Krönika: Blir det ett gott nytt år?
2008 har blivit 2009 och ett nytt Milanår har inletts. Blir det ett gott sådant och hur ser förutsättningarna ut för en framgångsrik Milanera framöver? Några funderingar kring detta presenteras i denna nyårskrönika.
2008 är slut och det är i ärlighetens namn ganska skönt om man är Milansupporter. Om vi nu ska hålla oss till fotbollen i den här krönikan så kan vi ganska snabbt konstatera att året som har gått i de rödsvarta färgerna långt ifrån har varit lyckat. Missat Champions League-spel i våras, en futtig plats i Uefacupen, en ojämn höst under vilken ligaguldet ser ut att redan ha gått förlorat och som har förknippats med tunga bottennapp, bleka insatser och en skadelista längre än Real Madrids önskelista.
Det är lätt att bli negativ i överkant men de negativa delarna av Milans 2008 som nämns här ovan är ju faktiskt bara ren fakta. Bättre än så har det helt enkelt inte varit. Facit från 2008 kan ge en gråa hår, bekymrade rynkor i pannan och en bitterhet i sinnet inför nästa år. Men samtidigt kan man förstås också vända på det genom att konstatera att det faktiskt inte kan bli så mycket sämre. Eller visst, det kan oftast bli sämre hur illa det än redan är men med Milanmått mätt vore ytterligare en säsong utan Champions League-spel vara så dåligt som det kan tänkas vara.
Nej, 2008 har sannerligen inte varit något Milanår att minnas. Inte med facit i hand i alla fall. Går vi dock tillbaka ett halvår i tiden såg det klart ljusare ut. Nyförvärv som Flamini, Zambrotta och inte minst Ronaldinho presenterades och gav oss rödsvarta hoppet åter. Med spelare av den kalibern på pluskontot glömde man som Milanista snabbt bort det faktum att Nesta fanns på skadelistan, backlinjen därmed såg tunn ut centralt och att det faktiskt inte fanns någon anfallare av absolut bästa märke som kunde garantera ett antal mål framåt i truppen. Man ser allt för ofta det man vill se och med lite distans till sommarens mercatohets är det enklare att se att det fanns brister i lagbygget redan då. Det är lätt att vara efterklokt som man säger.
Gjort är dock gjort och något som inte hjälper det minsta är att älta. Däremot är det viktigt att inte bara leva efter devisen att glömma och gå vidare. Enligt min mening är det desto viktigare att analysera, försöka förstå och lära sig av misstagen vid motgångar och besvikelser. För i annat fall är ju inte chanserna att lyckas nästa gång särskilt mycket större som vid ens senaste misslyckande.
Om Milanledningen gör om och gör rätt finns det hopp om en ny framgångsera inom en överskådlig framtid. Men då krävs det en uppryckning inte bara från de som representerar Rossoneri på planen utan även i allra högsta grad från de som agerar på klubbledningsnivå. När det ska köpas ska det vara nyförvärv av kvalité som plockas in, en tydlig strategi för varför just den spelaren värvas ska finnas etcetera. Nu är jag själv långt ifrån någon expert på sådana saker, ett gediget intresse för Fotball Manager-spelen räcker knappast för att kunna anse sig välutbildad i ämnet, men det är ganska simpelt att förstå att långt ifrån alla värvningar som gjorts på senare år har varit riktigt strukturerade. Fler än en gång har troligtvis en spelare köpts utan Ancelottis och tränarstabens samtycke. För att uppnå framgång på en nivå som kan sägas vara acceptabel för en klubb som Milan krävs ett mer synkroniserat sätt att jobba och att pusselbitarna framöver hamnar på rätt plats, dessutom utan att kantstötas på vägen dit.
Det gäller nu att ta rejäl sats inför 2009 och vara beredda på att lägga ner ett tungt arbete på att nå de framgångar som vi supportrar så högt önskar. I och med bytet av år öppnas också transferfönstret och det kan vara en första möjlighet till att återskapa ett lyckosamt rödsvart bygge. Dock är det på längre sikt och ur ett vidare perspektiv vi ska blicka mot nästa år. Ett lyckat köp av i första hand en back nu i januari skulle visserligen kunna stadga upp och bidra till en bättre vår, men i det långa loppet behöver flera faktorer styras upp.
Förutsättningarna för framgång finns onekligen - det gör de alltid en i klubb av Milans kaliber med tanke på vilka faciliteter, ekonomiska muskler och liknande som finns på plats. Men det gäller som sagt att saker sköts rätt.
