100 år med Bologna FC 1909
Bologna firar i år sitt 100-årsjubileum och redaktionen passar därför på att gå igenom vad som har hänt sedan klubben grundades i oktober 1909.
Grundandet
Bologna Football Club grundades den 3 oktober 1909 som en del av organisationen ”Circolo Turistico Bolognese” (CTB) och till president valdes den schweiziske tandläkaren Louis Rauch som var bekant med klubbens initiativtagare Emilio Arnstein (en österrikare som hade blivit förtjust i fotboll under studietiden i Prag och Wien). Spelarna var till en början en grupp bekanta där både Rauch och Arnstein ingick och eftersom lagkaptenen Gradi brukade komma till träningarna i en röd- och blårutig tröja valdes tämligen omgående just rött och blått till klubbens färger.
1910 bröt sig klubben ur CTB och i samband med detta ändrades även klubbens tröjor till de randiga varianter som finns kvar än idag. Redan under det första året vann klubben det emilianska mästerskapet (där endast tre lag deltog) och vinsten resulterade i att Bologna under de kommande åren fick delta i ett seriespel som omfattade lag från både Emilien och Veneto (bland annat deltog Vicenza, Verona och Modena) och som dessutom ingick i det nationella mästerskapet.
De första framgångarna
Efter ett par års speluppehåll i samband med det första världskriget följde ett par säsonger där klubben nådde sina första framgångar på det nationella planet. Efter att två gånger om ha snubblat på målsnöret under det tidiga 1920-talet lyckades Bologna under säsongen 1924-25 vinna sin första scudetto efter en klar finalvinst mot huvudstadslaget Alba Roma.
Två säsonger efter Bolognas första scudetto utspelades en intressant episod i samband med att Torino vann mästerskapet före Bologna. Efter en mutskandal där Juventus stjärnspelare Luigi Allemandi hade erbjudits pengar av Torinos klubbledning för att prestera dåligt mot just Torino fråntogs det vinröda laget titeln. Av rädsla för att verka partisk vågade emellertid inte det italienska fotbollsförbundets bolognesiske president Leandro Arpinati ge titeln till tvåan Bologna och säsongen 1926-27 saknar därför en vinnare i de italienska historieböckerna.
I takt med framgångarna växte även behovet av en ordentlig arena i staden och med hjälp av den ovan nämnde Arpinati, som såg till att påskynda processen, kunde Stadio Littoriale (sedermera Stadio Renato Dall’Ara) invigas i slutet av maj 1927. Två år senare vann klubben sitt andra nationella mästerskap efter att ha finalbesegrat Torino med 1-0.
Fyra scudetti och framgångar i Europa
De första säsongerna i den nybildade ligan Serie A bjöd sedan på ett par fina placeringar, men ytterligare inhemska titlar lät vänta på sig till efter det att den lokale affärsmannen Renato Dall’Ara hade tillträtt som president 1934. På det internationella planet lyckades dock klubben vinna Mitropacupen två gånger (1931-32 och 1933-34) innan klubben under den nye tränaren Árpád Weisz inledde en sällsynt framgångsrik period under vilken Bologna tog hem fyra mästerskap av sex möjliga mellan 1936 och 1941 (1935-36, 1936-37, 1938-39 samt 1940-41). 1937 vann klubben dessutom den prestigefyllda Coppa dell'Esposizione efter en imponerande 4-1-seger mot det engelska storlaget Chelsea i Paris.
1938 avslutade en av klubbens största spelare genom tiderna, Angelo Schiavio, sin karriär efter totalt 247 mål på 337 matcher i Bolognatröjan. Schiavio ingick även i det italienska landslag som tog hem världsmästartiteln 1934 och var faktiskt den spelare som till slut sköt till guldet till Italien (Schiavio slog in det avgörande 2-1-målet mot Tjeckoslovakien i finalen).
