Krönika: Kvällen då Djävulen åt upp zebran
I helgen smäller det igen. En match som engagerar miljoner supportrar. Juventus och Milan drabbar samman och jag undrar om inte denna match är allt. Verkligen allt.
El clasico, Manchesterderbyt, Milanoderbyt, alla Londonderbyn tillsammans, ett stekhett derby I Turkiet mellan Fenerbache och Besiktas, Romderbyt, det eviga derbyt i Grekland, Liverpoolderbyt, Stockholmsderbyna och självklart det alltid lika intressanta Madridderbyt.
Alla dessa derbyn tillsammans ger en bild om vad helgens match betyder. I alla fall för mig.
Sist derbyt gick av stapeln i ligaspelet var det zebrorna som drog det längsta strået (april 2008). På söndag ska vi ha revansch för senast.
En mörk kväll vann de t o m med 6-1. På söndag ska vi ha revansch för det också.
Zebrorna tog Davids från oss och gjorde honom till en världsspelare. Det ska vi också ha revansch för.
Juventus har gjort två mål mer än Milan iår. Den statistiken ska vi ändra på.
De har släppt in färre mål än Milan, och ja, det ska vi också se till att ändra på.
De har fler stjärnor på sin tröja än oss. Det ska vi ändra på (kanske inte på söndag men snart).
De rödsvarta som ett tag såg ut att ha övertaget om ligan har tappat lite grann. Juventus som såg ut att ha tappat greppet fick helt plötsligt luft och började klättra och ligger as we speak på en delad andraplats. När domaren blåser av matchen på söndag är andraplatsen vår, och den ska ta mig fan inte vara delad!
Allt ni läst ovan är skrivet av mitt hjärta. Nu kopplar vi bort den en stund.
Båda lagen är i år drabbade av skador och åter skador. Milan har det för tillfället jävligast men frågan är hur stor roll det spelar när man möter Juventus.
Jag tror att söndagens match är ett praktexempel på situationer då motivation och inspiration står i centrum. Kan Ancelotti släppa ut sina mannar på planen med ett jävlar anamma som stackars Rino alltid uppvisar? Jag hoppas verkligen det, för annars är vi chanslösa.
Milan måste ta tag i taktpinnen direkt, det ska smälla i varje närkamp, Ronaldinho (om han kommer till spel) och Kaka måste komma med fart, Patos dribblingar ska bara lyckas, Amauri ska inte få komma upp först på ett enda inlägg och Abbiati måste överglänsa Manninger.
Jag skriver att allt detta måste hända, för om Milan inte tar tag i det så kommer våra antagonister med säkerhet göra det.
Det är en kamp om vem som vågar, en kamp om vem som har marginalerna på sin sida och jag kan inte betona det tillräckligt så jag säger det igen: En kamp om vem som VÅGAR.
Jag vill se ett hungrigt Milan, ett Milan som vill vinna, ett Milan som inte tolererar ett nej. Jag vill att Milanspelaren reser sig före Juventusspelaren efter en tuff duell. Jag vill se Ronaldinho sultunnla Chiellini sedan skratta honom i ansiktet medans han slår en passning åt en helt annan riktning. Jag vill väldigt mycket och jag kräver väldigt mycket.
Detta är en match som ger arbetsro och ett självförtroendelyft som endast kan jämföras med ett viktigt derby mot de blåsvarta.
Jag försöker vara objektiv när jag analyserar förutsättningarna inför matchen. Jag försöker och oftast tycker jag att jag lyckas ganska bra med det. Den här helgen är det dock annorlunda och jag hoppas mer än jag tänker. Jag vill mer än jag vet och är därför väldigt glad att jag slipper skriva en inför-rapport. Troligen hade den kantats av en massa känslor och resulterat i en massa utebliven viktig information.
Sett till höstens matcher och resultat är Milan väldigt oberäkneliga och matchen kan sluta hursomhelst. Det är väldigt viktigt att vi inte fastnar i Juves tempo utan försöker hålla i taktpinnen själva, för annars lär våra offensiva genier inte se skymten av bollen.
Känslorna inför just denna match är överallt. De tar över allt. På söndag är det VM-final. Det är Champions League-final. Det är seriefinal. Det är TV-pucksfinal, det OS-final i 100m sprint, det är Goliat mot Goliat (nej, ingen David), det är Rumble in the jungle, det är Al Pacino mot De Niro i Heat och det är matadoren mot tjuren. Jag hoppas att alla inblandade inser det.
På måndag lyder tidningsrubrikerna: Kvällen då Djävulen åt upp zebran.
Jag hoppas ännu mer än jag vill. Jag har svårt att skriva eftersom jag redan håller tummarna. Det är inget konstigt med det. Den här matchen betyder ju allt. Allt.
*******
Det är kanske på tiden att alla läsare tar lite större egenansvar för vad som försiggår på forum, gästböcker och diverse kommentarfält. Ingen klok människa har något emot kritik, så länge den är konstruktiv, men direkta påhopp och personangrepp hör verkligen inte hemma på en sida där skribenter ideellt engagerar sig för att kunna ge just dig information, tankar och åsikter. Svenska Fans är en otroligt bra site och det är tråkigt att ett fåtal infantila internethuliganer förstör för så många entusiaster – se bara på vad som hände med Birro…
