Il Tridente - Rättskipare
Domare. Och moral. Och domare. Trion Odysseus Zacharopoulos (Fiorentina), Hossein Nayebagha (Cagliari) och Magnus Sundberg (hustomte) har diverserande uppfattning.
Hur ser du på att domarinsatserna alltid kommer på tal när ett lag underpresterar poängmässigt?
Zacharopoulos: Det är oundvikligt, syndabockar är den enkla vägen att förskjuta sina egna problem på. Den fega vägen. Zamparini är väl det solklaraste och aktuellaste exemplet i Serie A. Det är skillnad dock om dom avgörande dombesluten riktas mot ett och samma lag upprepade gånger under en längre period. Det sker och har skett på olika håll. Tyvärr är det väldigt svårt att avgöra och kräver noggrann granskning och kalla fakta som kan sättas svart på vitt (ett ständigt jämrande från den omnämnde mannen ovan är till exempel inte tillräckligt med ”bevis”). Fakta som knappast samlas in om det inte är ens eget lag det handlar om och då är plötsligt inte frågan objektiv längre. Här har vi ett fall för dom som vill titulera sig som riktiga sportjournalister.
Nayebagha: Det kan vara ganska irriterande om det görs för stort väsen över små misstag, eller om det når för stora proportioner. Det är också skillnad på vilka lag det är som underpresterar. Som supporter till mindre klubbar har man lätt för att inte bli irriterad på samma sätt när det är mindre profilstarka lag som klagar. Anledningen är att deras gnäll ändå inte får något stort utrymme i media, och att de oftare utsätts för ojusta bedömningar. I regel finns det ett fall där de tveksamma eller felaktiga domslut som drabbat mindre klubbar verkligen får utrymme i pressen. Det är när den mindre klubbens orättvisa har gynnat en storklubb i kampen om scudetton, till exempel. Då har andra storklubbar som är konkurrenter om ligasegern en anledning att gnälla, och eftersom de är just storklubbar får det större utrymme i pressen.
Därför har jag generellt svårt för hur underpresterande storlag skyller på domarna, för det sällan är det som är problemet. Man skyller helt enkelt ifrån sig på annat när det går emot. Det gör de mindre klubbarna också, men man har som sagt lätt för att förlåta dem, och i deras fall kan det ibland ligga en viss sanning i anklagelserna.
Annars blir jag mer irriterad när underprestationen förklaras med skador i truppen.
Sundberg: En bottenlös spottkopp. Det är domarens dömda tillvaro. Visst, kritik kan vara befogad men alltför ofta tycks folk vilja skicka hästhuvuden som i Gudfadern var och varannan vecka. Domarna får smaka lika mycket verbalt våld som lapplisor i Stockholm. Lapplisor och domare kanske man borde para ihop? Felaktiga beslut ska kunna prövas och kritiseras, givetvis. Somliga ser dock ofta det egna laget som en oskattbar Mingvas – felfri och inte fabrikstillverkad. Då är tafsande kritik lika välkommet som frostiga bilrutor (med ditmålade fuck you-tecken). Objektivitet och självranson efterlyses.
Är det rimligt att kritisera domarnas misstag hårdare än spelarnas?
Zacharopoulos: Nej. Punkt. För att förstå detta bäst så måste man nog åtminstone ha prövat på att döma själv. Personligen har jag extraknäckt lite för ett antal år sen. Det ger en inblick i hur utsatt din situation som domare är. Man kan helt enkelt inte uppfatta exakt allt som utspelas på en fotbollsplan. Som spelare och supporter måste man kunna acceptera det och att domaren faktiskt har en roll i spelet. Han kan oturligt/turligt nog bli den avgörande faktorn i matchen.
Nayebagha: Ja. Alla är vi mänskliga och gör misstag, men avgörande misstag från domare handlar till skillnad från spelarnas misstag om rättvisa. Gör en försvarare självmål till exempel, är det inte så mycket man kan säga om det. Shit happens. Men hittar domaren en straffspark från ingenstans, då har han tagit ett beslut, för vilket han måste ställas till svars.
I andra fall handlar ”misstaget” om att domaren missbrukar sin makt genom att till exempel varna spelare för harmlösa uttryck av frustration över domslut. Den makten har inte spelarna. Med makt kommer större ansvar.
Sundberg: I klyschornas katakomber hittar vi: ”Domare är också människor”. Jaja. En berömmande klapp följs lätt upp av en bitande bitchslap. Det växlar fort när vi granskar domarinsatser. Man pissar gärna inte på sin egen bakgård – utan gärna någon annanstans – som på domaren. Barnsligt förenklat uttryckt. Domaren ses ju som en oberoende övervakare medan spelarna gör vad de kan helt enkelt. Det är liksom lättare att åka dit på en försvarstabbe än att domaren missade en uppenbar hands. Men jag vill inte vara den som är den. Lätt? Verkligen inte.
Filmningar tycks ständigt stå i särklass bland bespottade företeelser. Är en filmning det värsta brottet man kan begå på en fotbollsplan?
Zacharopoulos: Enligt mig är det, tyvärr, en del av det moderna spelet. Alla utnyttjar den ovan nämnda faktorn. Något som sätter större krav på att domarkåren ska utvecklas i takt med tjuvknepen, men samtidigt även på att vår tolerans mot domarna även gör detsamma. Filmningar är inte snygga men kan för den delen inte på något sätt jämställas med avsiktliga försök till att skada sin motståndare. Eller olika former av dopning för den delen. Något som är lika vanligt förekommande, bara att det sker bakom kulisserna och inte i scenens strålkastarljus. Cameras, lights, action!
Nayebagha: Ja. Visst är det oärligt att göra mål med handen och visst är det smutsigt att sparka ner motståndaren, men en filmning innebär indirekt en falsk anklagelse mot motståndaren och det gör brottet värre. Dessutom känns det inte så allvarligt att en spelare kommer undan med regelbrott, jämfört med situationen där en spelare döms för att ha begått ett brott som han faktiskt inte har begått (att ha fällt sin motståndare).
Sundberg: Nja, inte riktigt. Filmningar är seglivad feghet. Filmningar är visserligen som papperssår i varje sann fotbollälskares hjärta, men att avsiktligt verkligen gå in för att skada någon är värre. Van Basten fick förtidspensionera sig för att försvararna i Serie A visste att han hade problem med sina hälsenor. Det är svinigt bortom all sanns.
För att avsluta i lite gladare anda: Vem är din favoritdomare?
Zacharopoulos: Ah, här är det nostalgi som talar, jag har nämligen svårt att ta till mig individer på senare år, i alla fall inom fotbollen, spelare som tränare. Domare har jag förövrigt aldrig haft något större intresse kring, men Pierluigi Collina i så fall. Så nära felfri och konsekvent någon kan bli. Beundransvärd trots att han var domare helt enkelt.
Nayebagha: Såklart(!) har jag inga favoritdomare. Jag tror inte jag har tillräckligt med fokus på domarna för att de ska ingå i min bild av Serie A, men jag har fått ett gott intryck av Massimliano Saccani. Det är möjligt att jag har missat en del misstag av honom från andra matcher, men de gånger jag noterat hans närvaro har han varit hård men rättvis, samtidigt som han haft lika behandling på hemma- och bortalag. När ens lag vinner på hemmaplan, känns det skönt att veta att det har skett på ett rättfärdigt sätt, utan särskilda fördelar.
Sundberg: Ingen. Så spännande var det svaret! Collina var en stor favorit. Nu har jag ingen. Alla som gör ett bra jobb är uppskattade (känns som ett Miss Universe-citat, men ändå).