Är botten nådd nu?
Hapoel Tel Aviv – Milan 1-0. Resultatet säger egentligen allt. Drömmen om en UEFA-cuptitel är plötsligt väldigt långt borta.
Det är alltid svårt att uttrycka sig efter sådan här förlust. Det låter ju inte särskilt bra när man säger att man förlorat mot ett israeliskt lag på neutral plan, särskilt inte om man skall kalla sitt lag för ett europeiskt storlag. Nu kom väl inte den här förlusten som en jättechock eftersom vi ändå hade tre raka förluster bakom oss (när hände det senast?). Ändå inbillar man sig att oavsett om Milan skulle skicka sitt juniorlag och om alla spelade med gipsade ben så skulle de ändå vinna. Tyvärr är ju den bittra sanningen en helt annan, hur svårt man än har för att acceptera den.
Trots att det innan matchen sades att inga Milan-fans skulle följa med till Cypern så dök det faktiskt upp hela 5 Rossoneri-supportrar för att stötta sitt lag. En eloge ska dessa personer ha för att de fortsätter att stötta sitt korpgäng i vått och torrt. Matchen i sig så väl ut som de flesta hade tänkt sig. Hapoel kämpade med näbbar och klor mot ett anfallande Milan. Visst, men man ska inte kringgå sanningen genom att säga att det var så det såg ut i 90 minuter. Det går fortfarande för sakta för Milan när de anfaller, det är för stora ytor mellan lagdelarna och i princip så fungerar ingenting för tillfället. Tur brukar ju vara användbart även i idrott, men Milan har bestämt sig för att inte använda sig av detta medel. Istället så kan man ju undra hur många övernaturliga krafter som verkar för att Milan skall fortsätta misslyckas. Hapoels mål i går var i sig ganska signifikativt för hur lite saker och ting går Milans väg för tillfället. Roque Junior (som f ö spelade en helt ok match) ska ta ner att långt uppspel från Hapoel, halkar och vips så har Hapoel ett anfall mot ett oförberett Milan-försvar. Ett inlägg till Clescenko vars volleyskott (naturligtvis) träffar Contras ben som dämpar bollen tillräckligt för att den ska smita in vid Abbiatis bortre stolpe. Tur, var ordet, eller snarare avsaknaden av den.
Hur som helst ska vi ändå inte behöva förlita oss på tur när vi spelar mot ett lag som är värt ungefär lika mycket som Rui Costas vänsterben. Även om jag inte skulle betala särskilt mycket för något av Rui Costas ben för tillfället. Vi lyckades trots allt skapa lite press efter Hapoels mål, och hamnade för ovanlighetens skull inte i vårt normala chocktillstånd efter ett insläppt mål. Vi sköt och sköt. Utanför, över, på täckande spelare eller på den utmärkte målvakten Elemelech. Vi hade behövt skjuta i mål också. Underläge i halvtid och trots stor press så kändes det inte som om det skulle bli några Milan-mål denna gång heller, även om man var dum nog och intalade sig själv att vi faktiskt kan göra mål och nog kommer att vända på matchen i alla fall.
Tur var ordet, det hade inte Ambrosini när han hade Milans bästa chans i matchen, Elmelech fick likt kommissarie Gadget ut en teleskoparm och räddade hemma(?)laget. Tur hade vi inte heller när en Hapoel-spelare genomförde en handpåläggning på bollen, har hört att det i vissa fall blåses straff för sådana förseelser men det gäller kanske bara lag som valt att använda sig av tur. I övrigt såg det ut som ett träningspass där man spelade 11 mot 11 på halvplan med ett anfallande och ett försvarande lag. Där det försvarande lagets enda uppgift är att sparka bort bollen så fort de får den i sitt ägo. Till slut tar tiden slut och när man inte gör mål så får man faktiskt acceptera att det i resultatet står en nolla för antalet gjorda mål för sitt lag. Vi skapade i alla fall många hörnor, undrar om Lennart Johansson och Sepp Blatter kan gå med på en regeländring så att lag som Milan som valt att inte har tur i matcherna kan få räkna 0.1 mål för varje hörna man får med sig.
Kanske var det så att ingen hade talat om för Milan-spelarna att det faktiskt fans fem supportrar på plats. Nu kanske de trodde att det inte spelade någon roll om de gjorde bort sig eftersom det ändå inte fanns någon på plats som kunde se vad de höll på med. Kanske var det så att ingen hade talat om för Ancelotti att det fanns fem supportrar på plats som han kunde ha haft på avbytarbänken istället. Jag tror de hade varit minst lika ivriga på att få spela som de andra. Eller kanske är det bara så att vi helt enkelt är skitdåliga för tillfället.
Jaja, det är ny match på söndag och så länge det finns trovärdiga ursäkter och bortförklaringar så kommer hoppet att leva vidare. Vi får även hoppas att de fem supportrarna från Cypern hinner hem igen till dess så att det inte blir tomt på San Siro…
På söndag vinner vi igen…hur otroligt det än må låta!
FORZA MILAN PER SEMPRE!
