Milanoblogg del 1: Honom som vi hatade
Det här kommer att bli en lite annorlunda veckosammanfattning. Undertecknad befann sig nämligen i Milano över helgen och det här blir enav några stycken bloggliknande artiklar inom de närmaste dagarna med mål att delge er lite av den atmosfär som existerade på San Siro.
Att få se Inzaghi live och se denne göra hattrick och uttrycka all den enorma glädjen som finns inom honom varje gång han hittar nätet var en upplevelse som jag sent kommer att glömma. Att just ”Pippo” klev fram och tog rollen som matchens stora stjärna värmde extra. För i mina ögon är han en riktig, äkta Milanhjälte numera. Spelaren som vi alla älskade att hata, bara för att ett antal rödsvarta mål senare älska att älska honom.
För att hålla kvar vid Inzaghi tänker jag gå tillbaka till sommaren 2001 när han kontrakterades av Milan. Klubben plockade fram den stora plånboken och köpte loss honom från Juventus. När ryktena började gå om att Inzaghi skulle lämna för Milan trodde jag faktiskt inte så mycket på dem. Dels ansåg jag själv inte att det var spelartypen som Rossoneri behövde just då, dels kändes det inte troligt att Juventus skulle släppa sin anfallsstjärna till en av de största rivalerna.
Nu gjorde ”Den gamla damen” dock det och resten är historia skulle man kunna säga. Det brukar i alla fall låta så.
Den historien innehåller bland annat två Champions League-titlar och ett ligaguld. Inzaghi har haft stor del i dessa, inte minst i CL-triumfen 2007 då han gjorde båda målen i finalen mot Liverpool. Dessutom minns vi förstås alla hans målform i turneringen 2002/2003 då han fullkomligt öste in mål.
Att börja jubla åt Inzaghis mål innebar för många troligtvis en lite speciell känsla. Han var ju spelaren som vi så många gånger hade svurit åt och förbannat. Dels för hans förmåga att gång efter annan skjuta våra bittra rivaler Juventus till framgång, dels för att han då i allra högsta grad hade ett rykte om sig som en fruktad filmare.
I takt med att målen började trilla in även i Milantröjan var det dock svårt att inte ändra uppfattning om ”Pippo”. Allt eftersom har han visat att det vid sidan av den girige målskytten finns en stor personlighet. Hans genuina glädje när han gör mål kombinerat med hans uppoffrande spel för lagets bästa har fått många rödsvarta hjärtan att smälta. Dessutom har faktiskt (även om många säkert säger emot mig här) hans filmningar reducerats och hans egoism artar sig numera mest i form av hans längtan efter att bli målskytt, inte i form av hans tidigare ständiga svanhopp i straffområdet.
Han har av många dömts ut som föredetting och för att vara slut. Men lika många gånger som han springer offside per match lika många gånger har han visat kritikerna att de har fel. När glåporden haglat som mest har han slagit till och visat prov på att målkänslan finns kvar i den 35-åriga kroppen.
Under uppvärmningen när det stod klart att Inzaghi fanns med från start påpekade jag för pappa att jag faktiskt hellre såg Inzaghi, en riktig Milanhjälte, än Ronaldinho om jag var tvungen att välja. Inte för att undertecknad har något emot R10, men det var faktiskt helt sanna ord. Och bättre än den fortsättning som följde kunde man inte ha önskat sig.
Efter sju minuter utbröt det första jublet när Inzaghi gjorde 1-0. Strax efter att klockan passerat 70 minuter förärade han oss sedan glädje och jubel på nytt då 2-0 respektive 3-0 blev ett faktum. Hattrick, stående ovationer när han byttes ut (riktigt mäktigt!) och en åtminstone resultatmässigt enkel seger för Milan. Sämre än sådan eftermiddag på San Siro kunde man ha haft, minst sagt.