Eran med Árpád Weisz, tränaren som hade lett Bologna till klubbens två första ligatitlar under 30-talet, fick trots framgångarna ett tragiskt slut. På grund av de italienska raslagarna som infördes i slutet av 30-talet tvingades Weisz (som var av judisk härkomst) lämna sitt jobb som fotbollstränare och därefter emigrera till Holland. Väl i Holland fortsatte han att arbeta som fotbollstränare fram till det att Tyskland invaderade och inledde deportationerna av den judiska befolkningen. 1944 avled Weisz i Auschwitz.
Andra lag tar över initiativet
Trots att Bologna även i fortsättningen tillhörde toppen av Serie A visade säsongerna efter det andra världskrigets slut att den absoluta storhetstiden var över. Torino tog istället över som Italiens bästa lag och det vinröda laget radade upp ligatitlarna innan den tragiska Supergaolyckan satte stopp för ytterligare framgångar. Under 1950-talet befäste Milan, Juventus och Inter istället sina positioner som storklubbar och Bologna, fortfarande ledda av president Dall’Ara, nådde som bäst en fjärdeplats säsongen 1954-55.
Den sjunde scudetton
När Fulvio Bernardini tog över som Bolognatränare 1961 vände dock skutan och redan under Bernardinis första säsong kom den första framgången när Bologna återigen lyckades ta hem Mitropacupen. Anförda av skyttekungarna Ezio Pascutti och Harald Nielsen, kaptenen Giacomo Bulgarelli samt den tyske mittfältaren Helmut Haller lyckades klubben sedan vinna sin sjunde scudetto säsongen 1963-64. Detta trots tumultet som uppstod i samband med att fem Bolognaspelare lämnade positiva dopningsprov och därför anklagades för att ha använt otillåtna medel. När Bologna först fråntogs tre poäng ansåg sig klubben vara utsatt för en konspiration vilket ledde till upprörda känslor runt om i staden, men när sedan B-proven visade sig vara negativa återfick klubben poängen och lugnet kunde åter lägga sig.
I linje med den turbulens som uppstod i samband med de positiva dopningsproven blev även avslutningen på säsongen mycket dramatisk då Bologna och Inter efter den sista omgången delade förstaplatsen vilket tvingade fram en avgörande match i Rom. Som om inte detta var nog avled Bolognas president sedan 30 år tillbaka, Renato Dall’Ara, endast tre dagar innan mästerskapet skulle avgöras. Trots all uppståndelse lyckades Bolognaspelarna ändå ta sig samman och efter mål av den ovan nämnde Harald Nielsen samt Romano Fogli kunde laget vinna den avgörande matchen med 2-0.
Cuptitlar och tillbakagång
Trots framgången innebar inte klubbens sjunde scudetto starten på någon ny storhetstid. Klubben fortsatte förvisso att nå en del framskjutna placeringar i ligan och lyckades dessutom ta hem sina två första och hittills enda titlar i den italienska cupen (1969-70 och 1973-74), men allteftersom åren gick fick Bologna allt svårare att hänga med i toppen. Nytt bottenrekord slogs säsongen 1981-82 då klubben slutade på femtonde plats i Serie A och för första gången tvingades ta klivet ner till Serie B. Det enda glädjeämnet under denna miserabla säsong var den blott 17-årige Roberto Mancini som svarade för nio fullträffar på 30 framträdanden under debutåret i Serie A (säsongen efter var dock Mancini såld till Sampdoria). Under den kommande säsongen i Serie B gick det inte mycket bättre och Bologna brakade därför rätt ner i Serie C.
Konkurs och återuppståndelse
Besöket i Serie C blev dessbättre bara ettårigt och efter fyra säsongers harvande i Serie B kunde klubben hösten 1988 göra comeback i Serie A. Någon stabilitet i Serie A-spelet infann sig dock aldrig och efter endast tre säsonger i den italienska högstaligan tvingades klubben återigen ta steget ner till Serie B. Även denna gång åkte laget ur direkt och klubbens andra besök i Serie C på blott tio år resulterade i att Bologna FC gick i konkurs och tvingades börja om som Bologna FC 1909 med Giuseppe Gazzoni Frascara som ny president.
