Ronaldinho – mannen som tackade nej till nästan €50 miljoner för att få spela för Milan
Efter knappt tre månader i Milan har brassen vunnit över de flesta. Han kom till Milano i mitten av juli, i sämre skick än någonsin. Sedan åkte han på OS i en månad. Vad har hänt sedan dess?
Ronaldo De Assis Moreira, Ronaldinho, Dinho, Mr Joga Bonito, magiker, glädjespridare – en perfekt representant för det fina med fotbollen. Trots att det mesta inom den moderna fotbollen handlar om pengar finns det fortfarande några få ljusglimtar i mörkret. Ronaldinho Gaúcho är en av dem. Det finns många spelare som är tekniska, kreativa och roliga att se på. Det finns också många spelare som är vinnare. Ronaldinho är en av få som kan kombinera de där egenskaperna. Han är dessutom en av få som kan göra det med en positiv attityd. Han är självsäker, men inte kaxig. Han får många smällar på planen, men han bråkar aldrig – han springer alltid runt med ett leende. Han älskar att spela fotboll.
Ronaldinho-Milan är en love story som började för länge sedan. Det uppstod direkt en känsla av respekt mellan de båda. Vi är många som minns matcherna mot Barca under Dinhos tid i klubben. Dinho var deras bästa spelare och hans spel charmade San Siro. Vid Albertinis avskedsmatch år 2006 fick Dinho t o m applåder av Curva Sud. Så omtyckt var han. I Italien är det väldigt ovanligt att något sådant sker, då publiken alltför ofta fokuserar på att tycka illa om motståndarna. Men Dinho var något extra. Han var något för Milan.
Kanske hoppades vi därför att vi visste att Barca har en tendens att efter ett tag börja bråka med sina storstjärnor. Kanske hoppades vi därför att vi visste att Berlusconi älskar Dinho. Vad som än är förklaringen så har jag aldrig under mina år som Milanista hoppats så mycket på en transfer. Dinho till Milan var en dröm som skulle uppfyllas.
Vid firandet av VM-guldet i december 2007 gick SKY runt på piazza Duomo och frågade vad Milanfansen önskade sig. Alla svarade att de ville ha Dinho. Sommaren 2008 var det dags. Drömmen gick i uppfyllelse, Dinho skrev på för Milan, för en tredjedel av vad han var värd 1-2 år tidigare.
Dinho tackade nej till €12 miljoner per år i fem år, plus 15 % av €32 miljoner av Manchester City. Han avstod från sina 15 % av de 20-22 miljoner som Milan betalade Barca. Och han tackade ja till ett kontrakt på tre år med ”endast” €6,5 miljoner per år av Milan. Det är nästan €50 miljoner han gick miste om! Inte för att Dinho inte har cash, eller för att han får en låg lön av Milan, men ändå – det är fett mycket cash! Kärleken var bevisligen ömsesidig.
Vi var 40 000 på San Siro för att ta emot honom. 40 000 – i mitten av juli, då många Milanobor är på semester! Det är alltså mer än vad vissa lag har på sina CL-matcher. Det var kulmen på en fyra år lång transfer-/kärlekssaga. Hela situationen påminde mig om när Maradona kom till Napoli. Än har inte fotbollen blivit 100 % kommersiell. Fortfarande finns det värme och kärlek.
När Dinho kom till Milano var han i uruselt skick. Han hade varit skadad i fyra månader under den sista tiden i Barca. OS gav honom matchträning, men fortfarande hade han långt kvar till toppformen. Under september fick han genomgå stenhård träning på Milanello och Ancelotti lät honom vila på bänken för att hans träning inte skulle slita ut honom. Dunga kallade visserligen upp honom till en landskamp i september men även han insåg att Dinho behövde träna i Italien.
I slutet av september var det dags för derbyt. Borriello var skadad och Dinho fick en plats i startelvan. Brassen höjde sitt spel och tog vara på chansen på bästa sätt. Hans nick i krysset avgjorde matchen och glädjen var enorm. Inte för att han gjorde mål mot Inter, utan för att vi för första gången fick se Dinho fira ett mål i Milantröjan. Dessutom var det under Curva Sud – precis som Kaká år 2003!
MilanLab fastslog i oktober att Dinho då låg på 50 % av sin fysiska förmåga och att man räknade med att han skulle nå 100 % i januari, efter vinterlägret i Dubai. Redan i augusti skrevs det i Gazzettan om att Dinho tränade som en galning på Milanello. Folk var förvånade – det här var ju inte alls den bild som pressen i Spanien hade målat upp. Enligt dem var han ju alltid ute och festade och tränade knappt.
Veckorna gick och lagkamraterna i Milan turades om att berätta om hur hårt Dinho tränar. Ancelotti har några gånger sagt att han inte är förvånad av Dinhos talang, men att han är förvånad över hans ödmjuka och lite blyga personlighet. Egentligen borde ingen vara förvånad över Dinhos inställning. Ingen blir världens bästa spelare två år i rad utan att träna stenhårt. Talang tar en till en viss gräns, men utan hårt jobb kommer man ingenstans. Dinho behövde byta miljö och det är tur att Milan är klubben där han får chansen att nå toppen igen.
Derbyt var för exakt två månader sedan. Sedan dess har Dinho smällt dit ytterligare sju (+1 i en träningsmatch) mål. Han är Milans skyttekung och hans mål har ofta kommit i avgörande lägen: derbyt, Sampdoria, Napoli, Braga, Lecce, Torino och Portsmouth. Lägg till assisten till Sheva mot Zürich borta, och målet mot Tirana i Albanien och ni förstår hur snabbt Dinho har blivit en av Milans viktigaste spelare. Att i går få se honom smälla in sin andra frispark på bara några dagar är fantastiskt. Vilka mål han har gjort. Fyra av dem har gått in i krysset!
