Veckosammanfattning: Att se saker nyanserat
Den första snön har fallit över Gävle i helgen men jultomten behagade inte att komma tidigt med presenter i år. För ingen av mina två önskningar inför gårdagens match mellan Torino och Milan slog in. I stället för tre poäng som skulle tas utan kaosartade former fick vi nöja oss med 2-2 och återigen behöva uppleva denna förbannade straffpolemik som verkar ha intagit Serie A likt ett svårbemästrat höstvirus.
Det verkar vara många som redan har luktat lite för mycket på glöggen och därmed inte ser riktigt nyktert på saker och ting just nu. Inte minst när det gäller inom den svenska journalistkåren. Att se nyanserat på företeelser verkar inte gälla för journalister på Sydsvenskan, SVT text-tv eller är så kallade Italien-experter på TV4…
Åtminstone kan man inte kalla dessa mediers skriverier och uttalanden efter Inter-Juventus som nyanserade för fem öre. Att Zlatan Ibrahimovic är en gudomlig fotbollsspelare som i allra högsta grad är viktig för Inters anfallsspel inser alla, oavsett hur mycket glögg man har luktat på eller intagit. Men att han för den skull enbart ska hyllas och att enbart tanken på att kritisera honom för något som är relaterat till hans spelmässiga insatser är otänkbar har jag ingen förståelse för. Tyvärr verkar det vara på det smala, inskränkta sättet många resonerar när det gäller svensk fotbolls just nu överlägset störste spelare.
Sydsvenskan skriver om att Ibrahimovic låg bakom det mesta som Inter hade i anfallsväg mot Juventus. ”Ibrahimovic skottpassade fram Muntari, som dock var nära att placera bollen utanför målet” skriver tidningen om målet som avgjorde. På samma sätt kunde man på SVT text läsa om hur Zlatans skott avgjorde toppmötet och i TV4 gjorde Jesper Hussfeldt allt för att bortse från superstjärnans missar och i stället lägga fokus på (det misslyckade) skottet som friställde Muntari med öppet mål. Det blev komik på hög nivå när Hussfeldt först höll med de övriga i studion om att Ibrahimovic sköt och inte passade, bara för att en minut senare försöka övertyga sina kollegor om att Zlatans rörelse i skottögonblicket (hans vridning och vinkel av benet eller vad nu Hussfeldt surrade om) tydde på att han på något vis garderade sig med att det skulle bli en passning om det inte blev mål… Eller vad fan var det TV4-profilen egentligen försökte få sagt?
Att Ibrahimovic långa stunder var lysande (till skillnad från Birro anser jag att han var bra) i själva spelet är en sak, det har jag absolut inget att invända emot. Men betyder det att man helt ska bortse från hans allt annat än lysande avslut under lördagens drabbning? Nej, tvärtom enligt mig. Man måste kunna se saker och ting för vad de är, från två olika sidor. Ibrahimovic imponerade på sedanvanligt manér med sin styrka, teknik och förmåga att försvara bollen från sina motståndare. Stort plus för det och spelmässigt klart godkänt men samtidigt ett klart minus (som förstås bör dra ner helhetsbetyget) för de brända chanserna. De kunde mycket väl ha kostat Inter segern (nu var det rent flyt att Muntari gjorde mål, hade han inte dykt upp där hade vi kunnat räkna in ytterligare ett miserabelt avslut från Zlatans sida) och hur hade alla som verkar förespråka Zlatan-hyllningar alla dagar i veckan motiverat sin positiva kritik då?
Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare, en av de största och bästa i världen. Dock är han inte en avslutare av absolut världsklass och det är just det som kan ligga honom i fatet när det kommer till diskussioner om Guldbollar och andra utmärkelser. Jag tycker allt för många vägrar att inse att även Zlatan förtjänar kritik när det gäller vissa delar av sitt spel, på samma sätt som han i allra högsta grad numera allt som oftast förtjänar beröm för sina spelmässiga insatser.
På samma sätt gäller det att se nyanserat på fenomenet Kakà och hans bravader. Vår brasilianske stjärna har på senare tid börjat falla allt för enkelt och mer eller mindre skämma ut sig med sina patetiska filmningar. Det var ju för väl att hans pinsamma försök till att ordna en straff i slutminuterna igår inte resulterade i vad han önskade utan rättmätigt ”belönades” med ett gult kort. Ska Kakà fortsätta på den inslagna vägen går det inte annat än att skämmas som Milansupporter. Han må vara hur bra som helst som spelare (även om också de spelmässiga insatsernas varierande kvalité på sistone kan vara fog för kritik mot honom) men att syssla med dykningar i straffområdet gång efter annan är absolut inte acceptabelt.
.jpg)
Nu tror jag inte att Ancelotti har mod nog att plocka sin brasilianske stjärna av planen men en petning är precis vad som vore befogat om han fortsätter så här. Sätt honom på bänken, visa tydligt att han ska ägna sig åt att spela fotboll i stället för att med hjälp av oärlighet söka fördelar och låt någon som har hyfs nog att stå på benen spela i stället. En så pass bra spelare som Kakà ska inte behöva ägna sig åt filmningar, det är klart under hans värdighet. Märkligt blir det också med tanke på det faktum att Kakà är djupt religiös och vid ett antal tillfällen har påtalat sin tro på Gud. Nu sker förvisso mycket ont här i världen och livet är knappast rättvist, men jag tror ändå inte att Gud tycker att fusk på fotbollsplanen är okej…
För att plocka fram en tredje händelse som det inte skulle skada med ett mera nyanserat och flexibelt synsätt kring är Milans poängtapp igår och domarens insats. Förvisso drabbades vi återigen av straffpolemik och diskutabla domslut – det verkar vara som ett slags gift som vi Serie A-supportrar inte kommer undan. Men att enbart skylla poängförlusten på domarens inkompetens och oförmåga att vara konsekvent är att göra det för enkelt för sig. Det är lätt att i ilskans och frustrationens stund vräka ur sig okvädningsord och rikta all besvikelse mot männen som ska skipa rättvisa, men gånger som den igår är sanningen mer komplex än att allt kan skyllas på en domare.
