En favorit i repris!

En favorit i repris!

Äntligen en lugn stund efter några stressiga dagar. När jag kom hem och läste på SF påmindes jag om att det är derby snart. Det ska verkligen bli kul på söndag – ett derby är alltid ett derby. Ska det bli tre raka derbysegrar för Milan mot ett Inter som är inne i sin bästa epok på 50 år? Speriamo di si!

Det har redan skrivits en hel del derbyartiklar här på SF, det märks att världens bästa derby närmar sig. Invånarna i Milano borde vara stolta, det är toppderby på planen och på läktarna – med underbar ironi. Här på SF läste jag bland annat en artikel av Tavallaey Roodsari från Inter-redaktionen. Artikeln är väldigt bra skriven och den ger en bra insikt i hans tänkande vad gäller relationen till favoritklubben. Jag har full respekt för hans åsikt, även om jag personligen tycker att det där tänkandet är lite tragiskt.

Fotboll för mig handlar inte om hat, fotboll handlar om kärlek. En Milanista skulle aldrig kunna tänka som Tavallaey Roodsari. Inte för att vi har åkt fast för fusk, och att vi därmed ”inte kan” tänka så där, utan för att vi har fått uppleva så mycket positiva känslor – känslor av lycka, framgång och kärlek.

Det är positiva känslor för vår favoritklubb som väger 1000 ggr tyngre, och som definierar vår kärlek till vår favoritklubb 1000 ggr mer, än eventuella negativa känslor för andra klubbar. När jag tänker på min kärlek till Milan tänker jag på våra färger, San Siro, spelsättet, klubbens historia, vinnarmentaliteten, CL-finaler och firandet av CL-titlar – definitionen av storhet inom fotboll är för mig AC Milan från Milano. Milan är ett monster – ett monster som kommer att äta dig levande, som Weezy F. Baby hade sagt. 

Det är den kärleken som kan få mig att bli tårögd när jag ser på videon från firandet av CL-titeln 2007 – bilderna på alla tidigare framgångar, bilderna på alla storspelare som gjort Milan till vad klubben är i dag, samtidigt som den fantastiska I migliori anni della nostra vita spelas i bakgrunden…

När Tavallaey Roodsari dessutom håller på Inter och delvis bygger sin kärlek på tron att Inter är någon slags motpol till fusk – då är det mer än naivt och förnekande, det är the Inter-virus. Men samtidigt är tänkandet lite förstårligt, då det inte går att jämföra Inter med de största klubbarna vad gäller framgångar. Det finns inte så många vägar att gå. Men att försöka positionera Inter – och därmed försöka särskilja klubben från konkurrenterna – som en ren klubb, är lika trovärdig som om marknadsföringsavdelningen på ICA skulle påstå att de alltid har behandlat sin köttfärs på rätt sätt.

Jag ska inte skriva ”skit” om Inter. Benoit, Poya och Mahmoud – jag lovar, jag ska inte. Bara sanningen och sanningen är att jag önskar Inter all lycka i CL (inte i Serie A). När Milan inte är med så kan väl ”italienska” Inter för en gångs skull hålla den italienska fanan högt i Europa. Sanningen är också att jag blev besviken när Inter torska mot Liverpool förra året – ända tills ångesten över att Milan inte signade Torres tog över, samt leendet som berodde på det tragikomiska faktumet att ”världens bästa lag” för 43: e gången i rad hade misslyckats med att vinna CL/Europacupen och för tredje gången i rad åkt ut i åttondelen.

Så här några dagar innan derbyt skulle jag vilja slappna av och läsa en tragikomisk story, som inte är fiktiv. Här har ni en favorit i repris:

FC Internazionale Comedy Club 

Eller varför inte:

Massimo Morattis självmål


Tack för att ni finns, FC Inter!

Henri Nekmouche2009-02-11 17:55:00
Author

Fler artiklar om Milan