Veckosammanfattning del 2: Ständigt denna myt
Nu när man har fått skriva av sig lite efter Juventus-Milan är en sedvanlig sammanfattning av helgens Serie A-omgång i övrigt på sin plats. En målrik omgång är vad som det ska sättas ord på den här gången.
Jag tror att vi är många som känner igen oss när det kommer till ett läge där vi som tycker om Serie A hamnar i försvarsposition och måste stå emot de angrepp som fortfarande riktas mot ligan. Angrepp som byggs på kritik som sedan länge är förlegad, något som alla Serie A-skeptiker dock verkar ha svårt att förstå. Framförallt verkar många leva kvar med myten om att det är målsnålt i Serie A, en myt som borde ha krossats rejält för längesen egentligen och om inte annat under helgen som gick.
Nu verkar det dock inte fungera så rationellt och logiskt när det gäller fotbollstyckare och Serie A. Det verkar inte hjälpa att peka på målsnitt, rada upp exempel med målrika italienska ligamatcher och svart på vitt bevisa att Serie A långt ifrån är en liga där det görs få mål och 0-0-matcherna regerar. Tyvärr finns det fortfarande allt för många som helt enkelt verkar har bestämt sig för att Serie A är en kass liga som domineras av tråkig fotboll, filmningar, felaktiga domslut (förvisso en del sanning i det påståendet men det finns fler ligor med den problematiken, se bara på Allsvenskan och Champions League som har Martin Hansson…) och annat som förminskar och i det närmaste raderar underhållningsvärdet. Det är märkligt att dessa bakåtsträvare aldrig lär sig. Jag fick själv höra följande mening i helgen när vi hade bänkat oss för El Classico: ”Serie A det är ju en riktig skitliga”. Vilken planet lever man seriöst på om man fortfarande anser det vara en sanning? Det är inte ens en sanning med en rejäl modifikation. Inte ens nära.
Man har börjat tröttna på att försöka få sådana kritiker runt sig att motivera exakt varför de tycker att Serie A är så bedrövlig. För oftast möts man då av luddiga svar, hånflin och en inställning som riktigt skriker ut att ”jag älskar Premier League och därmed måste jag hata primadonnorna och mesarna i Serie A, men egentligen har jag ingen koll alls på den ligan”. Då är det svårt att motivera sig till att själv komma med välformulerade utläggningar om att den italienska ligan faktiskt är en av de bästa i världen. Det känns inte så motiverande när man stöter på en grottmannaattityd hos människor som inte ens bemödar sig att lyssna eller försöka ta till sig några positiva ord om Serie A.
Det är tråkigt, eller trööökigt som de säger här i Gävle, att folk fortfarande ska ha den attityden och den bristen på insikt. Min poäng är inte att de behöver gilla Serie A eller ens bry sig om ligan. Det som retar mig är när folk som uppenbarligen inte har någon som helst koll på fotbollen som spelas i Italien ska komma och i det närmaste hånfullt försöka förklara för mig hur dålig Serie A är. Ibland gäller det att veta när man ska hålla käften och ett sådant tillfälle är i allra högsta grad när det handlar om ett ämne som man uppenbarligen inte har någon större kunskap om. Knip igen och låt andra, som är bättre pålästa, sköta snacket då är mitt tips.
Tyvärr lär vi långt ifrån slippa de ständiga påhopp som Serie A får utstå. Det verkar inte hjälpa hur bra de italienska lagen lyckas i Champions League, att landslaget är regerande mästare eller att flera av världens bästa spelare just nu finns i Serie A (Ibrahimovic, Cambiasso, Buffon, Ronaldinho kan också nämnas liksom en formtoppad Del Piero för att ta några exempel). De som har stämplat den som en skitliga ger sig aldrig. De hittar alltid saker att klaga på. Minns till exempel hur Milan och Juventus nästintill hånades för den tråkiga fotboll de ansågs spela i CL-finalen 2003. Att båda lagen hade tagit sig just till finalen tack vare finfina insatser verkade de flesta ha glömt bort vid det laget…
Nu gråter jag dock inte allt för mycket över att det finns så många kritiker som anser sig vara experter på fotboll men uppenbarligen har missat allt vad kunskap om Serie A innebär. Det är ju onödigt att ödsla för mycket tid på dessa när man i stället kan slå sig ner framför tv:n och njuta av fotboll av allra högsta klass från stövellandet söderöver.
