Historien om Kaká och City – spelet bakom kulisserna
Den senaste veckan måste ha varit en av de märkligaste någonsin. Helt plötsligt fanns det en stor chans att Milan skulle sälja sin bästa spelare – Ricardo Kaká. Jag ska här försöka sätter er i in i spelet bakom kulisserna till hela den här City-historien.
Kaká har alltid varit en av Milanfansens absoluta favoriter och han har själv uppträtt på ett bra sätt. Det som däremot ofta gått obemärkt förbi är hans entourage och deras agerande. Fadern Bosco, som slutade på sitt jobb för att hjälpa sonen, är den som styrt Kakás intressen. Han är känd som en hård typ i förhandlingarna och han är den som investerar sonens pengar. Tillsammans med ett antal medarbetare har han även lyckats med bedriften att under de senaste fem åren fixat fram fyra löneförhöjningar till Kaká, plus att hans andra son, Digao, som bekant fick ett något oförtjänt kontrakt med Milan.
Inte för att Kaká inte förtjänat alla de här löneförhöjningarna – för det har han. Är man bäst i världen borde man rimligtvis ligga i toppen av löneligan. Vilket han numera också gör. Men efter ett tag är det högst förstårligt att klubben tröttnar på att ständigt behöva oroa sig för att behöva ge mer och mer till spelaren som redan tjänar överlägset mest i klubben.
I och med finanskrisen är det hårda tider för många i världen och det är extra hårda tider för Italien och därmed Serie A. Milan liksom de flesta andra italienska klubbarna lever på konstgjordandning i form av en välmenande president. I Milans fall handlar det om Berlusconi, som under snart 23 år varit en shejk, en Abrahamovich, för Milan.
Men trots det ställs det ständigt skyhöga krav på honom – vilket också är förstårligt med tanke på ribban han har satt. Många tycker att det är skryt och att det är löjliga bortförklaringar när det går dåligt – men när Berlusconi säger att Milan varit bäst i världen under hans ledning och att han varit den bästa presidenten, så säger han det delvis därför att det är sanningen och delvis för att påminna alla som snabbt glömmer bort vad han gjort för oss Milanisti.
Även Galliani beskylls ständigt för det ena och det andra, men han ser alltid till att påminna folk om vad Berlusconi gjort för Milan och han ser alltid till att tacka Berlusconi efter en transfer. Det gör han därför att han vet att situationen inte är lätt. Han vet att Milan har skulder och han vet att Milan inte tjänar lika mycket som sina internationella konkurrenter. Visst är inte Galliani eller Berlusconi perfekta, visst kan de satsa mer på yngre spelare, men faktum kvarstår: deras meriter talar för sig själva och folk ska inte glömma bort det.
Under de senaste åren har det varit otänkbart att sälja Kaká, men i takt med att Kakás entourage ständigt velat ha nya löneförhöjningar – och även fått dem genom att i pressen spela ut Real och Chelsea mot Milan – har ledningens tålamod minskat.
Kaká har aldrig varit hård nog med att avvisa de andra klubbarna, vilket givetvis varit ett medvetet val från han och hans entourage sida. De har framgångsrikt lyckats pressa Milan till att ge mer och mer och nu är de alltså uppe i €9,3 miljoner plus bonus per år till Kaká och €1 miljon per år till Digao. Förutom det fick Kakás fru organisera förra årets julmiddag. Totalt sett har Bosco förhandlat bra, och Milan har genom åren gjort mycket för familjen Kaká. Man får heller inte glömma bort att t ex Dinho sägs tjäna endast €4 miljoner per år och Pato €2 miljoner.
Enligt uppgifter ska City ha börjat pressa Kakás entourage redan i oktober, och erbjudandet låg redan då på nästan det dubbla av vad Kaká tjänar i Milan. Det här var givetvis ett ypperligt tillfälle för Kakás entourage att återigen börja pressa Milan för en ny löneförhöjning – nu kunde de använda Citys erbjudande mot Milan, för att höja hans lön ytterliggare.
Tiden gick och Milan började tappa tålamodet. City presenterade ett rekordbud på €120-150 miljoner till klubben och €15-18 miljoner per år till spelaren. Jag tror att Milan helt enkelt insåg att situationen höll på att bli ohållbar. De kunde och ville inte matcha Citys erbjudande – dels därför att budgeten inte tillät det och dels därför att de andra spelarna, som redan tjänar mycket mindre än Kaká, naturligtvis hade börjat kräva högre löner.
