Svar på tal: Vinster och förbättrat försvarsspel
Milanredaktionen diskuterar skillnaden mellan att vinna och att vinna, flyt, försvarets renässans och vilken anfallare som bör agera l'anti-Lecce.
13 segrar på de 14 senaste matcherna är ljuv statistik för gemene Milansupporter. Detta trots att laget än så länge inte fått till det spelmässigt. Vad är viktigast: att vinna sina matcher eller spela bra fotboll?
Michael Haile: En ganska onödig fråga när allting kommer kring. Naturligtvis vill alla vinna sina matcher, kanske inte till vilket pris som helst (definitivt inte genom oförtjänta fördelar) men nästan. Milan har så pass mycket kvalitet inom truppen att spelet orimligen kan bibehålla sin hittills låga nivå. En horribelt knackig sommar har omvandlats till en resultatmässigt riktigt bra höst med god avkastning och nu har Ancelotti dessutom fått tid på sig att lära känna sitt material. Slutet av november och hela december (med bland annat möten med Palermo, Catania, Juventus och Udinese) blir elddopet: hur bra är Milan egentligen?
Fredrik Alfredsson: Utan tvekan är det primära att vinna. Ändamålen helgar medlen är vad det är man brukar säga. Så länge resultaten är tillfredsställande klagar åtminstone inte jag. Förvisso är fotbollsindustrin idag underhållning på allra högsta nivå och publiken förväntar sig också att bli underhållen för pengarna. Men riktiga fotbollssupportrar bryr sig i slutändan mer om hur lagets resultatrad ser ut än hur spelet som ligger bakom den har gestaltats. Att vinna är i mina ögon alltid prioritet ett när man sysslar med idrott på tävlingsnivå, oavsett om vi snackar Serie A eller division 6. Att sedan också försöka göra det genom att spela bra fotboll är naturligt. Men att behöva ursäkta sig för att man vann utan att man spelade bra finns inte på världskartan för min del.
Carlo Ancelotti svarade briljant på presskonferensen igår att turen fortfarande är skyldiga Milan snarare än att Milan är skuldsatta hos fru fortuna efter år av oflyt och orättvisa resultat. Förvisso har han en poäng men karmakontot riskerar att bli en otrevlig sak om man pressar det ytterligare. Nyckelfrågan kvarstår: hur länge till kommer Milan att toppa Serie A om man inte höjer spelkvaliteten?
Michael Haile: Inte alls särskilt länge tror jag tyvärr. Framgång föder oundvikligen en form av mättnad hos var och en inom organisationen. Det gäller att snabbt komma underfund med att nuvarande spelkvalitet och fortsatta framgångar är svåra att kombinera. Dessutom är det statistiskt sett en omöjlighet att bibehålla den fart vi satt upp. Att vara i serieledning före jul- och nyårshelgen är egentligen helt oväsentligt, nyckeln är att finnas kvar inom syn- och räckhåll om ettan när solen kommer fram på vårkanten. Det torde också vara en rimlig målsättning för Milan snarare än att till varje pris ligga först.
Fredrik Alfredsson: Här har vi en viss fara med att vinna utan att spela bra. Så länge resultaten går med en har jag som ni har förstått inga problem med vinster som kommer utan att en fantastisk prestation ligger bakom, men i längden blir det ohållbart att prestera på en nivå klart under lagets maxförmåga. Förr eller senare straffar det sig och då kan det räcka med en förlust för att kritiken mot det dåliga spelet ska eskalera till oproportionerliga höjder.
Noterbart är också att Milans defensiv förbättrats avsevärt då man har endast 7 insläppta på de första 10 i Serie A. Detta att jämföra med fjolårets parodi på försvarsspel och än värre: i akut backkris utan Nesta, Maldini och Kaladze. Vad beror förbättringen på?
Michael Haile: En kollektiv uppryckning och ett större intresse att lägga ner ett större arbete för laget. Sen tänker jag svära i kyrkan, håll i er: Milan har mått bra utan Pirlo. Han är en klasspelare, make no mistake, men det går inte att sticka under stolen med att mittfältet, ur en defensiv synvinkel, mår bättre utan honom. Offensivt hade man kunnat befara mycket sämre spel men vi har hittills lyckats vinna ändå. Tre defensiva mittfältare (alternativt två + Seedorf) har varit vägvinnande för oss och utgör troligen skillnaden mellan ett läckande och ett vattentätt försvarsspel. Det blir intressant att se hur Carletto löser rebusen på mittfältet när Il Genio återvänder från sin lårskada.
Fredrik Alfredsson: Jag trodde aldrig före säsongen att jag skulle säga det här: Men nog har Abbiatis återkomst i Milantröjan betytt en hel del i positiv bemärkelse. Efter flera säsonger med målvakter som har kastat in bollar till höger och vänster och aldrig skapat någon riktig trygghet för sin backlinje har Milan i Abbiati faktiskt fått en burväktare som agerar stabilt. Han briljerade på försäsongen och har fortsatt på den inslagna vägen. Abbiati gör inte något större väsen av sig men uppträder med ett lugn och en säkerhet som verkar smitta av sig. Bara för det tappar han väl in en fösare ikväll…
I övrigt har jag svårt att peka på någon speciell faktor. Det är trots allt till stor del samma försvarsspelare som förra säsongen som agerar defensiva utposter i Milan. Det finns trots allt en del brister, det saknas en riktig ledare utan Nesta och inget givet mittbackspar är inspelat. Men tillsammans har de som fått chansen jobbat hårt och dessutom fått bra hjälp av ett starkt defensiv och välbalanserat mittfält. Spelare som Gattuso, Ambrosini och Emerson vet att täcka upp för sin backlinje och gör det på ett strålande sätt. Att dessutom Bonera har tagit flera kliv på det individuella planet är också en faktor som kan tänkas vara värdefull.
Om Ronaldinho fått till det så har varken Pato, Borriello eller Shevchenko tagit chansen fullt ut. Tre anfallare med olika bakgrunder, fördelar som spelare och personligheter. Vem i trion anser du kan göra mest nytta ihop med Dinho och Kakà ikväll mot Lecce?
Michael Haile: Tittar man tvärt på Lecces förmodade startuppställning ikväll så ser man Stendardo-Diamoutene i mittlåset: en grymt stark närkampsspelare och en atletisk men något flängig kollega. Borriello har inte övertygat målmässigt men har visat sig effektiv för Milans sammantagna anfallsspel. I rollen som target och bollplank för rusande mittfältare är han ohotad. Pato hade varit ett alternativ men klarar inte av rollen som ensam forward i en julgransformation samtidigt som varken Ronaldinho eller Kakà bör bänkas. Därmed faller valet på Marco från Neapel.
Fredrik Alfredsson: Mitt val faller helt klart på Borriello, inte bara för att han har grymt snygg tjej.. Det har väl i och för sig de andra två också och nu ska vi vara lite mer seriösa här. Borriello är den som tillför något vi saknar och det är tyngd i anfallsspelet. Precis den formuleringen noterade jag vara kritiserad och ifrågasatt i forumet nyligen. Flera som gjorde sin åsikt hörd menade att Borriello inte tillför något väsentligt och att snacket om att hans tyngd för nytta var överdrivet. Själv kan jag verkligen inte hålla med om det. Rossoneri får en annan dimension i anfallsspelet med tyngd som kompletterar Kakàs och Ronaldinhos fart och elegans. Med Borriello i boxen blir dessutom ytterbacksspelet mer givande då det finns en bra huvudspelare att mata inlägg mot. Pato är ett mycket intressant alternativ men som ensam toppforward känns Borriello som ett mer lämpat alternativ.
