Vänner & fiender – Om gemenskap i Champions
Vänner & fiender. En dramatisk svennesåpa från 90-talet. Titeln är enkel och träffande. Hur är det då när italienska lag tampas i Champions League och i ligan? Vänner och fiender?
Nåja, allt är inte svart eller vitt. Det kan vara grått för somliga också. I Serie A är nog majoriteten som Peter Stormare i Fargo. Då gäller det att pressa ner rivalerna i flismaskinen. Tuggande triumf. I Champions League ställs man dock inför en annan form av rivalitet likaså, nämligen den till lag från andra länder. I det läget kan gemenskapen göra sig påmind. Saker och ting kan plötsligt bli vitt, svart eller grått – ett märkligt mellanting.
Champions League är mer än en tävling. Det handlar om fotbollsfilosofier, rivaliteten länder emellan och hur de trampar varandra på fötterna med stolthetens stillettklackar (ajaj!). Det handlar alltså inte bara om välsvarvade bucklor (ni fastnade vid ”välsvarvade”, erkänn?) och ära utan om nationell prestige.
Det är oftast det eviga tjafset om vilken liga som är den främsta, vilken liga som har de bästa spelarna osv. som gör att en vi-mot-dom-känsla ploppar upp. Välkommen du galna gemenskap. Välkommen asfaltsgråa zon.
Gemenskap är någonting värdefullt, inlindat och alldeles underbart. Men kan man verkligen känna gemenskap till hjärtelagets fiender och pack, som man egentligen vill brotta ner med judo-grepp? Jo, vi snackar nog om galen gemenskap här.
Byrackor är byrackor men byrackor i mina kvarter är ändå mina byrackor. Men det är inte helt enkelt. Såklart. Jag kan till viss del önska framgång till Italiens fotbollrepresentanter och känna att jag fullkomligt struntar i den dreglande kenneln på andra sidan. Hellre en buckla i Italien än en i Spanien eller England. Rivaliteten sitter inte helt fast som en armtatuering ute i Europa, men den finns där ändå. I Champions League kan evighetsstämpeln bli lite mer grå än svart. Faktiskt.
Sen finns det ju gemenskapens gullgossar. Svärmorsdrömmen med sidbena. Fiender? Närå! Paint it white, liksom. Inte svart som Rolling Stones. Gemenskapens gullgossar ser till Italiens bästa och spottar ut rivaliteten som ett Hubba Bubba-tuggummi.
Den andra synen är ungefär lika snäll som Pomperipossa. Givetvis finns det folk som vill se sina rivaler ramla ner för världens längsta rulltrappa (den finns i Hong Kong – 800 meter lång!) gång på gång. Varje tabbe, varje insläppt mål, varje offsideavinkning, varje skada, varje varning och varje utvisning som ligger rivalen till fatet är som lite mer strössel på en redan utsökt mjukglass.
Sammanfattningsvis så finns det tre zoner: gråzonen, gemenskapens gulligullzon och Pomperipossazonen. Vänner och fiender är kanske väl starka ord att använda sig av i sammanhanget. Men visst kan man vara vänner i Champions League och fiender i ligan.
Jag skruvar om ett citat från Emil i Lönneberga: ”Du och jag, Italien. Du och jag.” Ingen Alfred här inte. Lite så känns det ändå. Vänner och fiender? Nja, snarare galen gemenskap i Champions och en tuggande flismaskin i ligan.
