Sotto la panchina – om att hitta sin nivå
”Rent tekniskt har Beckham på intet sätt överträffat några av mina förväntningar. Det har däremot hans inställning, disciplin och ödmjukhet på plan.”
Den överskattade reklampelaren
Skillnaden mellan succé och fiasko är många gånger hårfin, men ändå inte. Visst kan enskilda ögonblick vara avgörande huruvida man hänger en spelare eller om denne blir ikoniserad bland fansen. I det långa loppet dock, så är det ändå ganska ”lätt” att placera in en spelare i endera facket, eller någonstans mitt emellan där trots allt flertalet hamnar.
I en storklubb är det extra viktigt som spelare att göra goda insatser inom en snar framtid efter att man fått träda in i laget. Helt enkelt för att det finns få tränare som har tålamod att låta en spelare misslyckas alltför många gånger eftersom det förr (mest troligt) eller senare påverkar hela lagets insats.
En spelare, mer än någon annan har nog under de senaste veckorna granskats mer noggrant än någon annan. Och då menar jag på planen, till skillnad från många kvasisportjournalister som har bättre koll på hans garderob än hans färdigheter på planen.
För mig är Beckham en spelare som representerar den moderna fotbollen allra bäst. Inte direkt ur ett utpräglat sportsligt perspektiv, utan snarare att han mer än någon annan lyckats bli en symbios mellan fotbollsspelare och reklampelare.
Månne har denna stämpel på honom förblindat mig och många fler därtill. Fotbollsspelaren David Beckham har någonstans gått från att vara en majoritet till att bli en minoritet i sammanhanget. Så mycket mer än en välsvarvad högerfot har han aldrig varit för mig.
Om han var en gravt överskattad spelare i mina ögon under åren i Man Utd och Real Madrid, så tappade han den sista lilla gnutta av respekt jag ändå hyste för honom när han tog sitt pick och pack och traskade över Atlanten till Los Angeles.
Oavsett om det var för att missionera fotboll för amerikanerna, om det var för den bisarrt höga lönechecken eller om det var för att Victoria ville bosätta sig i en mer fashionabel omgivning, så var det inte ett vettigt val. Å andra sidan, har man begränsat med talang, så är det lättare att glänsa i en omgivning som inte håller lika hög klass.
Den ärlige fotbollsspelaren
Beckham och Milan kopplades samman redan innan flygbiljetten till L.A. var bokad. Faktum var att kontaken fanns där på ett konkret plan, men att David då valde ”utmaningen” i väst, snarare än att fullborda sitt hattrick med att spela i alla de tre största ligorna.
Då drog jag en lättnadens suck. Han var inte en spelare som skulle tillföra oss någonting. Möjligen uppmärksamhet. Men som supporter skulle jag definitivt klara mig utan det.
Dock så hade det såtts ett litet frö i Davids huvud ändå, en viss fascination för att dra på sig den rödsvarta tröjan trots allt. När sedan Fabio Capello började ställa hårdare krav för inträde i Englands landslag så blev idén mer och mer konkret.
Det dröjde sedan inte särskilt länge innan en överenskommelse var i hamn och en drygt två månader lång stint tog sin början.
För mig var det inte mycket mer än ett av oräkneliga PR-jippon från Silvios sida. Beckham i Milan-tröja, några fotografier, några leenden och en ny sommargarderob till Victoria.
Att han fick en plats i startelvan mot Roma var en utopi som på något sätt blev till verklighet, hastigt och lustigt. Sedan dess har han fått fortsatt förtroende av Carlo till höger om Pirlo på mittfältet.
Trots en lång frånvaro från matchspel och en kort tid att lära känna lagkamraterna så har Beckham på ett beundransvärt sätt gjort sitt jobb och även varit bidragande till flera goda offensiva aktioner. Målet igår är bara grädden på moset.
Rent tekniskt har Beckham på intet sätt överträffat några av mina förväntningar(måhända att jag inte såg det där vristskottet komma igår dock). Det har däremot hans inställning, disciplin och ödmjukhet på plan. Det är där någonstans jag kan se en spelare som lämnat goda minnen efter sig hos sina tidigare arbetsgivare.
Framför allt, så har Beckham hittat en nivå att spela på som passar både honom och Milan i dagsläget. Ancelotti sade i en intervju att han först och främst var nöjd med att Beckham hade en så låg felprocent i sitt spel. En kommentar som jag till en början tyckte tydde på samma låga förhoppningsnivå som jag själv hade haft, men jag börjar nu förstå vad Ancelotti menade.
För oavsett om det handlar om långa crossbollar eller om att jobba hem och vinna tillbaka boll så har Beckham gjort sitt jobb på ett ypperligt sätt.
Att hitta sin nivå, det är kanske den absolut viktigaste egenskapen som en fotbollsspelare måste behärska. Att inte försöka sig på sådant man ändå inte klarar av, utan att istället koncentrera sig på det man kan, och göra det bra. Bättre än bra.
Jag börjar redan nu få känslan av att min bild av Beckham kommer att vara en annan efter denna sejour i Milan. Oavsett om den blir 2 månader, 6 månader eller längre än så. För bakom alla tatueringar och otaliga frisyrer finns en spelare som på ett ärligt sätt utför sitt jobb utan att försöka vara förmer än vad han är.
Tack så länge David, du har redan överträffat mina förväntningar.
Epilog – nivåskillnader
Kaká höjde ganska markant sin nivå i matchen mot Bologna efter ett par oroliga veckor där hans framtid legat i fokus. Det märktes att han för första gången på länge kunde koncentrera sig till fullo på händelserna på planen. Pato ligger på en skrämmande hög nivå redan nu efter endast ett drygt år med spel i Serie A. Fart, teknik, målsinne. Man vågar nästan varken tro eller hoppas att han faktiskt kan utvecklas ännu mer.
Senderos debut i Serie A gav inte direkt mersmak. Brutal, klumpig och långsam är de inledande intrycken och frågan är egentligen vad Milan-ledningen tänkte på när de hämtade honom till Milano. Alldeles för låg nivå. Seedorf visar i vanlig ordning att man aldrig på förhand kan veta vilken nivå han tänkt sig lägga på under matchen. Maldini får oförtjänt lite beröm trots att han med sviktande knän lyckas prestera på så god nivå som han ändå under långa stunder gjort under denna säsong.
