Veckosammanfattning: Rättvisa på San Siro
Rättvisa skipades på San Siro och IG-varning för bråkiga elever. Som vanligt blir det lite gott och blandat när veckan som har gått ska summeras.
Kollega Haile skriver i den förrförra Fredagsspecialen om ett kompakt Milan där det hårda jobbet för varandra genomsyrar elvan, oavsett vilka spelare som väljs för dagens uppgift av mister Ancelotti. En fråga som väcks hos mig är följande: Hur bra och var i den elvan passar David Beckham in? Denne engelske ikon som i förra veckan verkligen blev officiellt klar för Milan till januarifönstrets öppnande.
Det är onekligen ett intressant samtalsämne, lånet av Beckham från LA Galaxy i MLS där borta på andra sidan atlanten. Oavsett vad han nu är införskaffad som i första hand.
Är det hela ett väl genomtänkt PR-trick?
Ser Galliani, Ancelotti och co helt enkelt en så pass bra spelare i Beckham så att de har i åtanke att han ska förstärka laget?
Eller handlar det i grunden det helt om Milans tidigare bevisade empati?
Att låta en spelare som behöver träningsmöjligheter få de allra bästa sådana han kan? Vi har tidigare sett prov på klubbens generositet mot spelare som har vari ex-rödsvarta (Ibrahim Ba till exempel) och mot andra med indirekt Milananknytning (Harvey Esajas, någon som minns honom?). Men dessa har inte varit i närheten av samma PR-effekt som Beckham med sin image och kändisstatus för med sig.
Själv skulle jag utan tvekan ranka hans PR-värde som orsak ett till att han ansluter. Därefter kommer hans kvalitéer som fotbollsspelare. Milan har tidigare varit mer intresserade av spelaren Beckham än vad som jag tror är fallet nu. Men då engelsmannen med de patenterade frisparkarna och det starka varumärket var på toppen av sin fotbollsmässiga karriär var det en allt för dyr historia att köpa loss honom.
Nu däremot är lösningen passande för samtliga parter. Beckham får chansen att få den bästa träning han kan i ett av världens bästa lag samtidigt som hans varumärke knappast minskar i värde. Dessutom kan det också bli tal om lite speltid i den rödsvartrandiga tröjan, något som i så fall skulle innebära en möjlighet för mannen med den gyllene högerfoten att visa fotbolls-Europa att han fortfarande är en fotbollsspelare av allra högsta kvalité. Om så är fallet låter jag vara osagt - det kan bara "Becks" själv bevisa om den chansen blir verklighet. Någonting säger mig att Ancelotti kan komma att utsättas för vissa påtryckningar uppifrån när det gäller att ge engelsmannen åtminstone lite speltid. Att få visa upp Beckham i elvan är nog något som Berlusconi drömmer om och som skulle göra hans Colgateleende (eller vilken tandkräm han nu kan tänkas använda) ännu bredare.
Alla blir vinnare på sitt sätt. Det finns egentligen inget att förlora heller då Beckham garanterat inte kommer att ställa till med några scener om han inte får spela. Han är en professionell idrottsman ut i fingerspetsarna och vet hur man uppför sig. Dessutom är han en spelare som alltid gör ett 100-procentigt jobb för laget när han väl spelar. Så får han speltid kommer vi att vara garanterade ett motiverat och hårt arbetande nytillskott.
. . . . .
Nog om Beckham då det faktiskt har spelats lite boll i veckan också. Milan passade glädjande nog på att gå upp i serieledning igår. Detta genom att som bekant besegra ett hysteriskt formtoppat Napoli med 1-0 efter ett sent självmål av succéanfallaren Denis.
- Det var längesen som vi ledde serien men det här är bara början, utlovade Seedorf efter matchen. Om de rödsvarta har ytterligare växlar att lägga i (vilket jag tror att de har) ser det minst sagt intressant ut.
Själv såg jag bara andra halvlek då en tågresa tog min tid under den första och visst, de rödsvarta tjänade förstås på att Napoli bara spelade med tio man då. Men det Milan visade prov på fick mig ändå att känna rejäla positiva vibbar. För det var ett fartfyllt, offensivt och kraftfullt hemmalag som malde ner sina gäster från Neapel. Att det dröjde nästan 87 minuter innan målet föll var ett under, bollen verkade ha bestämt sig för att inte gå in. Men nu spelade det ju ingen roll då det till slut blev det rättvisa poäng.
Extra skönt, med facit i hand, var det nästan att Kakà inte avgjorde på straffen. Den var hårt dömd det håller jag absolut med om. Felaktig skulle jag kunna säga till och med, men samtidigt rättfärdigade jag den som Milan fick mot Sampdoria och skillnaden de två emellan var egentligen hårfin. Hursomhelst blåstes det nu en kontroversiell straff för Rossoneri och givetvis var snacket direkt igång om hur Milan gynnas av domarna hemma på San Siro.
Som tur var får man väl då säga så räddade den storspeland Iezzo straffen och ingen kan komma och säga att det nu var domaren som avgjorde matchen. Tvärtom kan man till och med säga att Napoli med tanke på utgången av straffen tjänade på den. Tänk er själva, hur mycket energi tillför inte en straffräddning i slutminuterna till ett hårt kämpande lag i numerärt underläge? Napolispelarnas självförtroende var stort redan före Kakàs förlorade internkamp mot gästernas målvakt och räddningen minskade knappast de positiva känslorna hos Neapels hjältar.
