<i>Veckosammanfattning:</i> Nu kom raset
Kom tillbaka innan det är för sent...

Veckosammanfattning: Nu kom raset

Det är gråare än grått utanför fönstret, ett regn som stundtals innehåller lite snö strilar från himlen och hela bilden som möter ens blick när men tittar ut symboliserar Milans helg på ett slående sätt. Förlust mot Palermo, straffmiss och Interseger var inte direkt vad vi hade hoppats på. Fast så förvånande var det kanske inte när allt kommer omkring.

Milans försvarsspel har tidigare varit förvånansvärt stabilt men samtidigt har oron hela tiden funnits planterade där någonstans, den har legat i bakhuvudet och gnagt och ständigt påmint oss om att backlinjen långt ifrån har varit optimalt formerad under hösten. Med Nesta borta och ytterligare skador på diverse spelare har försvaret såväl saknat en ledare som den nödvändiga och behövliga kontinuitet som en lagdel i allmänhet och en backlinje i synnerhet behöver. Att det då skulle rämna till sist var egentligen inte på något sätt förvånande. Snarare är det mer förvånande att det dröjde till den senaste veckan (2-2 mot Torino, 2-2 mot Portsmouth, 1-3 mot Palermo).

Själv hade jag inte möjlighet att bevittna mötet som utspelade sig på Sicilien i söndags kväll. Men de rapporterna som har nått mig talar om ett icke-existerande försvarsspel från de rödsvartas sida. Något de tre målen bakåt också skvallrar om även för oss som inte såg försvarskraschen med egna ögon.

Efter Portsmouthmatchen i veckan hade undertecknad och en annan Milanista ett samtal via nätet om Milans defensiva problem. Själv försökte jag delvis gömma problemen genom att hävda att det ju faktiskt inte var den ordinarie backlinjen som spelade då, samt att rotationen återigen hade skapat problem i de bakre leden. Med facit i hand borde jag ha vetat bättre. För visst har som sagt farhågorna funnits där en längre tid, att det skulle börja trilla in mål bakom en trots allt stabil Abbiati har varit ett annalkande dilemma i flera månader.

Och nu står vi där slutligen med den bittra sanningen: Milans försvarslinje 2008/2009 (åtminstone i dagsläget) räcker helt enkelt inte till. Åtminstone inte om man ska aspirera på ligatiteln.

Hittills har Rossoneri klarat sig billigt undan men den senaste veckans tappade ligapoäng kan bli mycket kostsamma. Inter tog direkt tillvara på läget och ryckte åt sig en sexpoängsledning, en ledning som lär utökas om inte Milandefensiven repar sig och det illa kvickt. Känslan nu är inte särskilt positiv utan skickar onda föraningar om att poängtappen kommer att fortsätta dyka upp med jämna mellanrum så länge defensiven inte är säkrare än vad som nu är fallet. Detta samtidigt som Inter ser otäckt stabila ut och plockar poäng på löpande band, till och med när Ibrahimovic är ungefär lika blek som en transparant Guldboll vinner de blåsvarta och när grovjobbare om Muntari tar på sig matchvinnarrollen när Zlatan för en gång skull har en dålig dag ser Mourinhos manskap mycket svårstoppat ut. Men portugisen själv ser inte glad ut för det, inte en enda dag i veckan. Har den mannen någonsin haft ett leende på läpparna?

Galliani uttalade sig förresten för några dagar sedan och förklarade att inga värvningar kommer att göras i januari. Antingen kan man med andra ord hoppas på att han för oss och media bakom ljuset (återigen) och har en fin överraskning som försenad julklapp – eller be till Gud och andra högre makter att Nesta repar sig och snart finns med i backlinjen igen med sin ledarförmåga, sitt lugn och sin elegans. Annars kan vi nog så sakteliga börja avskriva guldhoppet redan för att slippa den värsta besvikelsen i vår.

