Sotto la panchina – om att hitta den röda tråden
"Finns det inte ett gemensamt tänkande mellan nyckelpersonerna i en klubb så blir det svårt att skapa någon form av verksamhetsidé och nästintill omöjligt att hitta kontinuitet."
Det finns några ingredienser som inte går att utelämna när man vill skapa en framgångsrik fotbollsklubb. Det ena är att ha en tydlig målbild över sin verksamhet, det andra är att agera konsekvent och utifrån de ramar man bestämt att jobba efter. Detta gäller naturligtvis inte bara fotbollsklubbar utan skulle även göra nytta i många andra typer av verksamheter.
Med vissa undantag tycker jag ändå att Milan genom åren sett till att bygga upp en förening som under de senaste två decennierna tillhört den yppersta världseliten. Tack vare Silvio Berlusconis generösa bidrag och ett hyfsat långsiktigt tänkande har prisskåpet sakta men säkert fyllts upp.
Under de senaste åren har jag sakta men säkert fyllts av en gnagande oro över vad som egentligen pågår. Jag är inte den som skrikit högst när föredettingar och invalider köpts in och betalats genant höga löner. Jag har försökt se det positiva i matcher med tappade poäng och i tillställningar utan någon som helst tillstymmelse till spel.
Men någonstans på vägen har jag tappat greppet om den röda tråden som gått igenom vår organisation. Nu står jag framför en oändlig höstack och försöker hitta en ände att försöka nysta i igen.
Tråden som gick av
När negativa tankar blir dominerande i hjärnverkstaden är det lätt hänt att man ser saker onyanserat. Men mina tankar grundar sig på intet sätt på någon impulsiv ilska mot någon enskild händelse. Det är snarare en frustration som sakta men säkert växt upp som jag inte vet när den kommer rinna över. Men det kan bli snart.
Hur jag än vrider och vänder på mina teorier så hamnar jag ändå hos Berlusconi när jag försöker hitta en huvudorsak till var någonstans vi måste börja göra förändringar för att kunna resa oss igenom som fotbollsklubb.
Nu kanske vissa känner för att kasta in sitt veto redan här och påstå att vi faktiskt även under de senaste åren varit ett av Europas framgångsrikaste lag. Absolut, säger inte emot. Men det är inte så mycket tack vare Berlusconis stora engagemang, utan snarare tack vare Ancelotti som genom att vara en genuin mysfarbror kunnat få några extrema talanger att blomma ut tillsammans.
Den röda tråden som en gång gick genom såväl Silvio, Galliani, tränare och resten av staben på Milanello finns inte längre. Numera är det Silvio som sitter på garnnystanet medan alla de andra tilldelats små trådstumpar som de försöker knyta ihop. Ibland kastas det in nya stumpar, men tyvärr är de inte ens alltid i matchande färg.
Finns det inte ett gemensamt tänkande mellan nyckelpersonerna i en klubb så blir det svårt att skapa någon form av verksamhetsidé och nästintill omöjligt att hitta kontinuitet. Berlusconi under sina största år var en oerhört engagerad president som hemskt gärna var med och petade lite överallt i klubben. Galliani var hans högra hand och den som genomförde många av planerna. Det fanns pengar att investera för och tränarna kunde vältra sig i en oändlig källa av talang bland spelarna.
Idag så är Berlusconi inte längre president, bara ”president”. Han vill ogärna spendera pengar pga. sina politiska åtaganden. Men ibland när han får en fix idé så kan han ändå fortfarande betala stora summor ur egen ficka för att få en viss spelare till klubben.
Galliani skall naturligtvis fortfarande göra allt grovjobb och icke minst medialt upprepa sin uppskattning för de ekonomiska uppoffringar som ”presidenten” gör för att få de största stjärnorna till klubben. Galliani skall samtidigt stå till svars för alla de köp som inte görs, oftast med parollen ”siamo a posto così” – ”we are fine as we are". Fritt översatt till svenska: ”inga kommentarer”.
