Un omaggio per Italia
En hyllning till Italien.
24 spelare. 18 italienare. Är det något lag som kan stoltsera med ett italienskt lag i den italienska ligan är Sampdoria definitivt ett. Samp är lika italienskt som den azurblåa dressen, värdiga att bära den kungliga italienska färgen på sin matchdress.
Med en startelva bestående av tio italienare och en icke-italienare finns det få lag som kan äntra en plan i Serie A med en så pass inhemsk startelva. Jag säger inte att det är fel att ha icke-italienare i sin startelva men samtidigt är det i Italien som vi spelar och vad kan kännas mer rätt än att försöka spela med så många inhemska spelare som möjligt?
Athletic Bilbao i Spanien har aldrig åkt ur Primera Division trots att de alltid haft en policy där endast basker fått representera klubben. Med tanke på det minimala urval av spelare klubben har att välja mellan är det en bedrift som ingen kan ta ifrån dem.
Jag har alltid respekterat de klubbar som försöker se till det egna landets utveckling. Att försöka förädla de egna tillgångarna innan man ger sig ut för att försöka hitta kraft bland utomstående. I Italien är Samp ett av få lag som har hela landets respekt just på grund av det faktum att man alltid försöker hitta spelare i Italien. Av de sex icke-italienare som finns i klubben har samtliga utom Fornaroli och Krsticic (som inte ens fått spela ännu…) spenderat mer än tre år i Italien (Campagnaro, Padalino, Ziegler och Stankevicius är de övriga). Padalino är dessutom halvitalienare och innehar italienskt pass sedan födseln.
För de som minns förra säsongen så vann Sampdorias Primavera-lag både Campionato Primavera och Coppa Italia Primavera. En bedrift som få klubbar lyckats med och de gjorde det med en trupp bestående av endast en icke-italienare.
Att försöka förädla de inhemska talangerna innan man blickar mot utlandet är något som fler klubbar bör sträva efter. Roma och Juventus är två klubbar som gjort det på senare tid och gjort det riktigt bra dessutom. Det italienska landslaget kommer bara att tjäna på detta i det långa loppet samtidigt som man stolt kan kalla sig italienska fanbärare.
Andra lag, som t.ex. Fiorentina, satsar ungt men väljer ändå att hämta in unga spelare från utlandet istället för att försöka hitta något i det egna landet eller ledet för den delen. I Inters fall är det enda italienska hos dem Scudetto-skölden då laget sällan kommer till spel med en enda italienare i startelvan. Mot Samp hade de dock med en ung italienare och lite mer av den varan hade inte skadat, nu får vi se hur länge han får chansen innan de hämtar in en ny sydamerikan.
När Samp vann Scudetton 91 gjorde man det med en startelva bestående av nio italienare vilket visar att det går att vinna en liga med majoriteten italienska spelare. Det kallas ju den italienska ligan av en anledning. I England gjorde de precis tvärtom, de värvade dyra utländska spelare och det drabbade på sikt det egna landslaget där det hela kulminerade när de inte lyckades kvala in till EM förra sommaren. Att se något liknande hända med Italien har jag mycket svårt att föreställa mig eftersom den italienska kulturen även genomsyrar fotbollen. Fansen känner igen sig så mycket mer om det är en italienare som bär matchdressen än en sydamerikan eller fransman som mest är ute efter att säkra pensionspengen och inte bryr sig om klubbens traditioner.
Det hade varit intressant att se en undersökning bland klubbarna för att se vilka klubbar som har flest italienare respektive icke-italienare i trupperna. Sampdoria hade säkerligen hamnat bland topp 3 tillsammans med kanske Torino och Cagliari eller Atalanta. Vem som hade hamnat i botten kan nog de flesta räkna ut, trots att de bär de italienska färgerna på bröstet. Hur ironiskt är inte det?