Inzaghi har som sagt blivit spelaren vi numera älskar att älska och som för alltid har skjutit sig rakt in i våra Milanhjärtan. Jag såg någonstans att han gjort 108 målför Milan. Rätta mig om jag har fel. En imponerande siffra är med andra ord minst sagt uppe i och då är det svårt att som Milansupporter göra annat än att uppskatta honom.
Vår nummer 9 gnäller heller aldrig, till skillnad från vissa andra, när han får sitta på bänken och garanterar alltid en hundraprocentig vilja när han väl får chansen. Så länge han visar upp samma förmåga för att hitta målet och offrar sig så helhjärtat för laget hoppas jag att Milan fortsätter att nyttja hans tjänster. För Inzaghi är och förblir en fantastisk målskytt och en enastående spelare. Oavsett vad hans antagonister än säger.
. . . . . .
Att missa hur det gick i de övriga matcherna i Serie A under helgen hade i det närmaste varit en bedrift då de italienska kanalerna dagarna i ända matade på med bilder och diskussioner kring omgången i sin helhet.
För Milans del vände lyckan igen, åtminstone tillfälligt, under helgen som gick. Samtidigt som Rossoneri vann gick resultaten med de rödsvarta. Lite arbetsro för Ancelotti och hans manskap i kampen om Champions League-platsen. Bara att hoppas att skickligheten och turen fortsätter att kombineras på ett bra sätt kommande helg.
Inter fortsätter att vinna och dessutom att få mycket märkliga, omdiskuterade domslut med sig. Mot Genoa gjorde Balotelli mål utan att göra mål. Men mål blev det. Hängde ni med där? Nej, knappt jag själv heller. Men efter att ha sett det så kallade 2-0-målet i repris sisådär hundra gånger på italiensk tv är jag övertygad om att bollen aldrig var över linjen. Och hur en domare kunde vara säker på att den var det är helt oförklarligt. Domarna måste ju ha sett att bollen är inne för att kunna döma mål, något som var helt omöjligt att se för dem den här gången. Även om bollen hade varit två centimeter över linjen, i stället för två centimeter på densamma som nu var fallet.
Di Vaio visade precis som Inzaghi att gammal ofta är äldst och smällde dit tre nya mål för sitt Bologna som besegrade Sampdoria på hemmaplan. Skytteligatiteln är inom räckhåll för den forne Juventus- och Valenciaspelaren, för att nämna några av hans forna klubbadresser.
Minns ni Massimo Maccarone förresten? Han som avgjorde en träningslandskamp mot England för ett antal år sedan och plötsligt blev högvilt för klubbarna, för att sedan hamna i Middlesbrough och vara tämligen kall. Själv fick jag återuppväcka minnet i helgen när jag på ett hotellrum på Hotell Mozart såg hans 1-0-mål för Siena i den imponerande 3-0-segern borta mot Catania.
Måste erkänna att jag googlade på Maccarone nu. Han var inte så kall i Boro trots allt, inte helt i alla fall. 23 mål på 97 matcher var inte helt värdelöst åtminstone. Hursomhelst, först nu presenterade han sig återigen för mig på allvar.
Napolis ras fortsätter. Återstår att se om nytillsatte Donadoni kan få stopp på det och återigen vända skutan åt rätt håll. Lyckas den gamle Milanlegenden inte med det utan det fortsätter att peka neråt tror jag risken är stor för att Napoli köps i sank efter säsongen. Förvisso kanske den aktuella finanskrisen sätter stopp för en del dyra värvningar men risken är ändå överhängande.
För övrigt tycker jag att en stor överraskning i helgen faktiskt var att Lecce inte vann jumbomötet med Reggina. Inte för att Lecce, endast fyra poäng före Reggio Calabria-gänget, är något särdeles starkt lag som innebär en spiketta på tipset, men min magkänsla angående den ettan var stark. Tji fick jag (som dock inte satte några pengar) i och med 0-0 och de båda bottengängen var således förlorade bägge två.
