Veckosammanfattning: Är det dags nu?
Det är aldrig ens fel när två träter sägs det. Kanske stämmer det - och kanske stämmer det även när det gäller motgångar. Det är väl sällan en enda persons fel när det går åt helvete för större organisationer. Inte nu heller när det gäller Milan, men kanske är det dags att utse en syndabock ändå?
Så var vi här igen då ytterligare en Serie A-omgång ska summeras i någon form och en slags krönikeliknande skepnad. Återigen med en blek Milaninsats som nummer ett på dagordningen. Det börjar nästan bli en vana nu efter sex förluster och lika många kryss i ligan hittills den här säsongen. Men likväl är det samma ältande och frustrerade försök till att finna en lösning på problemet som drabbar en efter varje rödsvart misslyckande.
Men det tjänar väl egentligen ingenting till att fundera för mycket. Kanske är det bättre att krasst konstatera att Milan helt enkelt inte är bättre just nu. Åtminstone är det den enklaste och minst tidsslösande vägen att gå för oss fans.
För klubbledningen däremot finns inga genvägar eller enkla lösningar att ta till. Av de herrarna som sitter där och ansvarar för ruljansen krävs det så mycket mer. Det krävs hårt jobb och stort engagemang nu för att det här ska reda upp sig och bli bra på sikt. Bristerna i dagens Milan är många - för många - och det känns inte alls lovande just nu. För andra säsongen i rad är en Champions League nu på allvar i farozonen och det går inte längre att blunda för verkligheten. Inte ens Galliani kan hålla sig undan från dagsljuset som avslöjar fläckarna på den inte längre särskilt välpolerade Milanfasaden nu.
Det finns knappast någon mirakelkur som direkt får fart på det rödsvarta maskineriet igen. Men något behöver ju göras, såväl för att på kort sikt börja uppnå resultat som kan säkra en plats i CL som på längre sikt för att återuppväcka drömmarna om en stor titel nästa säsong.
Ska det kunna bli en Champions League-titel krävs förstås att man börjar i rätt ände och i första hand fixar en plats i nästa års upplaga av turneringen. Men samtidigt gäller det att titta längre än fram till nästa krök. Att jobba på två fronter och snabbt försöka finna en lösning på den svåra situation som just nu existerar samtidigt som man har en mer långsiktig plan för att återigen bli ett lag att räkna med när det gäller titelkampen är vad som måste till. Alla förstår att det inte är en enkel uppgift eller något som görs på en kafferast. Samtidigt förstår nog dock alla att det är vad som måste göras.
Att med nöp och näppe kvalificera sig för CL kommer inte att blida några fans om det återigen blir en medioker säsong 2009/2010. Och blir det i sin tur inget CL-spel kommer avsaknaden av att få slåss om Europas mest åtråvärda buckla vara svår att smälta, oavsett om det skulle bli en framgångsrik säsong på det inhemska planet.
Kanske är det dags att utse en syndabock nu. Givetvis är det många som har del i ansvaret för den här säsongens upprepade misslyckanden men det går inte att byta ut alla. Dock börjar det bli allt närmare förestående ett skeende där någon måste ta på dig – eller tvingas ta – det yttersta ansvaret och lämna skeppet. I nuläget talar allt för att den som borde få kliva av är Ancelotti.
En yngre och kanske mer motiverad Ancelotti?
Jag har alltid försvarat Milantränaren genom åren och påpekar återigen hur mycket han har bidragit med i positiv bemärkelse för Rossoneris del. Nu har vi dock nått en hållplats som mycket väl kan, eller borde, vara ändhållplatsen på Ancelottis resa som rödsvarta tränare. Givetvis är det inte bara hans fel att Rossoneri nu är ute ur Uefacupen, ute ur italienska cupen och ser ut att tvingas kriga hårt för ett ens nå en CL-plats framåt våren. Det är många som bär ansvaret, men man måste börja någonstans.
Att förändra är långt ifrån lätt alla gånger och det är också långt ifrån att en förändring garanterar förbättring. Det går heller inte att byta ut tio-femton spelare trots att dessa i dagsläget inte gör sitt jobb. Däremot går det att byta ut den som har ansvaret för att motivera och ställa krav på dessa spelare så att de gör vad man kan förvänta sig av dem. Den mannen heter Ancelotti i Milan och det är uppenbart att han inte har klarat av den uppgiften de senaste säsongerna. Så ett första steg för en långsiktig förändring och förbättring borde logiskt nog vara att byta tränare. Och varför då inte göra det redan nu?
Mycket talar för att Ancelotti ändå lämnar efter säsongen om det inte blir en ligatitel (vilket det förstås inte kommer att bli). Då tycker åtminstone jag att man bör överväga att låta honom gå redan nu. Milan kan inte vinna något den här säsongen, Ancelotti kommer ändå inte få avsluta med någon titel och i ligan skulle knappast en ny tränare äventyra Milans Champions League-existens nästa säsong mer än vad om nu är fallet med Ancelotti.
Jag tycker att det kunde vara vettigt att inleda satsningen mot nästa säsong (om det nu är tänkt att bli någon sådan…) redan nu. Om intentionerna ändå är att en ny tränare ska tillsättas efter säsongen så vore det åtminstone värt att tänka på om han inte bör få ytterligare några månader på sig, från och med nu, att bygga sitt lag.
Samtidigt handlar det förstås om vilka tränare som kan vara påtänkta för rollen. Sitter de prioriterade kandidaterna på andra kontrakt är det förstås en omöjlighet att börja bygga nytt redan nu, men tränare som Rijkaard, Donadoni eller Leonardo (som snart är tränare i alla fall) borde gå att tillsätta redan nu. Och det är just de här som får ses som de mest troliga kandidaterna till en plats på Milans tränarbänk framöver.