Efter en mellansäsong där först Alberto Zaccheroni och senare Edy Reja misslyckades med att ta laget tillbaka till Serie B utsågs Renzo Ulivieri till ny tränare. Ulivieri visade sig omedelbart vara rätt man för uppdraget och efter endast två säsonger var Bologna tillbaka i Serie A igen.
Klubben etablerar sig i Serie A
Väl tillbaka i Serie A gjorde laget en bra säsong och tack vare de offensiva nyförvärven Igor Kolyvanov och Kennet Andersson slutade Bologna på en fin sjundeplats. Ulivieri fortsatte att snickra på sitt lagbygge och drog hem storvinsten när den fenomenale Roberto Baggio, som efter en tuff period i Milan var på jakt efter en nystart, skrev på för klubben under sommaren 1997. Tillsammans med Kolyvanov, Andersson och Carlo Nervo utgjorde Baggio en mycket slagkraftig offensiv och när säsongen var slut hade Baggio gjort smått fantastiska 22 mål på 30 matcher. Trots detta förbättrades inte ligaplaceringen utan laget tappade faktiskt en placering jämfört med året innan.
Till den kommande säsongen ersattes Ulivieri av Carlo Mazzone. Då Baggio under sommaren 98 flyttade vidare till Inter tvingades klubben ge sig ut på jakt efter en ersättare och man fann honom i Giuseppe Signori som även han anlände efter en tuff period i sin tidigare klubb (som för övrigt var Sven-Göran Erikssons Lazio). Med sina 15 mål under debutsäsongen såg Signori till att tränarlegenden Mazzone kunde landa klubben på en stabil niondeplats och i Europa var framgångarna än större. Efter att ha vunnit Intertotocupen tog sig Bologna ända fram till UEFA-cupens semifinal men väl där blev motståndet från franska Marseille alltför tufft.
Trots framgången flyttade Mazzone vidare efter bara ett år i klubben och inför säsongen 1999-2000 gick därför tränaruppdraget till Mazzones assistent Sergio Buso. Säsongsstarten blev emellertid tuff för den nye Bolognatränaren och efter blott en vinst på de sju inledande omgångarna fick Buso sparken. Den gamle Bolognamålvakten ersattes av Francesco Guidolin, men trots tränarbytet och ett mycket tätt försvar slutade Bologna på en blygsam elfteplats endast fyra poäng ovanför nedflyttningsstrecket (ett åldersstiget lag och ett alltför svagt anfall ansågs vara orsaken till den ganska svaga placeringen).
Med tiden fick dock tränare Guidolin ordning på laget och med lite ungt blod i form av Alessandro Gamberini och Giacomo Cipriani klättrade klubben under den kommande säsongen två placeringar jämfört med året innan. Anfallaren Cipriani utnämndes efter sina två mål borta mot Milan den 18 februari 2001 till en av den italienska fotbollens största påläggskalvar, men tyvärr kom ett antal svåra skador att sätta stopp för den starke huvudspelarens framfart på de stora arenorna.
Sommaren 2001 tog Renato Cipollini över presidentskapet efter Gazzoni Frascara och den efterföljande säsongen slutade med en fin sjundeplats. Bologna hade inför den sista omgången en plats i det kommande årets upplaga av Champions League inom räckhåll, men en tung förlust borta mot Brescia resulterade i att klubben missade både Champions League och UEFA-cupen och istället fick nöja sig med en plats i Intertotocupen (där man sedan förlorade finalen mot engelska Fulham). Stora profiler under denna trots allt framgångsrika säsong var den målfarlige försvararen Salvatore Fresi (8 mål), anfallaren Julio Cruz (10 mål), Fabio Pecchia samt Lamberto Zauli.
