<i>Kr&ouml;nika:</i> Storebror hur det &auml;n g&aring;r - men kanske f&ouml;rlorare &auml;nd&aring;
Jubel i förra derbyt. Blir det repris ikväll?

Krönika: Storebror hur det än går - men kanske förlorare ändå

"Imorgon kan vi Milanfans dock mycket väl vakna upp som förlorare, hopplöst akterseglade i kampen om scudetton och med många obesvarade frågor gällande att haltande lagbygge. Men vi kommer trots allt att våra storebröder, ända tills historien säger något annat."

Jag minns att jag för någon säsong sedan skrev en krönika inför ett derby med lillebrorskomplex som huvudtema. Då tog jag upp att det bor en lillebror inom oss alla, en slags personlighet som gör sig påmind och märks när motgångar drabbar oss. Framförallt när det handlar om motgångar som i sin tur innebär framgång för någon annan. När avundsjukan pockar på uppmärksamhet då väcks den där lillebrorsan till liv. Jag är varken psykolog, beteendevetare eller expert av något slag när det gäller hur människor agerar, men det visst känns beteendet igen? Just det här att vi alla mer eller mindre har ett inneboende beroende av att leta bortförklaringar till misslyckanden och gärna leta fel hos våra banemän. Det oavsett om det gäller fotboll, arbetsliv, kärlek eller annat.

Jag är den förste att erkänna att jag själv kan fungera så, säkerligen även när det gäller krönikeskrivande. Fler än en gång har jag säkerligen vänt och vridit på orden, funderat och till slut hittat något som går att kritisera hos den konkurrent som just har besegrat oss. Risken finns väl också att den hör krönikan kommer uppfattas som ett sådant försök, men meningen är inte att smutskasta några konkurrenter utan reflektera lite kring storebror vs lillebror-aspekten. Dock förstås inte utan att själv ha en klar åsikt i frågan.

Avundsjuka är ett tecken på en slags beundran, motvillig sådan, gällande någon man inte önskar särskilt stor framgång eller lycka. Vi skulle ju aldrig erkänna den, varken vi Milanfans eller Interfansen. Ingen skulle resa sig upp och säga ”jovisst, jag är avundsjuk på våra konkurrenter, de är så lyckosamma nu”. Egentligen borde det kanske vara enkelt att vara ärlig och kunna gratulera till andras framgångar, även om de är oönskade och inte alls gläder en. Men nu är det som vi alla vet inte så lätt och kanske är det trots allt bra. I alla fall när det gäller fotboll. För den där avundsjukan och lillebrorssyndromet är ju i allra högsta grad en ingrediens i den rivalitet som utan tvekan hör till. Rivalitet kan vara på både gott och ont om man ser till samhället i stort, kanske mest av ont då den ständigt orsakar till synes meningslösa och onödiga konflikter. Men när det gäller idrott måste den ju existera för att spänningen, motivationen och målsättningen – ja hela meningen med sammanhanget – ska existera. 


Rivaliteten mellan Milan och Inter går det knappast att ta miste på och speciellt inte dagar som dessa när ett Derby della Madonnina står för dörren. Det behöver knappast tillföras mer bränsle till lågorna än vad som redan finns, men varje gång man skriver en artikel eller plitar ner en kommentar i något forum är risken stor att man bidrar till att trissa upp stämningen ytterligare. Så hett är derbyt och så mycket känslor sätts i spel när det närmar sig avspark. Det är lätt att ryckas med och visst finns risken att den här krönikan också kommer att uppfattas som provokativ enligt vissa. Men själv har jag svårt att ta många av argumenten i debatten kring vem som är störst, bäst och vackrast på riktigt allvar. Allt för ofta leder diskussionerna till en pajkastning som helt plötsligt verkar gälla vem som har rikast farsa, snyggast flickvän, eller bara råkar vara kung på precis allt i stället för vilket lag som har starkast mittfält, bäst tränare eller snabbast anfallare. Samtidigt som det är lite av tjusningen, att diskutera hejvilt med varandra inför en match som denna, så har snacket en tendens att spåra ur och övergå i allt annat än givande debatter.

Ett av huvudämnena som brukar kunna leda till en hel del ogrundade påhopp och ogenomtänkta argument är diskussionen gällande vem som är storebror respektive lillebror. Samtidigt så är det en fråga som på många sätt är komplex och som är inte helt enkel att diskutera. För finns det egentligen något facit? Vad är rätt och fel? Och framförallt: vilken måttstock ska man använda sig av för att försöka avgöra vem som egentligen är storebror? Vi Milanfans pekar ofta på antal titlar när frågan kommer på tal. Med all rätt också. För dagsform kan knappast avgöra vem som är storebror. Må hända att Inter faktiskt går mot sin tredje raka ligatitel men enligt mitt sätt att se på det kommer de blåsvarta inte vara större än Milan som klubb förrän den dagen de går om titelmässigt. 