Galliani är bakbunden, för han måste allt som oftast jaga kontraktslösa spelare eller köpa produkter med alldeles för kort bäst före-datum. Pengar får han inte loss till de spelare vi behöver eller som Carletto vill ha. Vi måste således leva på våra egna resurser. Resurser som på intet sätt är oändliga. Särskilt med tanke på att vi i det senaste bokslutet hittade röda siffror i storleksordningen 30 miljoner. Euro.
Denna förlust måste Berlusconi, a.k.a. Fininvest, in och täcka. Och då har vi bara justerat siffrorna till noll.
Galliani hamnar således i en mycket obekväm situation där han inte kan uppfylla Carlos önskemål om spelare, inte fansens önskemål om värvningar samtidigt som han ska se till att verksamheten drivs så bra som möjligt utan att Fininvest skall behöva sponsra med alltför stora summor.
Med detta i åtanke så är jag inte alls förvånad om klubben verkligen på allvar funderade på att casha in miljarden från mellanöstern som Kaká skulle ha genererat. Det hade gett oss en oerhört stabil ekonomisk grund att stå på. I slutändan blev det ändå Silvios show av det hela. Ytterligare 15 minuter i rampljuset.
Att Kaká-affären till slut rann ut i sanden var samtidigt ett bevis på att det trots allt finns en tunn liten röd tråd kvar på Milanello. Familjetråden. Vi tar hand om de våra.
Det är extra synd med tanke på att det ändå känns som om kompetensen fortfarande finns i alla led i klubben (stort frågetecken för Milan Lab dock), men tråden som håller samman dem är borta.
Ja-sägaren
Carlo är kanske den ändå som på senare tid försökt tänka lite längre och ha dels klar spelidé och dels vara konsekvent. Tack vare det har vi nått framgång. Inte för att han är en fantastisk matchcoach. De flesta har nog insett att Carlo sällan eller aldrig genom taktiska drag går och ändrar en matchbild totalt. Nej, vi lever på tryggheten i gruppen och den gemenskap som byggts upp under en längre tid. En trygghet som även speglat sig på plan och gett spelarna självförtroende i de allra största matcherna.
Men det finns en gräns för hur långt Carlos knätrolleri räcker. Vi har i dagsläget en backlinje som är i ett skriande behov av föryngring och kvalité, vi har ett mittfält som består av samma spelare som vi hade redan i Champions League-finalen 2003. Det känns som igår, men det är snart 6 år sedan. Vilket annat lag i Europa har samma mittfält som för 6 år sedan? Blir nog svårt att hitta.
Vad gäller anfallet så skulle till och med en blind man kunna se att vi behöver en centertank som kan ösa in mål. Jag sa det redan ifjol, och jag sa det nog 2006, och 2005, och 2004…
Jag har full förståelse för om Carlo börjar tappa motivationen. Han har lindrigt sagt fått ta det som kastats åt honom. Visst många tränare skulle göra vad som helst för att få en spelare som Ronaldinho till sitt lag. Men när man redan har Kaká och när man skulle behöva spendera drygt 20 miljoner Euro på precis vilken annan lagdel som helst (defensiva mittfältare exkluderat), då kan Dinho inte ses som annat än lyxkonsumtion.
För bara någon vecka sedan uttalade sig Carlo om mercaton och gav tydliga signaler om att han inte längre skriver några önskelistor och skickar till Galliani och Silvio. ”Det är inte mitt jobb att köpa spelare, jag litar på det klubben gör”. Carlo står snällt kvar och väntar med sin lilla trådstump.
Det här är också en stor anledning som jag ser det till att han sitter så säkert som han ändå tycks göra som tränare. Han accepterar sin situation, i alla fall utåt sett, och det passar perfekt för Galliani och Berlusconi som slipper ta obekväma diskussioner om hur klubben sköts.
Den borttynande mercatostrategin
Just mercaton är den del av vår verksamt där vi ser ut att ha tappat tråden helt. Vi har under många år kritiserats för våra värvningar och det har på intet sätt varit oförtjänt kritik. Stora namn har kommit, hämtat ut stora pengar och sedan försvunnit ut genom bakdörren. Eventuella luckor i truppen har alltför många gånger täppts till med nödlösningar.
