Tudelade derbykänslor
Lillebrorsan visade sig vara starkare än storebror den här gången. Inter spände än en gång musklerna, brottade ner Milan och kopplade ett avgörande grepp om de rödsvartas hals. Jag vågar säga att ligan avgjordes igår i en match där Milan visade styrka och moral, men ändå fick se sig besegrade av en lillebror som kämpar sig allt närmare sin storebror.
I gårdagens krönika skrev jag att "imorgon kan vi Milanfans dock mycket väl vakna upp som förlorare, hopplöst akterseglade i kampen om scudetton och med många obesvarade frågor gällande att haltande lagbygge. Men vi kommer trots allt att våra storebröder, ända tills historien säger något annat." Det blev precis så den här dagen inleddes: med en påminnelse om gårdagens tunga derbyförlust, en insikt om att Rossoneri är till synes ointagliga elva poäng efter Inter i Serie A och med den frustrerande känslan som en prestigeförlust likt denna medför.
Samtidigt med vetskapen om vi trots allt ska bära med oss en stolthet över att vara Milanfans var vi än går. Dels med tanke på klubbens meritmässigt mycket imponerande historia, dels över hur Rossoneri genomförde gårdagens match. Förlusten i sig är fruktansvärt tung, men sättet den kom på är ändå inget som Milan behöver skämmas över.
Min flickvän är ganska långt ifrån fotbollsintresserad och försöker ofta få mig att leva efter devisen att man ska spela för att det är roligt och att resultatet kommer i andra hand. En tankegång och ett argument som jag aldrig någonsin köper, varken när det gäller Milan eller mitt eget backspel på lägre nivå. Tävlingsidrott, oavsett vilken nivå det handlar om, går i första hand ut på att vinna. Det är väl förvisso klart att man spelar för att ha roligt, men lika klart är det att det blir roligare om man vinner. En förlust är en förlust och det är lika med besvikelse, ilska och frustration. Alltid. Det har alltid varit så och kommer alltid att vara så, åtminstone i min värld. Så jag har fruktansvärt svårt att hitta positiva saker efter en förlust. Det brukar inte kännas särskilt givande att leta efter ljus i det tillfälliga mörkret strax efter ett tungt nederlag. Den här gången är väl egentligen inget undantag, förlusten känns ju inte mindre bitter bara för att det råkar finnas en del positivt att ta med. Men samtidigt är det svårt att inte försöka bortse åtminstone lite från resultatet och se bortom de förrädiska siffrorna 2-1.
Prestationen som Milan stod för rent spelmässigt och även inställningsmässigt igår var vida överlägsen ett stort antal av de prestationer som bjudits oss under säsongen. Rossoneri har nu tappat poäng i elva matcher den här säsongen, detta på 24 omgångar. Ett långt ifrån godtagbart facit om man ska vara med i kampen om ligatiteln på allvar. Allt för många poängtapp har kommit till följd av undermåla insatser, slarv och dålig inställning. Detaljer som redan inför gårdagens derby hade försatt Milan i ett svårt utgångsläge med en lång uppförsbacke framför sig. Det är som flera andra redan har påpekat inte i matcherna topplagen emellan som en ligatitel kan gå förlorad, utan när man går på minor mot lag som Reggina.
Utan att låta i det närmaste nativt positiv och optimistisk går det lätt att konstatera att Milan inte stått för i närheten av lika bra matcher i de övriga fem förlusterna som man gjorde igår. I flera, kanske samtliga, av de sex oavgjorda matcherna som de rödsvarta har spelat den här säsongen har själva prestationen varit sämre än vad som var fallet igår. 1-1 mot Reggina förra helgen är till exempel ett slående exempel på hur mycket sämre en insats kan vara rent spelmässigt i en poänggivande match jämfört med i en förlust.
Milan överraskade i många fall positivt igår. De stod för en offensiv, initiativrik fotboll med ständig rörelse och flertalet fina kombinationer. De visade också upp en härlig inställning (skam hade det visserligen varit annars) och en moral som så när räckte för att komma igen från 0-2 och ge en poäng. Dessutom fortsatte Pato att briljera (hur bra kan han bli egentligen?), Ronaldinho visade upp spelglädje, Abbiati storspelade och mittfältet jobbade hårt matchen igenom. Vi ska heller inte glömma att Inzaghi kom in och var så stekhet som bara Inzaghi kan vara. Att han sprang offside stup i ett och klagade friskt på domaren må vara hänt, men ack så taggad och spelsugen han verkade vara. Målgaranti när Ancelotti väl väljer att spela honom från start (det måste väl snart ske?) tillsammans med Pato och en stor anledning för oss att se med tillförsikt på kommande matcher. Med andra ord en hel del positivt att ta med, men i slutändan hjälper det ju föga.
