Tack ändå, Davide Ballardini
"Det var ingen respektingivande Cagliari som Ballardini tog över. Det var redan för sent och de flesta av oss var mer upptagna av funderingar kring vad som hade gått fel efter en strålande start, än funderingar kring möjligheter att rädda säsongen."
I början av september 2005 gjorde Davide Ballardini sin första match som tränare för Cagliari.
Han tog över ett lag som avslutat den föregående säsongen – dess första i Serie A på fyra år – så framgångsrikt. Nu väntade det tuffa andraåret, utan legenden Gianfranco Zola som avslutade sin karriär under sommaren.
Bortsett från Zola och den andre veteranen Brambilla såg förutsättningarna ändå hyfsade ut. Esposito och Langella var fortfarande kvar och i Zolas ställe – visserligen i en annan roll – skulle Suazo kliva in och fortsätta östa in mål för klubben han då hade tillhört i sex år.
Men starten blev kaos. Tränare Arrigoni hade under sommaren kommit överens med president Cellino om att deras kontrakt skulle rivas så att han skulle kunna hitta jobb närmare familjens bostad i Cesena.
Hans ersattes av den oerfarne Attilio Tesser. Denne fick sparken redan efter premiäromgången, där Cagliari tappade ledning till förlust 1-2 borta mot Siena. Innan det hade man även åkt ur Coppa Italia.
Som om det inte var galet nog klev Arrigoni in som ersättare inför den andra omgången. Han hade senare under sommaren hamnat i gräl med Cellino, eftersom den nya klubbadressen såg ut att bli det nyuppflyttade Torino. Det ansågs inte logiskt att Arrigoni skulle slippa sitt kontrakt för att vara närmare familjen, när han nu ändå skulle välja Turin långt uppe i nordväst. När Torino sedan hindrades från uppflyttning på grund av ekonomiska problem, och gick därmed i konkurs, verkade Arrigoni inte längre vara aktuell för det jobbet. Nu skulle han alltså med svansen mellan benen återvända till Cagliari?
Så blev det. 1-1 hemma mot Lazio i hemmapremiären. Resultatet var godtagbart, men det blev ingen fortsättning i den ohållbara situationen för Arrigoni. Han avgick självmant.
Så klev då Ballardini in som Cagliaris tredje tränare för säsongen inför den tredje omgången (!) mot Messina på Sant´Elia.
Även den matchen slutade 1-1, trots Cagliaridominans. Lite positiva vibbar väcktes ändå i och med att Zolas framtida ersättare Capone gjorde en bra match, och tränarkrisen verkade ändå vara över.
När Capone sedan gjorde ett fantastiskt mål några kvällar senare i veckoomgången mot Empoli borta, verkade maskineriet ha kommit igång igen. Men det blev vändning och 3-1 till hemmalaget.
Femte omgången avklarad och Cagliari fortfarande segerlöst. Men 0-0 mot Roma var inget att skämmas över, trots hemmaplan. Det var fortfarande bara en tidsfråga innan Cagliari skulle etablera sig uppe någonstans kring mitten av tabellen.
Den första stöten mot dessa förhoppningar kom nästa match när man fick stryk borta mot Lecce med 0-3. Men det var fortfarande ett Cagliari som spelade positiv fotboll. Det var bara lite otur. Förr eller senare skulle det vända.
Veckorna gick och vinsterna uteblev. Det fanns alltid någon bortförklaring. För tufft motstånd, otur, tveksamma domslut etc.
Allt lades sedan upp för seger på slutet av oktober när Livorno skulle till Sant´Elia en onsdagkväll. Nu fick man mänskligt motstånd på hemmaplan, och hade haft tillräckligt med otur för att något märkligt skulle hända igen. Men det blev ingen seger. Livornos Melara kvitterade i den senare delen av matchen, och efteråt kunde man inte säga annat än att laget befann sig i kris. Det hade ju nu gått hela nio matcher i Serie A och Cagliari hade fortfarande inte vunnit. På hemmaplan kryssade man och borta förlorade man. Det positiva spelet blev allt sämre. Alla tappade självförtroendet och lade sina förhoppningar på att den magiske Suazo skulle fixa allt.