Milan har ett starkt spelarmaterial även om en del ändringar nog behöver till. Att truppen består av många äldre spelare vars glansdagar troligen är över är ingen hemlighet och en av nycklarna till ett framgångsrikt Rossoneri blir att lyckas med den generationsväxling som onekligen snart är oundviklig. Jag är inte den som förespråkar att ett gäng 20-åringar utgör grundbultarna i lagbygget, men en blandning av de rutinerade stöttepelarna som finns i dagens lag och en del entusiatiska ynglingar med stora ambitioner vore att föredra.
En del av de som kunde tänkas vara just de ynglingarna finns redan på Milanello. Cardacio vore spännande att få se, hans renomé var ju gott när han anlände till Italien. Dessutom tror jag mycket på Rodney Strasser och Matteo Darmian. Får de chansen kan vi mycket väl ha tre tänkbara startspelare inom något eller några år i den här trion. Dessutom finns en del intressanta namn utlånade eller delägda. Paloschi till exempel, även om hans känns för tunn för Serie A än. Dessa tillsammans med spelare som Flamini, Antonini, eventuellt intressante Pasqual, Bonera, Gattuso, Kakà, Pirlo, Pato och Borriello kan mycket väl lyckas inom ett par säsonger. Gärna kryddat med en del riktiga världsnamn. Samtidigt som vi kanske, kanske kan få se Gourcuff briljera i Milantröjan och inte bara glänsa i Frankrike.
Önska går alltid och särskilt lägligt är det väl att göra det i början av ett nytt år. Men samtidigt är det svårt, vad ska man önska sig i spelarväg? De allra största namnen är numera ruskigt svåra att få loss. Klubbarna säljer inte gärna sina bästa spelare förståeligt nog.
Milan kanske inte kan lyckas få loss russinen ur kakan, men ska heller inte behöva nöja sig med brända kanter eller rent av degen. Ingen vidare liknelse det, men ni förstår säkerligen poängen. I dagsläget känns det i allt för många fall som att de rödsvarta får tacka och ta emot de som andra klubbar av samma dignitet inte vill ha. Ronaldinho har visserligen bevisat för kritikerna att han fortfarande är att räkna med. Men faktum är att Zambrotta, Ronaldinho, Emerson och Shevchenko med flera av värvningarna som gjorts under de senaste mercatosomrarna har varit på nedgång och i ärlighetens namn inte särskilt attraktiva för andra toppklubbar.
De rödsvarta behöver hitta tillbaka till ett läge där de bästa spelarna vill spela för klubben just när de är som bäst och inte när karriären börjar dala. I början av 2000-talet var vi där, då namn som Nesta och Rui Costa inkasserades. Numera har vi fått vänja oss vid en klart beskedligare transfermarknad med färre riktigt namnkunniga nyförvärv.
För att locka spelare krävs det att Milan når framgångar, spel i Champions League är ett minimikrav. För att uppnå dessa framgångar på sikt anser jag att ett byte på tränarposten är ett måste. Inte för att Ancelotti är en dålig tränare, långt ifrån. Ancelotti har gett Milan så oerhört mycket både som spelare och som tränare och förtjänar all respekt han kan få för vad han har uträttat för de rödsvarta. Men även en era av framgångar och positiva resultat får sitt slut och når en punkt då vissa förändringar kan vara nödvändiga för att utvecklingen inte ska gå i stå. Ancelotti har arbetat in sitt spelsystem, sitt sätt att spela och har till stor del haft samma spelarmaterial att jobba med år efter år nu. Det känns som att både han och klubben har nått en nivå där Ancelotti själv inte längre kan ta laget till högre höjder. Han har i det närmaste vunnit allt han har kunnat vinna och en seger i Uefacupen framåt försommaren vore en bra avslutning på hans nuvarande tränarsejour för Milan.
Förändringar behövs ibland även hos de mest framgångsrika, vilken bransch det än handlar om, och det är dags för Rossoneri att renovera sitt projekt en aning nu. En ny tränare, lite nya idéer, ett nytt spelsätt och några kvalitativa nyförvärv tror jag vore rätt metod för att återigen uppnå de framgångar en klubb som Milan har som krav att lyckas med.
Avslutningsvis tycker jag att man kan konstatera att förutsättningarna i allra högsta grad existerar för ett på nytt framgångsrikt AC Milan, men att det krävs en hel del jobb och en del förändringar för att detta Milan ska bli optimalt. Det är en lång väg att vandra men den är långt ifrån omöjlig att ta sig fram på.