständigt lysande form flera matcher i rad. Undertecknad har riktat frän kritik mot brassen för bristande engagemang - ris som i ljuset av stark motbevisning skall bli till ros. Knäböj.
2. Gennaro Gattuso. Målskytt och framspelare. Heerenveen måste avveckla sin verksamhet omedelbart.
3. Juventus. Vad gör jag? Skämt åsido, jag hatar dem men den inställning som Nedved, Del Piero och gänget uppvisade mot ett rasande överlägset men ineffektivt Real Madrid är berömvärd. Chapeau. Ranieri är fortfarande en pajas dock.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Juventusledningen, som troligen bekräftar sin egendomliga tränare
Cred för resultatet (jag säger resultatet, inget annat) mot Real Madrid. Min känsla är dock att laget när som helst kan vända sig emot sin tränare. Del Pieros blick när han blev utbytt mot Palermo var ohyggligt talande. Hade Heinze, Pepe och dylika ursäkter till försvarsspelare undvikit att skänka till välgörande ändamål hade morgondagens derby mot Torino kunnat bli riktigt otäckt men nu känns det som att den värsta krisen är avklarad. Kanske lika bra, i längden är det ju onekligen sämre för Juve (och därmed bättre för oss).