Jag känner själv hur svårt jag har att bestämma mig för vilka känslointryck som egentligen är starkast. Besvikelsen över en prestigemässigt fruktansvärt jobbig förlust som dessutom spolierar alla scudettodrömmarna? Ilskan och frustrationen över Adrianos handbollsmål? Eller stoltheten över det spel som Rossoneri trots allt bjöd på och den vilja som de visade upp?
Det blev ju trots allt förlust och visst känns det bittert. Samtidigt som jag är nöjd med mycket av Milans spel igår ska man heller inte blunda för att det finns alltför synbara brister i detta Milan. Återigen förlorades till exempel en match där baklängesmål tillkom på grund av de rödsvartas tillkortakommande på det fysiska planet. Nu var motståndet igår visserligen värsta tänkbara i form av Adriano, Ibrahimovic och även Walter Samuel när det vankades fasta situationer. Men det är trots allt uppenbart att Rossoneri får problem mot fysiskt starka motståndare och att det trots huvudstarka spelare som Maldini, Kaladze och Ambrosini uppstår problem mot lag som jobbar mycket med inlägg och hörnor/frisparkar.
Dessutom synades återigen de defensiva bristerna som bland andra Pirlo (skulle givetvis följt med Stankovic i dennes löpning vid 2-0) och Jankulovski (inblandad även han i 2-0) tyvärr besitter. De är båda väldigt duktiga fotbollsspelare och framförallt Pirlo var duktig matchen igenom, men vissa defensiva misstag blir allt för kostsamma. En tredje negativ faktor var att vi återigen tydligt fick bevis för att Milan saknar en riktig målskytt och center längst fram i anfallet. Pato var fullständigt briljant men han är inte lämpat för att agera i ensamhet på topp. Han behöver en anfallspartner för att optimera sin förmåga och få utlopp för all den kunskap och skicklighet som finns inom honom. När Inzaghi byttes in växte Pato ytterligare och tanken på honom bredvid till exempel Adebayor får det att vattnas i munnen. Nu finns dock inte den spelartypen i Milan (förutom i form av en långtidsskadad Borriello). Något som innebär att vi gång på gång får se ett Rossoneri som rullar runt, spelar bra fotboll och kommer till inläggslägen – bara för att sedan skicka in ett inlägg adresserat till lille Pato som ensam mot två monster till mittbackar (Samuel är i alla fall ett monster och Chivu i alla fall tuff så det räcker) ska försöka förvalta anfallet i mål. Det räcker inte riktigt till och för att få ytterligare en dimension och ett till anfallsvapen så borde en striker av världsklass köpas in till sommaren.
Igår kompenserades de ovan nämnda bristerna på ett ganska bra sätt av hungriga, löpstarka Milanister som verkligen ville vinna. Utan att det räckte ända fram som bekant, men den där hungern de visade värmde ändå. Just den hungern är ju det som driver alla oss fotbollsspelare. Törsten efter seger, viljan att vinna och längtan efter att få uppleva segerns sötma. Den finns hos alla, oavsett om man lirar i Milan eller i gärdsgårdsserierna. Åtminstone ska den finnas där. Det känns inte som att Milanspelarna har haft den hungern i samtliga matcher den här säsongen, vilket också har kostat. Men nu fanns en hundraprocentig vilja på plats i Rossoneris omklädningsrum och när den viljan också följde med Seedorf, Ronaldinho och co ut på planen så kunde vi rödsvarta fans känna stolthet trots vissa brister.
Summa summarum: om Milanspelarna låter motivationen och inställningen från derbyt leva vidare under kommande omgångar ser det lovande ut för en god poängskörd framöver. Detta samtidigt som det är fakta att det krävs en del förbättringar och finslipningar av det här bygget för att det ska kunna räcka till ligaguld nästa säsong.
Låt oss i alla fall hoppas att det efter regn kommer solsken och att återstoden av 2008/2009 medför mycket positivt såväl i det inhemska liga- och cupspelet som i Uefacupen.