Nu skipades rättvisa två gånger om - dels genom straffmissen och dels när 1-0 så till slut kom efter en intensiv Milanpress under hela andra halvlek. Ibland är faktiskt fotbollen rättvis tydligen.
. . . . .
Har varit hemma i Småland under en veckas tid och en dag slog jag mig ner framför videon med ett Eurosport-sammandrag av Milan-Barcelona från Champions League hösten 2000. Har sett det ett otal gånger men det går aldrig att få nog av det. Matchen i sig var formidabel, Albertini ägde mittfältet och stod för två vackra mål, Rivaldo i sin tur stångades med Maldini i 90 minuter och stod för ett hattrick. Coco dribblade med Simao på vänsterkanten, Roque Junior försökte sig på en livsfarlig nedtagning i eget straffområde och Zaccheroni knöt näven. Det finns många härliga minnen från den matchen och en sak fick mig att fundera lite - nämligen Milans 3-4-3-system. Även Barcelona spelade med trebackslinj (Puyol, Abelardo, Petit) och offensiva ytterbackar existerade inte i de båda lagens system på den tiden. Vart tog egentligen trebackslinjen vägen? Är utvecklingen som tagit oss till en värld fylld av "moderna" ytterbackar som ska fylla på från fyrbackslinjen något som kommer att bestå, eller är det bara en så kallad fluga? Kommer trebackslinjen att dyka upp igen? Lite intressant att fundera över faktiskt.
Roade mig med att ta ut ett Milan 2008/2009 enligt 3-4-3-modell:
Abbiati - Bonera, Nesta, Maldini/Kaladze - Antonini/Gattuso, Pirlo, Ambrosini/Seedorf, Jankulovski - Kakà, Borriello, Ronadinho.
Onekligen blir det en spännande elva - inte minst offensivt sett.
Från Barcelonamatchen 2000 går det faktiskt att plocka in fem spelare om man är lite generös. Förutom de ovan nämnda kan även Shevchenko få en plats och då har vi Abbiati, Gattuso, Ambrosini, Maldini samt "Sheva" i laget. Alltså fem av elva från 2000. Bra med kontinuitet eller för dålig utveckling?
. . . . .
Förra veckan gick det att läsa i Aftonbladet om ett studentbråk i Rom. Studenter från olika höger- respektive vänstergrupper rök ihop och började slåss mot varann efter att först ha genomfört en gemensam protest. Anledningen till deras irritation var omfattande skolreformer som ska genomföras. Vad dessa reformer skulle med som gjorde studenterna extra upprörda? Jo, ironiskt nog betyg i ordning och uppförande...
IG-varning redan för de här eleverna kanske?
. . . . .
Alla har vi drömmar och mål här i livet och det kan vara roligt att tänka på vad andra människor drömmer om. När det gäller Sportbladets Johan Arvidsson vet i fan om han inte allra mest önskar sig att få putsa Zlatans skor eller kanske till och med slicka dem rena. Lite perverst det sista möjligtvis men att döma av hans artiklar så måste han ha drabbats av något form av Zlatan-virus.
Hans alster i söndagens Sportbladet nådde höga höjder av pinsamt. Nog för att Zlatan Ibrahimovic fint spelade fram Maicon till 1-0 mot Reggina i lördags kväll, men briljant var han absolut inte som Arvidsson hävdar och "crossbollen" (det var väl ingen crossboll?!) till målet behöver inte nödvändigtvis vara signerad ett geni. Bra var den, men ett geni för att slå den behöver man inte vara.
Nu ska jag hejda mig lite i kritiken - innan allt feltolkas. Det är inte meningen att rikta det här som något hån mot Interfansen eller Ibrahimovic. Svensken är helt enkelt överjävlig och jag hade gärna sett honom lira för Milan, inget snack om den saken. Syftet är att belysa den pinsamma sportjournalistik som har dykt upp med allt för många Zlatan-fixerade reportrar. Hade han spelat för Milan och tidningarna skrivit samma usla artiklar som nu är fallet hade jag skämts.
Pinsamheten ökar ytterligare längre fram i tidningen. Hittade där en kort notis om en svensk pingisynging som gått långt i en stor juniorturnering. Arvidsson hade skrivit den också och kunde förstås inte utelämna Zlatan. Men hur lyckas man få in fotbollsgeniet i samma mening som bordtennis? Jo, genom att påpeka att pingisspelaren i fråga faktiskt har dragits med en "Zlatan-skada", nämligen problem med knäsenan. Bra journalistik...
Men varför orkar jag egentligen bry mig? Dagens fråga det.
. . . . .
Börjar bli dags att runda av för den här gången. Har på grund av tågresan inte sett mycket Serie A-fotboll den här helgen heller tyvärr. Så att plocka fram omgångens mål och omgångens spelare känns inte rättvist.
Konstateras kort kan dock att Romas skitsäsong fortsätter, att Cirillo slet som ett djur mot Inter och att Reggina hade förtjänat en poäng, att Gud var med Kakà trots allt då han där uppe ville se till så att "Ricky" skipade rättvisa samt att självmål likt det Denis gjorde ofta är snygga.
Dock slår inget det här:
http://www.youtube.com/watch?v=MpSo1aciPqU
Tack för nu!
