Milanobloggen del 2: Att uppleva fotbollens La Scala
En av slutpunkterna på vistelsen i den italienska ekonomi- och modehuvudstaden var också den absoluta höjdpunkten vilken resan i första hand kretsade kring. Nämligen besöket på San Siro för att se Milan-Atalanta i söndags eftermiddag.
Att som Milansupporter äntligen, för första gången, bege sig till San Siro för att se Rossoneri live var förstås något speciellt. Jag tror att en icke fotbollsintresserad skulle kunna tycka det också, bara den personen fick uppleva en eftermiddag på "fotbollens La Scala" (besökte för övrigt den riktiga La Scala också). För så många olika sinnesintryck som det var att ta in. Tur att finns digitalkameror numera så att man enkelt kan föreviga liknande upplevelser, då alla minnen knappt får plats i huvudet.
Vi tog tunnelbanan ut till arenan, som ligger en bit utanför centrum, och var där nästan två timmar innan matchen skulle dra igång. Redan då var det en hel del folk, såväl turister som italienare, på plats. Det var fint att promenera kilometern från stationen till arenan och känna hur förväntningarna ökade för varje steg.
Att skriva ner allt går förstås inte, men bilderna från söndagseftermiddagen kommer att underlätta de stunderna då man vill minnas tillbaka och låta atmosfären och minnena bubbla upp inombords igen. Det var så mycket mer än själva matchen som gav intryck. Redan ett par timmar före avspark började man att känna av atmosfären, stämningen infann sig så smått redan då och sedan blev det bara allt bättre ju närmare matchstart det led.
Folk med Milantröjor och halsdukar syntes överallt. Själv hade jag på mig en tröja och en halsduk som jag plockat med hemifrån. Som souvenir från arenaområdet köpte jag en riktigt snygg halsduk, med mycket vitt och rött i, samt ett par strumpor med Milans emblem broderat.
Arenan i sig var ingen speciellt vacker skapelse utifrån sett. Stor däremot var den, grymt stor. Och när man hade traskat ett antal trappor upp (vi satt högt upp på långsidan, ganska långt bort mot målet som är vid norra kurvan) och klev in på läktaren blev till och med jag som annars har svårt att vara tyst mållös.
Samtidigt som läktarna sakta började fyllas (blev ju långt ifrån fullt då arenan tar hela 85 700 åskådare, men 50 000 blev det till sist) joggade Milans målvakter med förstekeepern Christian Abbiati i spetsen in för att börja värma. Abbiati, som bekant har varit strålande den här säsongen, fick välförtjänta applåder av fansen i Curva Sud och det började kännas att matchen närmade sig.
När de övriga spelarna kom in, även de ackompanjerade av applåder, för uppvärmningen började Queens We will rock you dunka i högtalarna och stämningen höjdes direkt.
När sedan Milan mascherade in till tonerna av hymnen Inno Milan var det läge att rysa av välbehag och bara se fram emot matchen som väntade. En match som skulle bli bättre än jag hade vågat önska nästintill. Visserligen hade allt annat än en seger varit en liten besvikelse, men att det skulle bli 3-0 och hattrick av Inzaghi var förstås extra positivt.
Redan efter sju minuter slog "Pippo" Inzaghi till för första gången den här eftermiddagen och känslan av att få skrika ut sin glädje tillsammans med tusentals andra Milansupportrar runt omkring sig var mäktig. Det var verkligen härligt att se allt från tioåringar med Milantröjor till pensionärer som skrek ut lyckan i samband med målet.
Första halvlek var inledningsvis riktigt bra från Milans sida och flera gånger om var de nära att utökade ledningen. Atalanta skapade därefter även de några vassa chanser och spänningen levde i allra högsta grad i pausvilan. Andra halvlek blev sämre till en början för de rödsvartas del och utan Abbiatis fina målvaktsspel kunde det mycket väl ha blivit kvitterat. Men efter hand mattades gästerna och Inzaghi kunde till min och många andras stora glädje avgöra matchen med ytterligare två mål.
Att få jubla över ett Milanmål live på San Siro var grymt.
Och att få göra det över två mål till, dessutom av samma spelare, var ännu bättre.
3-0-segern blev också en perfekt avslutning på vår Italienvistelse då vi efter matchen tog tunnelbanan tillbaka till centrum, tog oss vidare till vårt hotell, åt och packade väskorna och därefter på morgonen följande dag lämnade stövellandet för den här gången. Det med många minnen för livet, inte minst de som jag har berättat om här.