Att Torino skulle göra 2-2 var långt ifrån någon skräll med tanke på hur spelet såg ut i andra halvlek. Att kvitteringen sedan skulle komma på en omdiskuterad straff i stället för att Milan fått göra 3-1 på en straff de nog borde ha fått må vara hänt, men trots det var inte Turinlagets poäng orättvis. Tvärtom hängde ett 2-2-mål i luften långt före straffen och det var bara tillfälligheter som gjorde att fler Torinomål inte blev ett faktum.
Milan var inte förtjänta av mer än en poäng den här kvällen då förmågan att stänga en match som man egentligen hade i sina händer återigen saknades. Försvarsmässigt var det stundtals rejält darrigt och Rossoneri är i dagsläget inte nog defensivt starkt och tryggt för att spela på resultat. Likväl kändes det som att de för dagen vitklädda djävlarna nästintill överlät bollen åt Torino och var nöjda med att backa hem, försöka hålla sig på rätt sida och vänta in slutsignalen. Något som rättmätigt straffade sig då vi fick en ny indikation på att den riktiga stabiliteten saknas i dagsläget. En stabilitet som måste infinna sig och det ganska kvickt om Milan på allvar ska kunna utmana Inter om ligatiteln till våren.
. . . . .
Veckans match: Inter-Juventus
Ingen svår utnämning det här. Det var inte den bästa matchen i fotbollshistorien (framförallt mäktade inte Juventus med att spelmässigt stå upp tillräckligt bra mot ett starkt Inter) men den stämning, de förväntningar och den prestige som mötet innehöll går förstås inte att bortse ifrån. Jag trodde faktiskt att Juventus skulle kunna få med sig en poäng men det går inte att komma ifrån att Inter vann klart rättvist. Ett turmål avgjorde men sett över 90 minuter borde det snarare ha varit två, tre Intermål mot noll för gästerna än 0-0.
Veckans spelare: Ricardo Montolivo, Fiorentina
Den unge, talangfulle mittfältaren var en starkt bidragande orsak till att Fiorentinas spel lyste lika mycket som tränare Prandellis jacka under lördagskvällen mot Udinese. Två mål var en del av det han bidrog med när Fiorentina hängde på i toppstriden tack vare en 4-2-seger. Noterbart också att den förre Milanspelaren Gilardino återigen gjorde mål
Andra spelare som förtjänar beröm av det undertecknad har sett under helgen är Chiellini, Cambiasso, Rosina och Lichtsteiner för att nämna några.
Veckans tvålhandlare: Rubinho, Genoa
Den annars stabile och talangfulle målvakten Rubinho vill nog helst glömma vad han gjorde under söndagseftermiddagen. Genoa var på väg mot lagets första bortaseger (om jag är korrekt underrättad) för säsongen efter Militos mål när Dabo testade skottlyckan från distans. Skottet såg inte ut att bli så farligt då det gick rakt på Rubinho, men brassen såg ut att ha hällt flytande tvål eller något i handskarna och fumlade olyckligt in bollen längs marken.
Veckans filmare: Kakà, Milan
För många som är aktiva här på Svenska Fans (som skribenter, forumbesökare etcetera) verkar det vara en dödssynd att kritisera de egna. Så är dock inte fallet i min värld och nu är det verkligen på sin plats med en riktig känga åt en av våra mest populära Milanspelare. För varför i helvete rent ut sagt ska du behöva syssla med så pinsamma saker Kakà? Det var för väl att Milan inte fick ytterligare en straff tack vare ditt filmande igår och jag hoppas innerligt att det är slut på att falla lätt framöver. Det är patetiskt att se så duktiga fotbollsspelare syssla med sådant fuskande. Det vore väl en sak om en värdelös lirare som inte kunde bättre slängde sig för att försöka få ut något av sitt spel (även om det också vore illa nog), men när en av världens bästa spelare faller titt som tätt och ägnar mer energi åt att filma och klaga på domaren än åt att spela blir man beklämd.
Veckans otydligaste: Handsregeln
Hela säsongens regel kan vi nog utnämna det här till. För det är ju samma visa vecka efter vecka. Var det hands? Var det i så fall straff? Var det rätt att fria? Var det fel att blåsa? Hur skulle domaren ha agerat där? Gjorde han ett stort misstag? Hur lyder egentligen regeln? Det finns hundra frågor efter varje Serie A-omgång just nu som alla gäller huruvida det var hans eller inte och hur den eventuelle handsen i så fall skulle tolkas. Milan skulle ha haft en straff igår, men fick enbart en emot sig och så var diskussionerna igång igen. Hur hade det blivit om Rossoneri fått sin rättmätiga straff samtidigt som Torino inte hade fått sin? En straff som enligt mig var helt okej att döma men som enligt Ancelotti (”enligt domarna före säsongen skulle en hans som uppkom efter att bollen först tagit på en annan kroppsdel inte bestraffas”) var felaktig. Det enda svar man kan få ut av detta virrvarr är väl egentligen det faktum att ingen verkar ha någon riktig koll på vad som gäller.