Om de hade tackat nej och inte gett Kaká och hans entourage chansen att officiellt prata med City hade de använt det mot Milan i ett senare skede, genom att hota att lämna Milan till Real eller Chelsea om de inte fått en ny löneförhöjning.
Dessutom innebar €120-150 miljoner en unik möjlighet för Milan att bygga upp ett nytt lag, bli av med skulder och Kakás lön.
Den enda lösningen var att ge Kaká chansen att förhandla med City. Det var också ett tydligt budskap till Kaká och hans entourage: ta Citys erbjudande eller var nöjd med det kontrakt du har. Milan är inte City, Milan kan inte matcha Citys erbjudanden. Om du är ute efter pengar, hellre än äran att få spela för Milan, får du gå. Varsågod, ciao!
Jag tror att Kaká inte är den ledande i den här historien, utan det är hans entourage. Fadern är stenhård och han gör det som är bäst för sin son rent ekonomiskt. Men tillslut valde Kaká alltså med hjärtat. Inte för att han inte har pengar redan, men det är trots allt svårt att säga nej till €15-18 miljoner per år i fem år plus €13-15 miljoner av transfersumman. Kärleken till Milan är stark och det visade sig inte minst under scenerna i går utanför hans bostad. Kaká slog sig på bröstet och viftade med sin Milantröja när fansen mitt i natten vägrade att sluta sjunga hans namn.
Berlusconi påpekade att Kaká inte kommer kräva några mer löneförhöjningar och nya löneförhöjningar var som sagt en av de främsta anledningarna till att Milan bestämde sig för att lyssna på Citys erbjudande. Nu kan inte Bosco klaga längre. Kaká valde kärleken framför pengarna och det vore löjligt om de senare kommer och kräver en högre lön. Milan kommer alltid att kunna använda den här historien mot Kaká och därför är det här en liten seger för Milan. Även Curva Sud har nu uppmanat Kaká att sluta be om löneförhöjningar.
Många har under de senaste dagarna beskyllt Berlusconi och Galliani för att vara giriga, men jag måste säga att det är oförtjänt. De har agerat högst rationellt och efter vad de tror var bäst för Milan. Utan tvekan tycker de båda väldigt mycket om Kaká, men tillskillnad från alla vanliga fans tvingas de balansera känslorna med rationella tankar.
Ledningen har hela tiden tvingats förhandla med Kakás entourage, vilket är en sida som vi andra inte fått uppleva. Vi har bara fått uppleva Kakás magi på planen – den emotionella och älskvärda sidan. Ledningen måsta motivera spelare som Pirlo och Gattuso att inte lämna klubben trots att de tjänar mycket mindre än Kaká och trots att många klubbar vill ha dem. Det är ingen lätt uppgift. Det går inte att motivera hur många som helst av Kakás löneförhöjningar utan att ge de andra bättre kontrakt.
Många vet heller inte hur det verkligen ligger till rent ekonomiskt för Milan. Därför tycker jag inte att man ska klaga på ledningen. Något även Curva Sud var noggranna med att påpeka – de ville inte kritisera Berlusconi.
***
Sammanfattningsvis har den här situationen visat att det finns hopp, det finns fortfarande klubbkärlek inom fotbollen. Kaká, liksom Dinho i somras, har visat att värdet av att spela för Milan är värt mer än de 6-9 miljoner extra per år som City erbjöd. Det är för mig det fina med den hela den här historien.
Men än är den här historien inte helt slut. Framtiden får utvisa vad som kommer att hända. Den riktiga prövningen för Kakás ”val med hjärtat” blir när Real kommer med ett erbjudande på €10-15 miljoner per år. Då är det inte längre City – i botten av PL – vi snackar om. Då får vi se om Kaká verkligen vill bli en bandiera.
När det gäller historien om bråket mellan Kaká och sin far tror jag att Kaká givetvis vill skydda sin familj. Men det är ganska uppenbart att det funnits motstridiga krafter. Om Kaká själv säger att han inte ens tänkte på Citys erbjudande under 30 sekunder, varför tog det då så här lång tid att säga nej? För mig är det fadern som pressat för en transfer, eller åtminstone för att Kaká skulle låtsas vilja ha en transfer och att Milan sedan skulle höja hans lön. Men ledningen synade bluffen.
***
Visst hade det varit ironiskt att Kaká – som är den som ofta sagt att Milan bör satsa på yngre spelare – skulle ha varit den vars transfer gjort så att Milan äntligen gjort en riktig generationsväxling…
Källor: La Gazzetta dello Sport, lastampa.it