Skulle Inter vinna ligan även i år är de uppe i 17 ligatitlar, samma antal som Milan. Så långt jämnt de två emellan således men en vidare jämförelse talar för Milan sett till storlek, tradition och vinnarkänsla. Framförallt talar övertaget i Europacup/Champions League-titlar för sig. Sju för Milan, två för Inter. Då ska man komma ihåg att två av dess togs 2003 och 2007, så helt värdelösa (som det ofta låter från blåsvart håll) kan ju inte de rödsvarta ha varit heller under 2000-talet. Dessutom skvallrar antalet internationella titlar (Interkontinentala cupen, Supercupen, VM för klubblag) om att Rossoneri är mest rutinerat och framgångsrikt även på den fronten. Sen går det förstås att säga att VM för klubblag är en liten skitturnering som ingen bryr sig om. Men för att vinna den ska man som bekant också vinna Champions League, något Inter gjorde senast 1965…

Milans alla titlar kan ingen prata bort och den kritik som riktas mot klubben är många gånger ogrundad eller icke-relevant för själva sammanhanget. Visst stämmer det att klubben straffades för fusk – ja, jag vet: fusk! – i härvan kring calciopoli. Men vad har det med diskussionen om vem som är storebror att göra? Milan tog inga titlar under den perioden som omfattade undersökningen vilken senare ledde till straff för de rödsvarta tillsammans med Juventus. Det var som bekant Juventus som tog hem de ligatitlarna. Antingen genom att fuska bäst eller kanske helt enkelt för att de ändå hade bäst lag. Det är förstås en infekterad fråga, men var det verkligen rätt att ge Inter ligatitlarna? Oavsett graden av oegentligheter och dess påverkan på utgången fick Inter enligt min mening två titlar till skänks. För vem kan avgöra att Juventus skaffat sig så pass stora fördelar så att de enbart vann titlarna på grund av det? Kanske var det som sagt så att ”Den gamla damen” helt enkelt var nog bra för att vinna även utan hjälp från en del väl generösa domare. Det kommer vi aldrig få veta men det rättmätiga i att först långt i efterhand ge Inter titlarna kan diskuteras i åratal.

Jag kan ärligt säga att jag inte är avundsjuk på Inter för att de blåsvarta fick dessa titlar. Men hade Milan inte dragits in i calciopolihärvan så hade jag hellre sett att titlarna stannat hos Juventus eller inte delats ut alls än att Rossoneri hade fått dem. Titlar ska vinnas, inte tilldömas i efterhand av någon skrivbordsinstans. 


Dock ska jag heller inte sticka under stol med att Inter varit starkare de senaste säsongerna. Utan tvekan har de varit det klart bästa laget i Serie A och var vida överlägsna Milan förra säsongen. Så ja, Inter är utan tvekan bättre just nu och en kortare period tillbaka i tiden – men det ändrar inte det faktum att Milan är störst sett över klubbarnas hela livstid. För jag tycker ärligt talat inte man kan mäta storebrors vs lillebror på något annat sätt än med hjälp av en titeljämförelse. Går Inter om Milan titelmässigt så ska jag vara den förste som ställer mig upp, lyfter på hatten och gratulerar. Då, men också först då, är våra värsta rivaler om oss när det gäller vem som verkligen är störst.

Jag kan utan omsvep erkänna att Inter under fjolårssäsongen och även den här säsongen (åtminstone hittills) har varit och är bättre än Milan. Och jag köper inte Gallianis ständiga ”we are fine as we are”. För det går inte att leva på gamla meriter i nuet. Det ger inga titlar eller framgång, det tillfredsställer inga framgångstörstande supporter och det bidar inga sponsorer. Men när det kommer till historia, vilket jag tycker att storebror-lillebror-perspektivet till en ganska stor del handlar om, väger trots allt just gamla meriter tungt.

En vinst för de blåsvarta ikväll och de tar ett stort steg närmare sin 17:e ligatitel. De tar då också ett steg närmare Milan i antalet inspelade titlar. De närmar sig i så fall storebror meritmässigt, men det är ändå bara i drömmens och önskningarnas värld som de har gått om på sikt. En lillebror kan mycket väl vara större till växten och starkare rent fysiskt än sin storebror. Men han kan aldrig gå om åldersmässigt. Och så länge som såväl storebror som lillebror lever sina liv, staplar erfarenheter (översatt till fotboll: stora matcher, titlar, framgång) och håller någorlunda jämna steg i livet så går inte lillebrorsan om när det gäller erfarenhet och klokhet. 


Man är aldrig bättre än sin senaste match är ett ganska talande, bra uttryck som bland annat användes i en av Interredaktionens krönikor inför kvällens drabbning. Jag gillar den filosofin, men det ska bli intressant att höra snacket efteråt om det blir Milanvinst. I krönikan påtalades nämligen Lecce-Inter 0-3 samt Milan-Reggina 1-1 i samma mening som det ovan nämnda uttrycket. Skulle då Rossoneri vinna blir det spännande att se om devisen inte bättre än sin senaste match fortfarande gäller…

Samtidigt som lär vi väl återigen få höra om det utskrattade, pinsamma pensionärshemmet Milan om det blir förlust för Rossoneri. Också det kritik som bär ett löjets skimmer när den kommer från Interhåll då snittåldern på trupperna i det närmaste är snarlik.

Förlorar vi kommer jag utan tvekan att erkänna Inter är bättre än de rödsvarta nu och att säsongen förmodligen är körd. Jag kommer verkligen inte att komma och skrika om vårt titelmässiga övertag, klassiska gamla CL-finaler eller ligaguld. Dessutom kommer jag heller inte att hävda att vi har befäst storebrorsrollen vid en eventuell vinst, utan bara konstatera att hoppet fortfarande lever. Och passa på att njuta lite extra förstås, tänka bort tabellen och insupa den härliga prestige som en seger skulle medföra. 


Imorgon kan vi Milanfans dock mycket väl vakna upp som förlorare, hopplöst akterseglade i kampen om scudetton och med många obesvarade frågor gällande att haltande lagbygge. Det kommer i så fall att göra ont, det kommer att vara tungt och vi kommer tvingas konstatera att våra rivaler faktiskt är bättre just nu. Men vi kommer trots allt att våra storebröder, ända tills historien säger något annat.

FORZA MILAN!








Fredrik Alfredsson2009-02-15 19:10:29
Author

Fler artiklar om Milan

Fem snabba: Milan - Röda Stjärnan 2-1