I nästa match åkte Ballardini och hans mannar till Toscana i en match som de förväntades förlora. Så när Suazo åter visade klass och gav laget ledningen i första halvlek, var det kanske vändningen som till slut skulle komma när man minst anade det. Men nej, inte den här gången heller. Åter blev det otur och domslut och Luca Toni och något annat som sänkte hoppen. Fiorentina vann med 2-1.
Och Ballardini fick sparken. De flesta hade gillat denne tappre man som hade gett sig in i en jobbig situation och med motgångarna fortsatte att låta Cagliari att spela den offensiva fotboll som man hade klarat av så väl den föregående säsongen. Det var ändå svårt att inte försvara beslutet när laget stod segerlöst efter tio omgångar.
Nedo Sonetti tog över efter Ballardini och det gjorde han galant. Cagliari tog snart en seger och räddade sig senare kvar i Serie A.
* * *
Drygt två år senare hade mycket hänt i Cagliari. Sonetti hade både avgått och återvänt. Men för en gångs skull kunde inte ens han rädda en Cagliari som hade startat säsongen genom att överträffa alla förväntningar, men därefter haft det så otroligt tungt.
Raden av segerlösa matcher blev bara längre och längre och man sjönk allt lägre ner i tabellen. Bland dessa matcher ingick två riktiga förödmjukelser i Toscana, 1-4 mot Empoli och 1-5 mot Fiorentina precis innan juluppehållet.
Det gick inte att fortsätta. Sonetti hade lämnat in en avskedsansökan innan han hann få sparken av Cellino, bara för att övertalas att återvända. Men efter debaclet mot Fiorentina gick det bara inte att fortsätta.
Då bytte herrarna Sonetti och Ballardini av varandra. Den här gången omvänt.
Det var inget respektingivande Cagliari som Ballardini tog över. Det var redan för sent och de flesta av oss var mer upptagna av funderingar kring vad som hade gått fel efter en strålande start, än funderingar kring möjligheter att rädda säsongen. När avtog formen och varför? Framtiden sade inte så mycket. Två säsonger i följd hade Cagliari hamnat i ett prekärt läge och räddat sig kvar tack vare en fin vårsäsong. Nu var det vår tur att åka ner till Serie B.
Om någon tvekade, blev övertygelsen fullkomlig efter juluppehållet. Ballardinis comeback inleddes med att hans mannar blev totalt bortkontrade av Udinese på Sant´Elia. Spiket i kistan blev det ultimata nederlaget mot nästjumbon Reggina veckan därpå.
Nu stod Cagliari på tio poäng när serien skulle vända. Det var redan kört. Inte ens i den katastrofala inledningen två år tidigare, inklusive Ballardinis första sejour, där man inte vunnit på de första tolv matcherna, var poängskörden så fattig när serien vände. Då nådde man åtminstone upp till 15 poäng, och det med något lättare konkrrens i serien.
Marek Hamsik gjorde 1-0 till Napoli i andra halvlek på Sant’Elia och Cagliari var ett skämt. När Ballardini hade fått sparken två år tidigare var han åtminstone en snygg förlorare. Hans Cagliari spelade ofta bra fotboll, utan resultat. Nu kunde man knappt skapa chanser, hopplöst sist i tabellen, förödmjukade i cupen mot Sampdoria (0-4) och fortfarande mållösa med den nye tränaren. När skulle Cellino ta in den fjärde tränaren för säsongen?