Värvningen av Pato ser mer och mer ut som en fullträff, men pga. hans ringa ålder så gick vi och haltade nästan ett halvår utan anfallare. Thiago Silva kan också bli en riktigt bra spelare, men inte heller han finns till hands när vi skulle behöva honom.
Och vad var dealen med urugayanerna som aldrig spelar? Eller Coloccini och Grimi som under uppmärksammade former hämtades från Sydamerika. De levde inte helt upp till de lovord som östes över dem på förhand.
Våra mest lyckade värvningar under de senaste åren har antingen varit stora ekonomiska investeringar (Nesta, Shevchenko, Rui Costa, Inzaghi), unga spelare som förädlats i Milan (Gattuso, Ambrosini, Kaká) eller som Pato, både och.
De nednötta restprodukterna vi hämtat in då. Ja, var och en är helt fri att göra sin bedömning om spelare som Redondo, Vieri, Emerson, Favalli, Amoroso, Rivaldo och Vierchowod. Mina slutbetyg till dessa spelare blir i vilket fall som helst inte särskilt höga.
Vad som dock är mest skrämmande är de otroliga ekonomiska felsatsningar som vi gjort. Om vi bortser från de höga löner som betalas ut till vissa spelare i dagsläget så har vi när vi tittar bakåt några otroligt skrämmande transfers att blicka tillbaka på. Redondo till att börja med tingade ett pris på drygt 17 miljoner Euro samma sommar kom även José Mari för smått otroliga 19 miljoner.
Vi fortsatte nästa sommar och spendera 15 miljoner på Massimo Donati och 16 på Javi Moreno. 24 miljonersköpet Alberto Gilardino kan i allra högsta grad diskuteras. Åtminstone i efterhand. Fast där erkänner jag villigt att även jag personligen tyckte det var en bra affär när den gick i lås. 15 miljoner för Ricardo Oliveira var det definitivt inte. Jag undrar om scouterna för dessa spelare fått löneavdrag.
Dessutom kan endast framtiden utvisa hur mycket valuta vi får för de dryga 20 miljoner som Barcelona inkasserade för Dinho.
Som tur är har vi ändå lyckats få tillbaka en del av pengarna för alla dessa snedköp (exkl. Redondo), men de har varit förlustaffärer i vilket fall som helst.
Att kontinuerligt värva spelare till de positioner som har de största bristerna är ju en viktig del för att kunna ha en kontinuitet i laget. Att täppa till de hål som har eller är på väg att uppstå. Det förekommer nästan inte alls längre. Inte på ett vettigt eller genomtänkt sätt i alla fall.
En populär ursäkt som vi hör ganska ofta är att vi inte kan konkurrera rent ekonomiskt. Visst, med tanke på Berlusconis svångrem kring plånboken och en arena som vi inte själva äger, så ligger vi nog i lä jämfört med vissa spanska och engelska lag. Men det rättfärdigar inte att hämta in spelare som inte gör någon nytta. För en Emerson kan du köpa in kanske fyra italienska ynglingar för samma transfersumma och motsvarande lön. Då har du i alla fall en chans på fyra att hitta en spelare för framtiden. I fallet Emerson var chansen noll på en.
Trots att Ancelotti rättat in sig i ledet så kunde inte ens han hålla tyst efter Reggina-matchen. ”Vi saknar huvudspelet. Mot lag som sjunker lågt behövs det inlägg och duktiga huvudspelare”. Vi vet Carlo. Det har vi behövt de senaste fem åren.
Bekvämlighetslösningen Borriello ligger begravd någonstans mellan Milan Labs inkompetens och sorgen efter Belen. Bakom honom finns exakt ingenting som liknar en targetspelare eller ett hot på huvudet.
Nej, i mina ögon så håller även de sista stumparna av den en gång så tydliga röda tråden att falla isär. Det krävs att någon tar klubben i kragen, nu, innan vi hamnar i en situation där inte ens Galliani tror att vi längre är ”fine as we are”.