Helgen som fick bjöd på en helt fantastisk Serie A-omgång, även om den förstördes en del för oss Milanfans när punkt skulle sättas för helgens matcher igår kväll. Om någon ens viskar något om en målfattig och tråkig liga efter omgång 16 kan man gott skratta sitt mest råa, hånande skratt och ge dem en liten ”stackars liten som inte förstår-klapp” på huvudet. För snacka om att göra allt för att krossa myten om få mål när Serie A-lagen stod för 41 mål sammanlagt på tio matcher. Hyggligt målsnitt det, om man säger så.
Påsen full med fotbollsgodis öppnades under lördagskvällen då Bologna spöade upp Torino i ett målrikt bottenmöte. 5-2 och tre mål av Di Vaio och målkalaset hade bara börjat. Udinese-Lazio 3-3, Roma-Cagliari 3-2, Inter-Chievo 4-2 och avslutningsvis då Juventus-Milan 4-2. Målsnålt, nja inte riktigt va?
Snarare mål i massor, rolig fotboll och strålande underhållning.
När det gäller filmare går det förstås att hålla med om att Serie A tyvärr är berikad med sådana. Men det räcker samtidigt med att lite fint nämna Cristiano Ronaldo och Jesus Navas för att påpeka att jo, det finns nog faktiskt filmare även i andra stora ligor…
Dags att runda av för den här gången med några ”veckans…”:
Veckans spelare: Marco Di Vaio, Bologna
Honom hade jag nästintill glömt tills jag inför Juventus-Milan satt och tänkte på gamla möten de lagen emellan. Då kom jag att tänka på Di Vaios fantastiska volleymål mot Rossoneri för år sedan och helt plötsligt friskade han upp mitt minne ytterligare genom att stänka dit tre baljor mot Torino. Ettan kom, tvåan kom och trean kom på småningom för Di Vaio som nu är uppe i delad skytteligaledning på tolv mål. Frågan är hur jag kunde glömma honom?
Veckans mål: Daniele Conti, Cagliari (1-1-målet borta mot Roma)
Brunos son visade att även han har klipp i högerfoten när han med en magnifik frispark tryckte in 1-1-målet bakom en chanslös Doni i mötet med pappas klubb på Olimpico. Ett av många vackra mål i helgen och trots att det inte räckte till poäng så kan Conti junior vara lite nöjd ändå.
Veckans sjöslag: Genoa-Atalanta
1-1 i mål, 1-2 i röda kort. Under en helg som dominerades av fin fotboll var den här matchen undantaget och det svarta fåret. För inte var Milanettos stämpling i skrevet på en motståndare särskilt vacker och inte heller Bellinis eller Rivaltas tilltag som ”belönades” med röda kort för de båda Atalantaspelarna. Den gamla devisen ”tar du bollen så tar jag spelaren” verkade gälla i Genua under söndagseftermiddagen.
Veckans match: Juventus-Milan
Ingen risk att jag utser en drabbning som jag inte har bevittnat till omgångens match den här gången. För Juventus-Milan platsar utan tvekan här. Förutom all den sedvanliga prestigen, laddningen före avspark och den såväl historiska som nutida betydelsen av mötet bjöds det på strålande fotboll, vackra mål, tufft spel och en stor skopa dramatik. Tämligen välregisserat får man säga trots att det gick åt helvete för vår del.
Även Udinese-Lazio måste nämnas förstås men den matchen hamnar under nästa ”veckans…”.
Veckans upphämtning: Lazio
Udineses offensiva lirare med Di Natale i spetsen hade lekstuga mot Lazio hemma i Udine – i drygt en halvlek. Efter Di Natales 3-0-mål strax efter paus trodde nog de flesta att det var avgjort. Laziospelarna ville dock annorlunda, reducerade genom Zárate och inhämtningen var påbörjad. När Ledesma gjorde sitt första mål för säsongen med fem minuter kvar betydde det 3-3 och Romlaget hade stått för en formidabel comeback.
Veckans fel man på fel plats vid fel tidpunkt: En tjeckisk vänsterback…
Fel, fel, fel som Magnus polare Brasse skulle ha sagt (eller var det tvärtom?). Jankulovski hade verkligen inte ett rätt igår och det var i det närmaste sorgligt att se tjeckens insats. En orsakad straff, ytterligare ett strafftillbud (tacklingen i ryggen på Grygera), ett antal misslyckades rensningar inåt i planen, bortslagna passningar. Ja ni hör ju själva. Janulovski var en säkerhetsrisk under 90 minuter och den stackars vänsterbacken undrade nog själv vad fan han höll på med.