Offensivt har Milan ett lag för guldstriden i Serie A och så länge försvaret höll ihop (tills för bara någon vecka sedan med andra ord) så såg det ju lovande ut. Men när så det förväntade raset kom i de defensiva leden solkades också hoppet ner ganska rejält.

. . . . . .

Vilka andra reflektioner finns då att ta med från helgen som har gått? Straffmissen av Ronadinho bör nämnas. Återigen bränner en av våra brassestjärnor straff och den här gången kostade det kanske indirekt poäng. En 1-0-ledning hade onekligen inneburit ett bättre utgångsläge i alla fall. Skönt för ”Dinhos” självförtroende att han fick slå in reduceringen på en ny straffspark i slutet, men vem ska vi egentligen kunna lite på som straffskytt framöver? Var är Mendieta när man behöver honom?

. . . . . .

Hur många mittbackskombinationer har Milan använt sig av? Och hur många olika backlinjer har de rödsvarta spelat med? Statistik över det vore intressant att se.

. . . . . . 

We are fine as we are… 

. . . . . . 

Är det förresten någon som vet varför inte svenska Canal Plus eller någon annan bland den bunten med kanaler som har rättigheterna till Serie A-matcherna inte sände Palermo-Milan? Jag får ingen riktig sinnesro förrän ett trovärdigt svar på den frågan har nått mig. 

. . . . . . 


Mamma var på besök här i helgen förresten. Innan hon åkte igår frågade hon som hastigast vad jag egentligen önskar mig i julklapp. Jag kom inte på något annat än pengar sådär på stört, men borde förstås svarat en ny mittback till Milan i januari. Hoppas Galliani ställer samma fråga snart, då ska jag i alla fall vara beredd och ha ett bra svar. 

. . . . . . 


Veckans match: Inter-Napoli
Enligt rapporterna var Palermo-Milan en fantastisk match, men då undertecknad själv inte såg den får det bli ett annat Milanolag som involveras i veckans match. Inter-Napoli innehöll snygga mål, tuffa tacklingar, briljanta tekniska nummer, en citronsur portugisisk gentleman, spänning och en offensivtörstande Maicon (bilden) som vanligt. Inte mycket att klaga på om man var neutral tittare. Själv klagar jag på resultatet men erkänner utan omsvep att det var en underhållande tillställning. 


Veckans mål: Muntari, Inter (2-0 mot Napoli)
Återigen höll sig Muntari framme och styrde in ett misslyckat skottförsök (även om någon av kvällstidningarna, minns inte vilken, återigen valde att kalla det för en hård passning…). Den här gången var det den formidable högerbacken Maicon som avlossade skottet och klackskarven som Muntari stod för var magnifik. Det var bara att lyfta på hatten även om det bar emot, som alltid när det ett mål innebär blåsvart jubel.

Veckans spelare: Lavezzi, Napoli
Vilken underbar lirare denne argentinare är! Med teknik hämtat från himlen gäckar han även de starkaste försvaren (även Inters med en formstark och imponerande Samuel i spetsen) och kylan framför mål när han reducerade var av allra högsta klass. Frågan är var Lavezzi spelar nästa höst. För inte kan väl Napoli få behålla sitt guldkorn längre än till sommaren?

Veckans tyngsta comeback: Felipe, Udinese
Brassebacken var tillbaka efter en långvarig skada och han kunde ju ha fått en roligare comeback om man säger så. En nick i eget mål i 87:e minuten och matchhjälte för motståndarna Chievo var nog inte direkt vad han hade önskat…

Veckans formstarkaste: Roma (1-0 mot Fiorentina)
Romlaget tog en ny seger och har efter en miserabel inledning på ligaspelet repat mod. Till guldstrid kommer det inte att räcka men Totti och co verkar åtminstone ha inlett klättringen uppåt. Kanske var derbysegern den vändning som de lidande Romasupportrarna så innerligt hade bönat och bett om. 




Fredrik Alfredsson2008-12-02 14:11:04
Author

Fler artiklar om Milan