Första halvlek är spelad
Vinterkrönika om Lazio i halvtid av säsongen.
Sammanfattning av första halvan av säsongen
Jul och nyår är nu gången och halva serien är spelad. Förra helgen spelade Lazio sin sista match innan andra delen av säsongen påbörjas. Därför ska vi nu titta tillbaka på hösten men även i viss mån på hela det gångna året.
Hösten började så miserabelt att säsongen näst intill kändes spolierad innan den knappt hunnit starta. Första segern i Serie A presterades först i den sjunde omgången i mitten av oktober (Atalanta hemma, 2-0). Trots detta hade Lazio dessförinnan bara förlorat en enda match i ligan, ett bortamöte man i princip alltid förlorar (Milan borta, 0-2). Lazios offensiva spel, och då framförallt speluppbyggnaden, hade gått i sådant baklås att man helt enkelt inte genom egen styrka förmådde avgöra matcher mot relativt enkelt motstånd, inte ens på hemmaplan. Följden av detta blev att på tok för många matcher slutade oavgjort och med trepoängssystemet så tappade Lazio rejält med mark mot topplagen anförda av sensationslaget Chevio, fjolårsmästarna Roma och nyfödda Inter.
På detta följde ytterligare ett otroligt antiklimax genom respassen ur Champions League redan i den första gruppspelsomgången. Detta efter en serie av makalöst viljelösa och strukturlösa insatser och då mot sådana storheter som Nantes, Galatasaray och PSV Eindhoven. Lazio hamnade sist i denna grupp - ett gigantiskt underkännande av lagets prestation. Tränare Dino Zoff fick lämna laget redan innan Lazio definitivt var utslaget ur europacupspelet och Alberto Zaccheroni tog över, ytterligare ett av alla otaliga tränarbyten i Serie A detta år. Efter en kortare tid vid rodret lyckades Zaccheroni få ordning på den sjunkande skutan. Vad som krävdes var en förändring av spelssystem, samt att vissa formlösa spelare som till dess fått alltför mycket speltid i förhållande till vad de presterat, bänkades.
I den för många av spelarna mer bekanta och tryggare 4-4-2 uppställningen hittades positionerna och självförtroendet, vilket innebar att laget återfick det mesta av sin struktur från fjolåret. Framgången kom nästan omedelbart. De kommande fem matcherna vanns samtliga tämligen komfortabelt och det var av nöd tvunget för att inte förlora allt hopp om en återkomst till den toppstrid Lazio hör till. I de sista två matcherna inför juluppehållet återgick man delvis till gamla andefattiga synder och förlorade oerhört viktiga poäng. Särskilt den sista matchen mot Bologna på hemmaplan var en stor besvikelse med tanke på matchutvecklingen. En 2-0 ledning ska inte behöva tappas på hemmaplan mot ett svagt bortalag som Bologna.
Lazio återfinns nu vid ”halvtid” på en sjundeplats i tabellen, elva poäng efter vintermästarna Roma. Förvisso har Lazio en match mindre spelade än övriga lag (den från i höstas redan två gånger uppskjutna bortamatchen mot Chevio). De ljusblå riskerar för närvarande att hamna i ett vacuum i tabellen där ingen direkt tätkänning återfinns och där de mer traditionella mittlagen jagar bakifrån. En tämligen knepig situation således. Januari kommer bli en med matcher räknat mycket tät månad. Sju stycken tävlingsmatcher kommer att spelas denna månad, merparten av dessa på bortaplan. Av dessa tillhör två matcher italienska cupen (mot Milan), resten är seriematcher. Just dessa nu återstående fyra seriematcher kommer troligtvis att bli avgörande för Lazios säsong.