Kanske tillsammans med Van Basten som i sig vore en drömtränare. Med honom skulle vi garanterat få se ett mer ungdomligt, entusiastiskt Milan där trötta, självgoda spelare inte skulle ha något att hämta. Det skulle med andra ord bli en klar kontrast till hur det ser ut i dagsläget och det skulle vara precis vad Rossoneri behöver.
Så får vi Van Basten är det absolut värt att vänta, men är tanken att tillsätta någon annan kan det vara läge att slå till redan nu. Särskilt då det är uppenbart att Ancelotti inte har förmågan att längre motivera sin spelare nog för att klara av de uppgifter som förväntas av dem. Nog för att han inte har de tillräckliga förutsättningarna (en lång skadelista, en obalanserad trupp, för dåliga alternativ) men det är ingen nyhet. Den bilden har varit synlig länge och i det här läget blir det ju än viktigare att ha en tränare som kan få ut max av materialet han förfogar över. Något som ”Carletto” inte längre verkar kunna.
"Puman" Emerson - inte ett tillräckligt bra alternativ längre
Sedan kan det ju förstås vara så att han själv också helt enkelt har tröttnat. Vilket vore tämligen förståeligt om ryktena som säger att han inte har fått något gehör från Galliani och co när det gäller till exempel förstärkningar stämmer. Då hade vem som helst säkerligen tröttnat i längden. Men är det så att Ancelotti har lessnat och själv inte är motiverad till 100% är han förstås inte längre rätt man för att leda Rossoneri.
Det finns inget givet eller enkelt svar på problematiken kring Milan i dagsläget.
Men kanske är det nu oundvikligt att utse en syndabock.
. . . . . .
Omgången i övrigt då? Jo, den sammanfattas ganska kort här.
Juventus tog chansen att åtminstone göra ett alibimässigt försök att haka på Inter i toppstriden genom att besegra Napoli hemma med 1-0 under lördagskvällen. 1-0 av årets succé Marchisio och två intagna poäng i och med Inters tapp under söndagsaftonen hemma mot Roma.
Catania gick och dängde dit Palermo på bortaplan i det stekheta Sicilienderbyt (som återigen får alldeles för lite uppmärksamhet i svenska medier). 4-0 blev det till och med, förvisso då Palermo fick Bresciano utvisad men likväl är slutresultatet något att höja på ögonbrynen åt. Återstår att se hur Palermos karismatiske president Zamparini reagerar på den försmädliga storförlusten.
Nästa söndags motståndare, Atalanta, föll överraskande hemma mot bottenlaget Chievo med 2-0. Kanske något positivt med Milanögon sett att ta med sig till nästa helg? Eller, om man ska vara pessimist, något negativt då Atalanta säkerligen kommer revanschsuget till San Siro.
Milans söndag blev inte fullt lika usel som den kunde ha blivit. Faktum är att Rossoneri hade mycket tur just den här dagen, om man bortser från den egna matchen. Fiorentina (1-1 mot Reggina), Genoa (bara 0-0 mot Siena) och Roma (3-3 mot Inter) tappade samtliga poäng. Med andra ord tog den trion som i första hand jagar Milan och CL-platserna bara in varsin poäng på de rödsvarta. Trots det känns dock avståndet oroväckande litet. Viola är endast två efter, Genoa tre och Roma fyra. Magkänslan säger att Romlaget kommer att bli grymt farligt och svårt att handskas med i striden om den sista Champions League-platsen. En strid som Milan med tanke på dagsformen mycket väl kan tänkas att vara inblandade i.
Till sist är det på sin plats att syna Napolis ras. Från en topplacering med hopp om Europaspel ner till elfte plats snabbare än Galliani hinner upprepa sitt "we are fine as we are". Napolitanarna har ett spännande lag på gång men raset visar att det finns en del brister än så länge. Och frågan är om man hinner rätta till dem på sikt innan laget köps sönder.
. . . . . .
Veckans match: Inter-Roma
Den här matchen hade verkligen allt. Många mål, vackra sådana, dramatik in i det sista, omdiskuterade domslut, heta känslor och en härlig tränarduell mellan två karimatiska och spännande tränare. Roma såg ut att gå mot segern efter sitt inte helt logiska 3-1-mål i ett skede där Inter kommit tillbaka och pressade på för en kvittering. Dock ville hemmalaget (och domaren) annat. En straff till skänks från kvällens rättsskipare räckte för att Inter skulle vara med i matchen igen och när Crespo på Bierhoff-manér rasande vackert skallade in 3-3 var kvitteringen ett faktum. Chanser skapades sedan åt båda håll men Roma var närmast i slutminuterna - dock utan resultat. En fantastisk match hursomhelst.
Veckans mål: Hernan Crespo, Inter
Argentinarens 3-3-nick var av yppersta världsklass. Prestationen var garanterat svårare att utföra än vad de flesta noterade. Att få till en så pass distinkt och välplacerad nick på det sätt som Crespo lyckades med är få förunnat. Det var så att man fick upp bilder i huvudet från Bierhoffs tid framför tv:n. Pang upp i trakterna kring krysset och helt plötsligt var Crespo Inters frälsare i toppmatchen mot Roma. Den gamle kan tydligen än.
Veckans spelare: Giampaolo Pazzini, Sampdoria
Kanske fanns det de som utmärkte sig mer under helgens omgång. Men av det jag såg imponerade den här mannen stort. Tyvärr för vår del får man väl säga som Milansupporter. Pazzini gjorde inte bara ett snyggt mål utan stod också för ett antal briljanta mottagningar, skarvningar och ett hårt jobb som ständigt vållade Milanförsvaret problem. Har fått en nytändning sedan han lämnade bänken i Florens och frälser nu Sampfansen.
Mer framgångsrik nu