Det är en imponerande bedrift med tanke på hans fysiska status samt att han numera spelar i världens svåraste liga. Serie A är en fysisk och väldigt taktisk liga där artisterna får det svårt. Men Dinho har redan på två månader anpassat sig och blivit en av de bästa hittills. Och det här är bara början får vi hoppas – tänk när han blir hundraprocentig. Han blir hela tiden kvickare och mer rörlig, men än finns det utrymme för utveckling. Hur som helst – vi klagar inte. Den glädje vi upplevt kommer inte att försvinna. Tack för allt Dinho! Och tack Silvio!
***
Som ni förstår har vi Milanisti upplevt en stor glädje i o m Dinhos ankomst. Vi känner oss som vinnare. 200 mille för Dinho är ett kap, det värde som Dinho genererar kommer att överskrida kostnaden för honom. Men självklart, som med det mesta med livet, finns det även förlorare. Folk som inte ser på situationen på samma sätt. Vissa kallar dem avundsjuka, andra kallar dem för haters. Katt Williams menar att man behöver ha haters i sitt liv därför att det betyder att man har lyckats. Om man har 20 av dem borde man skaffa sig 20 till. Enligt honom vill haters ha good things. De är bittra för att deras liv inte är lika bra, så de hatar de som har good things.
Ronaldinho är med all sannolikhet en good thing. Och det är kul att se hur folk hela tiden ska attackera honom. Jag menar, han är ingen som förolämpat eller svikit någon. Han har bara varit sig själv. Ändå missar de inte ett tillfälle att komma med sina negativa kommentarer.
Det började redan under våren. Då började de attackera mig. Jag skrev att Galliani hade sagt att ”Sheva och Dinho till 180 % är klara för Milan”. Men tiden gick och ingenting hände. Motståndarsupportrar – som uppenbarligen hade fått förhoppningar av deras egen presidents kommentarer om att ingenting skulle hända förens han kommit med ett erbjudande – började visa sina riktiga färger och håna mig som förmedlade nyheten. De trodde att det var över för Milans del, de var lättade, deras mardröm att Dinho skulle spela för Milan blev inte sann.
När transfern väl blev verklighet vet jag inte vad de gjorde. När vi var glada över Dinhos ankomst på Milanello och San Siro, satt de väl hemma i sina hål och hatade. Men efter ett tag började de komma med sina kommentarer igen. Nu hade de bytt taktik. Nu försökte de trycka ner Dinho – han var ju en gammal, fet föredetting. Det var läge för nya avundsjuka attacker.
Trots att Dinho avgjorde derbyt med sin nick i krysset så menar en av våra haters att Dinho ”plockades ner som ett lågstadiebarn av Cambiasso”. Framför mig sitter jag med Gazzettan från dagen efter derbyt. Om jag inte ser fel så är det just Cambiasso som inte hänger med när Dinho nickar in den i krysset. Och jag tror inte att jag såg fel när målet gjordes heller, för att på samma bild ser jag ju mig själv i bakgrunden se hela situationen från VIP-läktaren!
En annan hater gick ännu längre. Han kallade Ronaldinho – som är född året före Zlatan föddes – för ”en 38-åring som är skrattretande patetisk jämfört med vad han en gång i tiden var”.
Ni ser vad jag menar. Det är bara att konstatera att det kokade när de såg vår glädje. De kunde inte tåla vår glädje. Det är ju så fel att vi ”ser honom som en gud, trots att han varit usel hittills”. Men som tröst kom nästa konstaterande från samma person: ”Men det njuter jag faktiskt bara av... för när han sedan fortsätter att gå mållös, då kommer alla bli så chockade.” Sju mål senare hoppas vi Milanisti att ni andra njuter lika mycket!
Några söndagar efter derbyt var Adriano ute på ett brasilianskt ställe i Milano innan han vid tretiden gick till Hollywood och festade till halv fem på morgonen. Några timmar senare var han inte direkt i toppform på träningen och dagen efter det missade han en träning och blev avstängd av sin tränare. Nyheten snappades upp och då Adriano hade setts med Dinho på det första stället passade våra kära haters på att skriva om storyn som om att Adriano hade kört en helkväll med Dinho.
Sanningen, enligt originalkällan (Gazzettan), var att Dinho hade setts på det första stället till kl tre och sedan åkt hem. Medan Adriano hade åkt till Hollywood. Det stod inget om att Dinho hade festat hårt eller något liknande. Hela grejen är en skitgrej, därav Ancelottis avslappnade reaktion till nyheten om Dinhos utekväll. Den stora skillnaden mellan Adriano och Dinho var att Adriano hade en träning några timmar efter utekvällen, medan Dinho hade två dagars ledigt p.g.a. av skada. Men våra haters försökte utnyttja Adrianos problem till att smutskasta Dinho.
Folk måste förstå att det ligger i våra haters natur att göra sådana grejer. De tål inte att andra upplever good things, därför måste de hata.
Jag tror att deras avundsjuka i grund och botten grundar sig i frustration över att det är en så perfect match mellan Berlusconis filosofi om Milan och Dinho. Redan att Milan är en framgångsrik klubb är svårt. Att de själva inte vunnit CL på 43 år förstår jag att de är bittra för. Jag menar vissa av dem är i medelåldern och de har aldrig sett sitt lag spela en CL-final, medan det finns Milanisti som är 23 år och sett sitt lag vinna hela skiten fem gånger och spela finalen tre gånger till.
Men att hate:a på Dinho…kom igen. Överdriv inte. Var glad att han spelar i Serie A.
Här är alla hans mål förutom de två sista. De kommer här: Torino och Portsmouth.