Ingen anade att säsongen snart skulle börja vända med myrsteg. Ballardini hade precis innan bortamålet slängt in en viss Pasquale Foggia – lagets odiskutable kung i säsongsinledningen, men därefter det stora problembarnet, som hade hamnat i bråk med en lagkamrat och blivit avstängd av den egna klubbledningen. Nu började Foggia trolla igen. Med Matri och januariförvärvet Jeda – så långt mest de desperatas stora besvikelse – på plan började offensiven komma igång på allvar.
Foggia fick Napoliförsvaret i gungning, men hans avslut och framspel hindrades av stolpe, ribba och ett par fenomenala räddningar av reservmålvakten Gianello.
Men i tredje övertidsminuten avfyrade Jeda skottet, på vars retur Matri placerade kyligt in 1-1. Lättnad. Kanske kunde uttåget ur Serie A i alla fall sluta på ett mindre förödmjukande sätt.
Mirakulöst nog kom även tvåan på nästa anfall, efter frispark i matchens sista spark. Foggia skruvade in till Conti som nickade in Cagliaris första seger sedan slutet av september, eller närmare bestämt efter tolv matcher.
Det var tillräckligt för att göra supportrarna nöjda. Men något märkligt var på gång. Det började folk ana när de rödblå fick med sig 1-1 från Turin mot Juventus i nästa omgång. Eller när man decimerade på grund av rött kort ändå besegrade Lazio efter en rusch av Agostni på slutet, vars inlägg hittade Matri.
I fortsättningen var det fortfarande svårt på bortaplan, men hemma blev Cagliari alltmer övertygande.
Nu hade Ballardinis lag åter börjat spela attraktivt. Med en viss Robert Acquafresca som den nye strikern i fokus, framför Jeda och Cossu blev snabba kontringar med eleganta kombinationsspel dessa tre emellan att bli ett kännetecken för Cagliari. Och så Foggia som joker. Storari som den nye toppmålvakten som man saknat länge.
När sedan tre bestraffningspoäng gavs tillbaka i mitten av mars hade Cagliari för första gången under hela säsongen något att förlora.
Nu kunde man inte enbart slå ur underläge. Skulle rädslan börja infinna sig om att den moraliska vändningen skulle vara förgäves?
Nej. Tvärtom kom kanske de största bedrifterna när det behövdes som allra mest. Som bortasegern i det stekheta mötet med Livorno på Armando Picchi. För övrigt den första sedan premiären. Eller hemmasegern mot Fiorentina. Kontraktet säkrades också stiligt med bortaseger mot Udinese i näst sista omgången med 2-0. På Friuli där man alltid annars blivit utspelade.
Miraklet var ett faktum och Davide Ballardini hade fått sin revansch. Han hade förtjänat bättre resultat under sin första sejour, men det han nu hade presterat var oslagbart, rentav historiskt.
Men vad var receptet? Det var svårt att peka på. Acquafrescas målsinne var något som laget hade tappat under de tunga månaderna i höst, men trots allt var ynglingen inte den typen av oberoende kraftmaskin som Suazo tidigare varit. Nyförvärven Cossu och Jeda hade kommit från Serie C respektive B.
Nej, hemligheten låg i att varenda spelare i Cagliari Calcio under de här fem månaderna gjorde sin bästa insats under hela karriären. Det spelade ingen roll vilken lagdel, eller om det var kämparna eller teknikerna, alla skötte sitt jobb fulländat. Och tillsammans blev de en lagmaskin som inte kunde stoppas. En lagmaskin som mer än tredubblade sin poängskörd från den första halvan av säsongen. Ballardinis stora insats låg i hur han lyckades behålla det lagmoral som väcktes efter vändningen mot Napoli. Inte ens den märkliga poängbestraffningen i februari kunde få flamman att slockna.
Därför kommer han aldrig att glömmas av Cagliarisupportrar runtom världen.
Imorgon kommer Davide Ballardini tillbaka till Sant´Elia för första gången sedan avslutningsfesten i maj. Det blev ingen jättelång tid med Cagliari den gången heller, Signore Ballardini, men tack ändå.
