Sotto la panchina – om att minimera skadorna
"Det som gör situationen än mer hopplös är att ingen i klubben tycks våga längre."
Jag ser spelare glida omkring mot huvudlösa tacklingar. Jag ser passningar som är ljusår från att nå fram. Jag ser försvarsspel som t o m skulle anses vara undermåligt i de svenska korpserierna. Trots att jag bevittnar det med egna ögon så har jag svårt att acceptera att det är sant. Det är trots allt mitt Milan det handlar om.
Denna numera ständiga uppgivenhet som fyller mig är inte något jag kommer orka med hur länge som helst. Att på förväg veta att 2-0-ledningen mot Bremen bara är en illusion under några minuter som sedan hunnit tyna bort innan den fete börjar sjunga. Att på förväg veta att ett 2-0-underläge mot Sampdoria är detsamma som en säker förlust.
Vi är på väg ner för spiralen och ingen kan säga i dagsläget hur pass djup den resan kommer att bli. Från att ha jagat scudetton så har vi degraderat oss själva till en position där vi nu oroligt måste börja titta bakåt för att se hur nära de jagande lagen verkligen ligger.
Ett deprimerande mönster och en som bryter det
Det som gör situationen än mer hopplös är att ingen i klubben tycks våga längre. Spelarna till att börja med visar upp en inställning där spelet går i stå för att så många av dem inte vågar bryta mönstret. De vågar inte ta den extra löpningen på ytan, de vågar inte ta skotten från distans, de vågar inte gå upp i planen för att pressa motståndarna.
En annan som inte vågar är Carlo Ancelotti som för varje motgång tenderar att krypa längre och längre in i sin egen trygghetszon. Att ständigt låta denne Favalli spela trots uppenbara brister är sorgligt, men hans väldokumenterade rutin tycks räcka. Att i ett underläge föredra Emerson framför en anfallare i form av Shevchenko är minst lika märkligt. Att ens tänka tanken på att spela med endast en anfallare och en Seedorf i avgrunden på sin karriär är nästintill tjänstefel.
Visst är det bra med rakt fyrmannamittfält för att täppa till kanterna bakåt. Men vem skulle egentligen förvalta inläggen från Beckham, Jankulovski, Antonini och Zambrotta?
Till sist har vi en ledningen som inte vågar satsa på unga spelare utan envisas med att inhandla spelare med rutin oavsett om de har brister i både fysik och kompetens. Ryktena om en kontraktsförlängning till Favalli och en återkomst för Panucci bevittnar bara om hur tankegångarna på Via Turati går numera.
Mitt bland all misär finns dock ett ljus i mörkret som trotsar alla mönster som annars klubben rättar sig efter. En ung spelare som ledningen vågade satsa på väldigt tidigt och som man gjorde en stor ekonomisk satsning på. En ung spelare som Carlo Ancelotti vågar sätta sin tillit till, till skillnad från många andra som han inte velat ha på tillväxt på Milanello innan de fyllt 25. En ung spelare som vågar ta för sig på plan och bryta allt som heter spelmönster och logik.
Han är dock värd ett bättre understöd än vad som finns mellan honom och den ende andre spelaren som presterat på regelbunden basis denna säsong, Christian Abbiati.
När Silvio Berlusconi log ett av sina bredaste leenden och förkunnade att denne pojk minsann skulle göra 30 mål under sitt första halvår i Italien så var det nog ingen som trodde att det var något annat än ännu ett i raden av pretentiösa uttalanden från vår ”käre” ex-president.
Förutsägelsen var naturligtvis ett långskott som gick både högt över och långt utanför målet. Bara lite drygt ett år senare står Pato ändå på 24 mål allt som allt i Milan-tröjan och vi börjar kanske förstå att Silvios överdrift kanske inte var så grov som den till en början verkade.
Pato har bekräftat att han är i toppen av Italien för att stanna. Redan nu har han lyckats med att göra mål på alla de stora lagen i Italien och dessutom har han en fantastisk spridning på hur han göra sina mål. Nickar, språngnickar, distansskott, frilägen, frisparkar och enkla Pippo-mål; Pato får in bollen på allehanda sätt.
Det är tur att han finns, för då har man åtminstone en ljuspunkt att se fram emot varje helg.
Tecken på kaos
Det finns så många tecken på hur illa det verkligen är ställt på Milanello att man kan börja undra hur lång konvalescenstid laget egentligen behöver för att återhämta sig.
Gallianis senaste uttalande, efter debaclet i UEFA-cupen var, att han i egen hög person skulle ta sig besväret att åka ut till Milanello varje dag fram till dess att serien är slut. Han skulle studera varje spelare för sig, liksom träningsstab och läkarteam.
Jag vet inte huruvida han besitter några superkrafter, men lyckas han mirakulöst hela alla skadade avdelningar i klubben så kan han lika gärna ge sig på konflikterna i mellanöstern och svälten i Afrika, för de skulle han antagligen lösa utav bara farten.
Visst, jag ska inte gnälla, för Galliani visar i och med detta ändå att han är engagerad. Men vilka resultat tror han att denna typ av aktion ska ge?
Till att börja med så skulle han kunna avboka alla malplacerade träningsmatcher. Ancelotti sa att laget kommer att börja göra bra ifrån sig när man får tid att träna ihop. Så varför kuska runt i Tyskland, Skottland och Qatar när veckorna skulle behövas till att rehabilitera spelare och gnugga taktik (låt oss säga på t.ex. defensiva fasta situationer!)? Strunt i pengarna som de genererar, matcherna i sig gör mer skada än nytta.
Kanske kan Galliani komma med lite nya uppslag ändå, t.ex. till frisparksvarianter. Den variant som vi spelade upp i den 95:e minuten mot Sampdoria kvalificerar sig lätt in på listan över de enskilt mest pinsamma Milan-ögonblick jag upplevt (se 3:27 in i denna länk). Samtidigt var det en målande bild över hur det står till i föreningen just nu.
Skademinimering – det enda som återstår
Att minimera skadorna handlar ironiskt nog inte om att trimma MilanLab till rätt nivå, utan snarare om att rädda säsongen rent resultatmässigt. Visserligen får vi fortsätta polera våra gamla pokaler snarare än fylla på med nya. Men det finns fortfarande minimimål som vi kan uppnå – med marginal.
Jag törs dock inte tänka på vad en missad CL-plats skulle innebära för klubben och därför är det dags att börja våga satsa igen, och det gäller såväl Ancelotti som samtliga spelare (förutom Pato). Det är nu och under de närmaste tre månaderna som vi kommer att bygga grunden för vår framtid.
Det handlar om att vi ska spela tillräckligt bra för att även i fortsättningen vara en klubb som attraherar både spelare som är i klubben idag och utomstående. Det handlar om att vi ska kvalificera oss för den turnering som är ack så viktig för vår ekonomi (och Silvios prestige). Det handlar om att ge hopp till alla misströstande fans som jag och ge tillbaka tron om att solen är på väg upp, och inte ner, vid horisonten
Vi måste våga för att vinna – den klyschan har nog aldrig varit så aktuell för vår del som den är nu.
