Fredagsspecialen - Om straffar, projektiler och sköna damer
"Från och med nu kommer det att krävas regelrätta överfall för att döma straff för Milan. Annars kommer debatten att ta episka proportioner. Proportioner som den italienska fotbollen varken behöver eller mår bra av."
I egenskap av serieledare... Sudda ut. Eftersom jag stödjer klubben som ligger etta i Serie A... Nej, för drygt. Milan är bäst i Italien efter tio omgångar... Det var svårt att få till en bra inledning idag.
Kort och gott: Milan har skrapat ihop flest poäng så här långt. Diplomatiskt så det förslår. Klubbens tabellplacering är nämligen ifrågasatt av alla möjliga människor (inklusive mig själv) och av alla möjliga (och omöjliga) orsaker.
Det är inte första gången som undertecknad tvingas konstatera att Milan saknar en identitet rent spelmässigt hittills. Konstigt vore det väl annars egentligen? Ancelotti fick truppen spikad en handfull dagar innan seriestart och har dessutom tvingats avvara nyckelspelare i parti och minut.
Arbetsklimatet är någonting som ofta framhävs när Milanspelare, före detta såväl som nuvarande, tillåts beskriva klubben. Här finns allt. Som fotbollsspelare behöver man blott, endast och idel oroa sig över sin egen insats då en myriad av anställda sköter resten åt dig. Carlo Ancelotti har spelat i Milan i en herrans massa år och är familjär med förutsättningarna. Han är, med sitt sätt att leda gruppen, till och med en av huvudorsakerna till varför spelare trivs så bra i just Milan.
På sjuårsdagen nu i veckan av sitt tillträde som Milantränare så undrar jag dock om tanken slog Il Mister. Arbetsklimatet har hittills varit miserabelt. En optimist hade påtalat fördelarna med att se möjligheterna istället för att se alla bekymmer, en åskådning som pessimisten naturligtvis hade pläderat för.
Realisten i mig är polare med både solstrålen och surkarten. Mest hänger han med den senare. Han har lite ont i magen och är en smula bekymrad inför framtiden. Av många skäl.
De som inte varit medvetslösa under veckan kan omöjligt ha missat eftersnacket kring Milans match hemma mot Napoli. Samtalsämne numero uno? Straffsparken som kunde men inte blev matchavgörande då Kakà bestämde sig för att slå en Seedorfstraff i midjehöjd, något till höger om målburens centrum.
Straff eller inte? Svårt att säga. Jag tänker heller inte grotta ner mig i denna snårskog eftersom detta är den bittra (denna gång för Napoli) verklighet vi Calciofiler lever i. Godtyckligheten i dessa sammanhang är ingenting annat än just godtycklig. Har man hängt med i ett par år inser man att det saknas tydlighet i den här typen av situationer.
Just därför är det intressant att se all avundsjuka formligen välla fram. Precis som när Juventus, pre-Calciopoli, toppade ligan och precis som när Inter fram tills nu dominerat Serie A. Leder du ligan så är du automatiskt public enemy number one. Allt granskas under lupp av irrationella och labila konspirationsteoretiker för att sedan ta sig uttryck i avsky och anklagelser om fusk.
Serieledningen kan inte vara välförtjänt då misstänksamheten kvarstår som en essentiell beståndsdel i fotbollskulturen.
Milan har fått med sig ovanligt många tveksamma straffsparkar hittills den här säsongen, så långt förhåller vi oss innanför ramar som begränsar tolkningsföreträdet. Här är vi alla ense. Men som sagt, jag är inte det minsta intresserad av orsakerna. Konsekvenserna är desto mer intressanta.
När domarkåren rensades upp i Calciopolis efterdyningar har vi fått det (i vissa fall tveksamma) nöjet att se unga fräscha rättskipare i Serie A. Jättekul med unga uppkomlingar, många av dem går säkert en lång och ärofylld karriär till mötes. Problematiken är dock gammal som gatan oavsett om det är Collina eller en spänstig 30-åring som dömer.