Den gångna helgen inledde Lazio omstarten efter juluppehållet mot formstarka Inter. Efter en godkänd insats bärgades ett poäng men avståndet till toppen ökade då Roma programenligt vann hemma. Resten av kommande månads seriematcher spelas mot vad som det verkar ganska överkomligt motstånd, men flera av dessa matcherna är som sagt bortamatcher och av hävd vet vi att bortamatcher aldrig är lätta matcher i Italien. Är man mer dramatiskt lagd kan det kanske nästan påstås att kommande månads matcher är avgörande för om Lazios fortlevnad som en relevant faktor inom europeisk storfotboll ska bestå. En absolut lägsta målsättning för de ljusblå måste i dagsläget vara att nå en plats till nästa års Champions League spel. Nu finns inte längre utrymme för särskilt många fler felsteg för att inte ytterligare försvåra denna målsättning. På förhand borträknade lag har visat att de på fullt allvar kan störa storklubbarna denna säsong. Jag tänker givetvis i första hand på Chevio, som också kanske trots allt kan utmana storlagen om en Champions League plats redan i år. Därför måste Lazio höja sitt spel och sin lägstanivå för att kunna klättra uppåt i tabellen, annars riskerar våren att bli en kraftig besvikelse. Det räcker inte att spela riktigt bra emellanåt för att sedan förlora poäng genom oinspirerade lag- eller spelarinsatser. Den lyxen kan Lazio tyvärr inte längre unna sig.
Orsaker till att höstens bakslag
Under Sven-Göran Eriksons ledning hade Lazio under flera år byggt upp ett utpräglat 4-4-2 spel. Lazios spelartrupp var även inför sommaren anpassat för detta faktum. President Sergio Crangiotti hade visserligen redan sommaren dessförinnan försäkrat sig om Udineseduon Fiore och Giannicheddas framtida tjänster. När Zoff förra vintern tog över efter Eriksons snöpliga sorti, gjordes inga plötsliga förändringar av spelsystem eller liknande. Tvärtom så gjordes inga förändringar alls utom att en högerytter, som dittills saknats, köptes in i form av Poborsky. Med våren sågs ett nytt Lazio som troligtvis skulle kunnat ha pressat Roma in i det sista om ligatiteln om denna nyfunna injektion kunnat presterats tidigare.
Zoff lät under våren förstå att till nästa säsong skulle ett för dagens Lazio nytt spelsystem införas. Zoff som tidigare i olika sammanhang gärna använt sig av en 3-5-2 uppställning, bland annat i landslaget under sin tid som förbundskapten, hade planer på att nu införa detta spelssytem i Lazio. Följaktligen så utgick sommarens transferaktivitet kring detta faktum. Lazios ekonomi var dock nu i sådant slag efter de senaste årens spelarköp (och sedemera ökande lönekostnader) att det inte längre fanns utrymme för vidlyftiga spelaraffärer utan allvarliga finansiella konsekvenser.
Lazios två nyckelspelare på mittfältet, storspelarna Pavel Nedved och Juan Sebastian Verón såldes därför tillsammans med Marcelo Salas (som Crangiotti vid flera tidigare tillfällen försökt göra sig av med). Allt detta för att frigöra kapital för att skaffa handlingsfrihet i kassan när laget nu skulle nydanas. Argentinaren och giganten Verón, som antagligen mer än någon annan ledde Lazio till dess ligatitel året innan, hade en längre tid varit på glid från Lazio. Kanske i första hand på grund av den passhärva som drabbade mängder av sydamerikaner i europa denna säsong. Att en schism mellan Verón och klubbledningen fanns märktes också tydligt. Att Nedved fick lämna laget kom däremot som en överaskning. Nedved hade säsongen innan varit Lazios överlägset bästa mittfältare och var dessutom efter Crespo lagets bästa målskytt. Hans närmast ursinniga tempoväxlingar från sin utgångsposistion till vänster var ett fruktat anfallsvapen. Dessutom var hans mångsidighet och arbetsförmåga så stor att med honom i laget så kunde Lazio att vid behov unna sig att spela med hypervasse Crespo ensam på topp och med suveräna Nedved som huvudunderstöd.
[till del 2/3]
