Säsongskrönika 2001/02 , Del 3 – Sagan om kungarnas återkomst
Milans säsong 2001/02
Matchen mot Torino kom att bli ännu en vändpunkt på säsongen, denna gång mot en positivare riktning igen. Torino hade ingenting att sätta emot, ändå stannade segersiffrorna vid 2-1 till Milan. Segern sammanföll med Filippo Inzaghis comeback och i de sista åtta matcherna, inkluderat denna mot Torino, vann vi fem och spelade oavgjort i två. Efter Torino-matchen vann vi en hård match borta mot Piacenza med 1-0 där vi bl.a. förlorade Alessandro Costacurta för resten av säsongen. Parma slogs tillbaka på hemmaplan med 3-1 och därefter spelade vi 1-1 borta mot Chievo. En match som vi skulle ha vunnit med en lite mer uppmärksam domare. Juventus borta, skulle bli den enda ligaförlusten i slutet av säsongen. Den matchen var för övrigt en bra sammanfattning över hur vår säsong har varit. Juventus enda mål gjordes av Chamot och vi avslutade matchen med 10 man efter at ha fått 4 spelare skadade. Efter Juve var det dags för ett annat toppmöte med Roma, 0-0 i en ganska tråkig tillställning där oavgjort var ett helt rättvist resultat.
Den näst sista matchen för säsongen skulle spelas på Stadio Bentegodi mot Verona. Ett stadion där vi har tappat två Scudetton i sista omgången. Denna gång lyckades vi dock bryta allt vad förbannelser heter och avgick med segern efter att Kaladze av alla människor levererat två underbara passningar till våra mål. Den sista matchen mot Lecce blev en transportsträcka och våra 27 skott mot mål i den matchen visar väl att vi åtminstone ville avsluta säsongen på bästa sätt. Förlust för Bologna innebar att vi trots alla motgångar i alla fall var i Champions League nu. Glädjande var också att se Andrij Shevchenko i målprotokollet efter tre månaders måltorka. Förhoppningsvis tar han med sig detta mål till nästa säsong.
I och med att ligaguldet var förlorat sedan en lång tid tillbaka så var vår enda chans till en pokal i UEFA-cupen. Borussia Dortmund satte effektivt stopp för de planerna redan i den första semifinal-matchen som de vann med 4-0. Vi kämpade tappert i den andra och var inte alls långt ifrån att hämta in försprånget. Tyvärr så blev det ännu en säsong utan några pokaler för Milan. Kampen om den obetydliga Coppa Italia pokalen tog slut i semifinal mot Juventus.
Om man ska sammanfatta säsongen i sin helhet så skulle jag trots allt vilja ge laget godkänt med ett litet plus i kanten. Detta kan låta lite underligt med tanke på att vi inte vann någonting och att vi med nöd och näppe kvalificerade oss till Champions League, vilket var minimimålet inför säsongen. Om vi tittar lite djupare på alla de svårigheter som vi drabbats av under säsongen främst i form av skador men även tränarbytet så tycker jag de gjorde det bra. Jag vet inte om tränarbytet var till det bättre eller sämre i det långa loppet men det ställer alltid till det när det sker mitt i säsongen. Det har varit ett otroligt tjat om skadorna denna säsong, jag vet, men det går inte att blunda för statistik som visar att spelare som Ambrosini, Maldini, Albertini, Inzaghi, Helveg och Rui Costa har varit borta i 10 matcher eller mer. Alla de skulle jag nästan direkt kunna säga är givna i startelvan givet den trupp vi hade till förfogande under säsongen. Flera av dem har dessutom tvingats spela halvskadade vilket inte heller är direkt givande varken för laget eller för spelarna själva.
Vad jag dock tvingas konstatera är att våra reserver inte alltid räckt till. Främst anfallarna har sviktat. När Inzaghi och Sheva har spelat tillsammans så har vi pangat in mål i jämn takt. Men så fort en av dem kamperat ihop med Javi, José eller Marco Simone så har det ofta gått grus i maskineriet.
Tränarbytet var ganska kontroversiellt och oväntat när det kom. Terim fick ett samtal av Galliani medan han var bortrest och Ancelotti blev utnämnd till ny Milan-tränare. Om man tittar lite mer ingående i det hela så var det kanske inte så konstigt att Ancelotti blev tränare. Han var ledig och Galliani har flera gånger sagt att han vill se 90-talets storspelare ha andra roller i klubben efter deras aktiva karriärer. Dessutom var Galliani aldrig någon stor supporter av Terim som snarare var en av Berlusconis polare. Så när Berlusconi inte längre fick ta hand om laget och Galliani fick fria tyglar så agerade han snabbt innan Parma han få Ancelottis underskrift. Därför kom Inzaghis straffmiss mot Torino väldigt lägligt för Ancelottis del. Hade det blivit 1-1 i den matchen tror jag inte att ens Galliani kunnat sparka Terim och då hade Ancelotti säkerligen hamnat i Parma. Men som sagt, huruvida denna säsong sett annorlunda ut med Terim vid rodret hela vägen, det står skrivet i stjärnorna.
Champions League-kvalifikation, semifinal i UEFA-cupen och semifinal i Coppa Italia. Det är inte alltför pjåkigt så här i efterhand.
Nästa säsong, om vi kan dra ner skadefrekvensen lite, så kommer vi definitivt vara med att kämpa om titeln. Ancelotti är en mycket kompetent tränare och han vet vad som krävs för att lyckas i Milan. Han kommer att få sommaren på sig att forma ett eget lag och föra in sina idéer hos spelarna. En eller ett par intressanta nyförvärv till backlinjen skulle göra att vi har ännu en mycket spännande säsong att se fram emot.
Ett stort tack till alla som har besökt sidan och som stöttat Milan och oss här på sidan. Väl mött igen nästa säsong!
Jag vill också passa på att tacka Krister och Lena som tog in mig som skribent och Anton som avlastat mig på sistone. TACK!
FORZA MILAN PER SEMPRE!
Säsongens bästa matcher
1. Fiorentina (Serie A, hemma) 5-2
2. Borussia Dortmund (UEFA Cupen, hemma) 3-1
3. Torino (Serie A, hemma) 2-1
Säsogens sämsta matcher
1. Bologna (Serie A, borta) 0-2
2. Borussia Dortmund (UEFA Cupen, borta) 0-4
3. Bologna (Serie A, hemma) 0-0
Del 1 - Sagan om skadorna
Del 2 - Sagan om de två stulna poängen
Läs även kommentarer om spelarna målvakter/backar, mittfältare/forwards
marko_u@hotmail.com