Från och med nu kommer det att krävas regelrätta överfall för att döma straff för Milan. Annars kommer debatten att ta episka proportioner. Proportioner som den italienska fotbollen varken behöver eller mår bra av.
Mot Sampdoria vann vi tack vare straffsparken. I mina ögon så hade vi aldrig fått hål på laget även om siffrorna 3-0 menar någonting helt annat. Mot Siena var den matchavgörande till 2-1. Napoli hade vi på gaffeln i vad som kändes som ett 45 minuter långt power play - och ingen kommer minnas hur vi spelade ut dem efter noter.
Det är straffsparken man en aning selektivt i media minns och skriver mest om.
Milan ligger etta i tabellen med sina 22 inspelade poäng och visst sjutton är man nöjd med det. Räknar man in cupspelet så har vi 13 vinster på de sista 14 matcherna vilket framstår som ett facit taget ur Football Manager.
Spelmässigt finns massor kvar att önska, särskilt allra längst fram där man än så länge är relativt ineffektiva sett till skapade möjligheter. Tar du därför ifrån laget möjligheten att få straffsparkar när man spenderar mycket tid med att brodera i anslutning till boxen och säkerligen kommer bli nedsparkade därinne, ja då blir uppgiften än styvare.
Drömmen vore att slippa få några fler straffsparkar med oss den här säsongen och ändå vinna matcherna. Dubbel seger, en för oss och en mot alla haters där ute.
Ronaldinhos hysteriska mål igår är precis vad han köptes för att bjuda på. Bruno Longhi och Giovanni Galli på Rete 4 summerade det hela perfekt.
Galli: Han är en prickskytt, han väntade bara på rätt läge för att skjuta.
Longhi: Mamma Mia. Det är ett mål som i sig var värt 90 minuters väntan.
Amen. När Shevchenko behövde en sex-sju försök (vad höll han på med igår?) på sig att överhuvudtaget finna målramen så behövde Dinho bara en smäll. Det är skillnad på spelare och spelare, typ.
Fiorentina är i praktiken eliminerade från fortsatt spel i Champions League. Undertecknad flaggade tidigt för ett krig på två fronter med en relativt oerfaren och osynkad spelartrupp. Nu ska jag inte iklä mig rollen som Violakännare då det är långt ifrån mitt habitus. Magkänslan hittills är dock den att prominenterna Gilardinos och Mutus målskytte snarare än en tillgång blivit ett osunt beroende. Var är alla andra?
Frågan är om Della Valle-familjen, vissa spelare i laget och Prandelli tappat bort precis det som tagit klubben så långt: ödmjukheten och tron på projektet. Det tror jag i alla fall.
Veckans tre hetaste:
1. Ronaldinhos högerfot. Fixade segermålet hemma mot både Napoli och Braga. Sylvass.
2. Emerson. Inte direkt (årets underdrift) någon personlig favorit... Men. Ja. Det här ser bra ut.
3. Tabellen. "Primi e soli". Silvio Berlusconi njuter, jag också. Men spelet är inte njutbart. Än.
Veckans Benoit Cauet:
Tilldelas den som på ett enastående sätt lyckats föra sig som en riktig idiot
Belen Rodriguez, modell och TV-kändis
...Som dessutom råkar vara Marco Borriellos flicksnärta. När Milananfallaren sprungit in och ut ur Milan Lab har den sexiga argentinskan, som befinner sig på Cayo Cochinos (Honduras) för Isola dei Famosi, en något hetare version av Expedition Robinson, enligt uppgift torskat rejält. Från Milanhåll sägs skador vara orsaken till Borriellos rumphuggna form. Belens smyghångel (nåja...) med andra italienska elit-stekare uppges dock vara närmare sanningen då Marco ska vara arg, ledsen och besviken. Enligt uppgift kollar Borriello inte längre på Isola dei Famosi.
- Efter måndagens träning lägger jag lägger mig på soffan och kollar på Zelig istället. Det är roligare.
Tro fan det.
