Den lilla ankan håller på att bli en rovfågel
Alexandre Pato is the shit.

Den lilla ankan håller på att bli en rovfågel

Mitt i all skademisär finns det ett ljus, ett glädjeämne, en förhoppning om en bättre framtid för Milan. Hans namn är Alexandre Pato.

Det var i mitten av år 2007 och Alexandre Rodrigues da Silva från Pato Branco i Brasilien höll på att göra sig ett namn inom världsfotbollen. Trots att han är född den 2 september 1989 köade några av de största klubbarna i världen för att få köpa honom. 

Redan året innan hade han börjat skapa rubriker då han med ett mål och tre assist debuterade i den brasilianska ligan. Bara några veckor senare blev han den yngste målskytten någonsin i FIFAs turneringar (hans slog Pelés rekord) när han gjorde mål och jonglerade med axlarna i semifinalen i klubblags-VM. Sedan slog hans Internacional Barca i finalen och blev världsmästare.

Några månader senare, i mitten av år 2007, var Milan var på jakt efter Mr X – spelaren som skulle bli klubbens nya anfallsstjärna. Många av oss drömde om Dinho, men Barca var inte redo att sälja (vilket misstag!) så Milan började tidigt fokusera på den unge Pato. Under sommaren 2007 pågick U 20-VM i Kanada och Galliani skickade dit Ancelotti för att spana på den största stjärnan i Brasiliens lag.

För Ancelotti räckte det med att se en match, innan han tog upp telefonen, ringde Galliani och sa: ”Köp honom.” Det intressanta är att det inte var så att Pato gjorde tre mål och tre assist. Han gjorde verkligen inte en av sina bättre matcher. Trots det var det något med honom som gjorde att han stack ut. Han hade något utöver det vanliga.

Det var någonting med steget, med självförtroendet. Det där sista målet för Internacional, det där skottet från halva plan på den första träningen med Milan. Redan tidigt stod det klart att Alexandre Pato is the shit.

Jakten på Pato intensifierades då även Chelsea, Real och Inter var ute efter honom. Real bjöd in Patos pappa för att besöka deras träningsanläggning och Chelsea skickade bilder på Ronaldo i PSV-tröjan. Chelseas plan var att låna ut brassen till PSV så att han, precis som Ronaldo, kunde utvecklas i lugn och ro i Holland.

Men Milan hade ett triumfkort. Den riktiga Ronaldo. Patos stora idol. När det väl var dags att förhandla tvekade inte Pato en sekund när han valde Milan, och Milan tvekade inte att betala 220 miljoner kronor för sjuttonåringen (nytt rekord för en mindreåring).

Eftersom att Pato fyllde 18 bara några dagar efter transferdeadlinen den 31 augusti 2007 fick han inte spela för Milan förrän i januari 2008, då de brasilianska lagarna inte tillåter spelare att spela för utländska klubbar innan de fyllt 18 (lagen infördes av Pelé). När det väl var dags för debuten i Milantröjan hemma på San Siro mot Napoli den 13 januari 2008 var förväntningarna skyhöga. Milan hade inlett säsongen knackigt och Berlusconi hade sagt att Pato skulle göra 30 mål (!) under våren 2008.

Debuten, vid sidan av idolen Ronaldo, gick väldigt bra och vi var 70 000 på San Siro som satt och njöt av talangens prestationer. Under våren 2008 bar Pato stundtals Milan på sina unga axlar. Det gick så bra att han fick debutera för det brasilianska A-landslaget (där han också gjorde ett fantastiskt mål i debuten mot Sverige). Totalt blev det nio mål på tjugo matcher under den första säsongen i Serie A.

Under sommaren 2008 fick Pato knappt någon semester han dels spelade med det brasilianska A-landslaget och dels deltog i OS. Turneringen i Peking blev dock inte lyckad för Pato som såg sliten ut. Väl tillbaka i Milano fick han därför lite extra semester då Dunga inte kallade honom till A-landslaget i september.

Med Ronaldinho och Borriello i laget hade konkurrensen i Milan hårdnat. Risken fanns att Pato skulle få betydligt mindre speltid än säsongen innan och mycket riktigt blev det en del bänknötande för Pato, trots drömmålet mot Zürich och målet mot Lazio i början av säsongen. 

Med misslyckandet i OS i bagaget började det att diskuteras om något hade gått snett i hanteringen av talangen. Seedorf t ex gick ut med ett besserwisseruttalande där han menade att han hela tiden vetat att trycket var för stort på Pato och att klubben hade skött hela situationen på fel sätt.

Men Pato bet ihop och i och med att Borriello gick skadad under hösten fick brassen välbehövlig speltid. Sakta men säkert anpassade han sig till sin nya roll som prima punta – centerforward – och i slutet av 2008 började det lossna rejält för Pato som avslutade den första halvan av säsongen med sex mål på de fyra sista matcherna.

Hittills har Pato, i officiella sammanhang, gjort 24 mål på 37 hela matcher för Milan. Bara den här säsongen har det blivit tolv mål i Serie A plus tre i Uefacupen. Han har också sedan januari 2008 gjort två mål (båda under 2009) i träningsmatcherna med Milan och två mål för Brasilien. Totalt har det alltså blivit 28 mål på lite drygt ett år som proffs i Europa.

Han har redan gjort mål mot alla storlagen i Italien och det är inte vilka mål som helst. Vem glömmer inte målen mot Roma, Fiorentina (2008 och 2009) och Napoli. Dessutom, glöm inte målet mot Zürich

Inte sedan Kakás två mål på Old Trafford har jag blivit så förbluffad av ett mål som av Patos andra mål mot Roma (se målet här). (titta på R1+R2-rycket!)

Pato är också så mycket mer än bara en målskytt. Han är kreativ och hans dribblingar håller högsta klass. Personligen tycker jag att det finns många likheter mellan Pato och Cristiano Ronaldo. De flyttade båda som 11-12 åringar långt ifrån sina familjer för att lyckas med fotbollen. De blev tidigt uppköpta av europeiska storklubbar, de är väldigt målmedvetna, snabba, tekniska, har bra skott, är bra på huvudet och de har ett starkt psyke som bland annat gör att de vågar så mycket på planen.

Tittar man på Patos utvecklingskurva så har den alltid pekat uppåt. Om han inte blir nedsparkad och får en karriärshotande skada, alternativt börjar hänga för mycket på Hollywood, är det oundvikligt att den här killen kommer att vinna Ballon d’Or inom några år.

Han kan fortfarande bli bättre på det mesta. Han kan utmana mer i fart, bli ännu mer fokuserad i avslutningslägena, bli bättre på att dribbla för laget – han kan helt enkelt bli mer rutinerad. Men man får inte glömma bort att Pato bara är 19 år. Framtiden ser väldigt ljus ut då han inte verkar vara en festare, utan han verkar vara fullt fokuserad på karriären och på att bli bäst i världen. Låt oss hoppas att så sker. Till dess kan vi njuta av att ha hittat den här diamanten.

Henri Nekmouche2009-03-08 09:44:00
Author

Fler artiklar om Milan