Efter en fin inledning på den efterföljande säsongen där laget spelade ihop 27 poäng under hösten väcktes förhoppningar om att klubben återigen skulle kunna blanda sig i striden om Europaplatserna. Dessvärre satte en miserabel vår ett brutalt stopp för allt vad toppstrid heter och efter endast 14 inspelade poäng under säsongens andra hälft (laget förlorade bland annat med hela 1-5 hemma mot det sedermera nedflyttade Como) avslutade Bologna säsongen blott tre poäng ovanför det nedflyttade Atalanta.
Mazzone återvänder
Den bleka säsongsavslutningen resulterade i att Guidolin under sommaren ersattes av nygamle Carlo Mazzone. Efter en svag höst fick Mazzone till slut ordning på laget, bland annat tack vare ett par nyförvärv under januari (däribland Hidetoshi Nakata), och med hjälp av en tolfteplacering lyckades Bolognatränaren ordna ett nytt kontrakt åt både sig själv och klubben. Säsongen avslutades med att ”Beppe” Signori tackade för sig efter 67 mål på 143 matcher i Bolognatröjan.
Den fina våren gav som sagt Mazzone förnyat förtroende på tränarbänken och efter en något tveksam poängskörd under hösten 2004 följde 14 omgångar där Bologna bara förlorade en match. Tack vare en Claudio Bellucci i god målform såg laget ut att gå en lugn säsongsavslutning till mötes, men dessvärre blev formen allt sämre och när den sista omgången hade spelats låg Bologna tredje sist i tabellen på samma poäng som Fiorentina och Parma (detta trots att laget hade ligans fjärde bästa försvar). Spareggion mot Parma blev sedan en sorglig historia där Bologna trots seger med 1-0 i det första mötet åkte ur efter att ha förlorat returen med 2-0. Efter nio raka säsonger i Serie A var nu Bologna återigen tvunget att ge sig i kast med de svårspelade lagen i Serie B.
Tre tuffa år i Serie B
Serie B-sejouren inleddes med att Ulivieri gjorde comeback på tränarbänken och ett par omgångar in på säsongen såldes klubben vidare till bolognesaren Alfredo Cazzola, som tidigare hade fört stadens största basketlag Virtus till fina framgångar (Renzo Menarini och Mario Bandiera blev i samma veva minoritetsägare). Trots en glödhet Bellucci som totalt gjorde 25 mål under säsongen fick inte Ulivieri någon rätsida på laget och när en dryg tredjedel av säsongen hade spelats byttes Ulivieri ut mot Andrea Mandorlini. Då inte heller Mandorlini lyckades föra det ojämna laget framåt fick Ulivieri (helt i linje med den gängse tränarpolitiken i Italien) komma tillbaka under säsongsavslutningen, men även denna gång uteblev den önskade effekten av tränarbytet och säsongen avslutades därför på en mindre smickrande åttondeplats.
Till nästa säsong ökade konkurrensen betydligt då storheter som Juventus, Genoa och Napoli gjorde Bologna sällskap i Serie B. Bellucci fortsatte förvisso att ösa in mål (19 stycken blev det denna gång), men trots detta kändes det knappast förvånande när Bologna återigen missade playoff. Säsongen avslutades med Luca Cecconi vid rodret efter att Ulivieri på nytt fått sparken.
Under sommaren 2007 satsade klubbledningen på rutinerade krafter i form av Davide Bombardini, Dino Fava och brasilianaren Adailton samtidigt som Claudio Bellucci flyttade till Sampdoria. Till ny tränare utsågs Daniele Arrigoni och efter en fin säsongsinledning som gav Bologna lite efterlängtad medvind kunde laget i och med 1-0-segern hemma mot Pisa den 1 juni 2008 säkra en plats i den kommande upplagan av Serie A. Stor hjälte blev den pånyttfödde skyttekungen Massimo ”Il Conte Max” Marazzina som under säsongen svarade för imponerande 23 mål.
Källor:
bolognafc.it
it.wikipedia.org
federossoblu.it
